Krönika: Nej, tekniken skapar inga otrygga jobb
Gigekonomin är inget nytt, utan en återgång till 1800-talets daglönarsystem.
Allt fler unga väljer att ta så kallade gigjobb istället för fasta anställningar, skriver SVT Nyheter. ”Millennials” värdesätter frihet och flexibilitet framför en fast anställning, menar en pensionsekonom på Skandia. Svenska Dagbladet intervjuar tre käcka medelklasstyper som tycker det passar dem perfekt att jobba när de kan och vill.
Det är så de själva vill framstå, företag som Uber och Foodora. Hippa arbetsplatser för den urbana ungdomen som självmant väljer bort otidsenligt bråte som anställningstrygghet och löner man kan leva på.
Verkligheten ser förstås annorlunda ut, vilket mängder av reportage och intervjuer med anställda – till exempel i Proletärens reportage om Foodora-arbetare som organiserar sig i nr 13, 2017 – visar.
I LO-rapporten ”De oorganiserade: gigekonomin och den fackliga anslutningen” tittar Johanna Palm, doktor i sociologi, närmare på gigekonomin och de problem som följer med den typen av anställningar.
Gigekonomin kan delas upp i två sorters jobb: Crowdwork och ”work-on-demand via apps”. Crowdwork innebär att den som utför arbetet inte är anställd utan anmäler sig som arbetsvillig för olika uppdrag på en online-plattform. Trots att det ofta rör sig om kvalificerade arbetsuppgifter inom IT och grafisk design landar genomsnittslönen på ett par tior i timmen.
Work-on-demand är mestadels arbeten inom städning, transport och matleverans. En anställningsintervju hos ett sådant företag leder inte till en riktig anställning utan en så kallad egenanställning. Arbetaren får logga in i företagets app och sedan snällt vänta tills ett uppdrag kommer. De provisionsbaserade lönerna är skamligt låga.
Den nya teknologin utnyttjas av företag för att få ”flexibilitet”, det vill säga flytta de risker som det innebär att driva ett företag till arbetarna.
Även om Johanna Palms rapport främst fokuserar på den fackliga organisationsgraden bland gigjobbarna (spoiler alert: Den är låg) så tar den flera intressanta och högst relevanta stickspår.
Ett av dem är konstaterandet att gigekonomin inte är något nytt, utan en återgång till den oorganiserade kapitalism som föregick den organiserade kapitalism som växte fram mellan de två världskrigen och som sedan präglade resten av 1900-talet i västvärlden.
Nu är delar av arbetsmarknaden tillbaka vid tiden när arbetarna stod med mössan i hand och väntade på att bli uppropade för en dags arbete. Anställningstryggheten attackeras och marknadsliberala principer har blivit norm.
Ett annat stickspår tar itu med den kanske vanligaste missuppfattningen kring gigekonomin: Att det är den nya teknologin som driver på utvecklingen mot en alltmer oreglerad arbetsmarknad.
Bullshit! Det finns inget som säger att jobben måste vara otrygga bara för att uppdragen fördelas via en app. Däremot utnyttjas den nya teknologin av företag för att få ”flexibilitet”, det vill säga flytta de risker som det innebär att driva ett företag till arbetarna. I många fall måste arbetarna till och med stå för delar av kapitalet, till exempel matbud som måste använda sina egna cyklar eller programmerare som sitter hemma vid sina egna datorer.
Förflyttandet av riskerna från arbetsköpare till arbetare är ju samma sak som uppnås med bemanningsföretag, allmän visstid och andra otrygga anställningar. Kan vi inte sluta betrakta gigjobben som något oundvikligt, och kalla det för vad det är: En återgång till 1800-talets daglönarsystem.
Klasskamp uppifrån har lett oss hit, och bara klasskamp underifrån är vägen härifrån.