Ledarkrönika: Medan tuppen rostar

Mitt fackförbund Kommunal kommer inte längre att ge Socialdemokraterna det årliga centrala stödet på tre miljoner kronor.

Naturligtvis kan jag känna en viss glädje över detta. Kanske till och med påstå att det är ett steg i rätt riktning.

Men, vid lite eftertanke, är det så mycket vunnet egentligen? Eller ens ett begynnande litet steg till något större?

Det spekuleras om att förbundsordförande Tobias Baudin och Kommunals ledning gör detta för att de är kritiska till regeringens hårda, nyliberala överenskommelse med Lööf och Björklund. Visst har de framfört kritik mot överenskommelsen. Men samtidigt har de ju också stött den, utifrån argumentet att de inte sett något annat alternativ. Det minst dåliga, således. Enligt Kommunal.

Tobias Baudin säger dessutom själv att den fackligt-politiska samverkan med Socialdemokraterna skall stärkas.

Tobias Baudin vill se fler kommunalare i politiken. Det är givetvis i Socialdemokraterna detta engagemang skall ske. Även om han undviker att formulera det på det viset. Så pengarna skall nu satsas på att dra fram Kommunals egna medlemmar, så att fler kommunalare hamnar i politiken.

På det viset hamnar ju de tre miljonerna hos Socialdemokraterna lika fullt. 

Genom att formellt dra in pengarna kan Kommunal parera kritiken om att man är en stödorganisation till S. För Socialdemokraternas väljarstöd sjunker ju bland fackens medlemmar.

Och är man kritisk, ja då skall man engagera sig. I Socialdemokraterna.

Det som skaver riktigt ordentligt, är ändå snacket om att man vill se mer aktiva kommunalare. För om man vill se mer aktiva kommunalare, varför ser man då inte till att börja med denna aktivitet i det fackliga arbetet?

Tobias Baudin köpte för några år sedan in en plåttupp för 200.000 kronor. Sedan skulle det hållas rådslag och möten och alla möjliga sorters samtal. Medlemmarna skulle förmås prata ut.

Nu står tuppen och rostar sönder på något skrotupplag. Ingen minns några rådslag längre. Men det var väl heller inte tanken.

Nu står tuppen och rostar sönder på något skrotupplag. Ingen minns några rådslag längre. Men det var väl heller inte tanken.

Hade Baudin haft viljan att starta aktivitet, hade han med enkla medel kunnat demokratisera förbundet och ställt medlemmarna på fötter.

Vi hade kunnat ha medlemsomröstningar om avtalen innan de skrivs på, både lokalt och centralt. Likaså omröstningar om vilka bud och krav som skall ställas. Det hade kunnat gå ut direktiv om att alla medlemmar ska demonstrera utanför lokalerna där förhandlingarna pågår.

Men då måste man bryta helt med Socialdemokraterna. Och det kostar mycket mer än tre miljoner.