Krönika: Nykolonial intolerans

”Vi har rätt och de har fel.” Orden är moderatledaren Ulf Kristerssons och sammanfattar nog ganska väl Sveriges nykoloniala linje gentemot länder som inte inordnar sig under den USA-ledda västvärldens system. Eller ”den fria världen”, för att återigen låna Kristerssons ord.

I detta fall handlar det om Kina och den aviserade domen mot förläggaren Gui Minhai som dömdes till fängelse för att ha försett utländska makter med hemlig information. Samtliga svenska riksdagspartier kräver istället att Gui Minhai ska släppas fri och Vänsterpartiet går hand i hand med de borgerliga partierna och uppmanar regeringen att utvisa Kinas sverigeambassadör.

Utan att gå in på detaljerna i detta enskilda ärende, som också handlar om Gui Minhais bakgrund i Sverige, kan man konstatera att det egentligen inte spelar så stor roll vad som ligger till grund för domslutet i Kina. Ty vi har rätt och de har fel.

Man kan anta att samma uppfattning skulle få råda om det hade varit ett svenskt domslut som Kina haft synpunkter på. Utvisa ambassadören, hade det väl då igen ekat i riksdagshuset.

I sammanhanget kan man påminna om Sveriges roll i den rättsvidriga behandlingen av Julian Assange som riskerar att sitta resten av sitt liv i fångenskap och dömas för just avslöjande av statshemligheter. Här har Ulf Kristersson inga synpunkter på de brittiska och amerikanska domstolarna.

Det faktum att Assange, precis som Gui Minhai, har varit frihetsberövad under lång tid utan ett domslut bekymrar honom inte. Och vänsterpartisterna å sin sida, de vill väl helst glömma hela denna historien. De kommer i vart fall aldrig kräva utvisning av någon brittisk eller amerikansk ambassadör.

Det svenska etablissemangets syn på omvärlden kläs ofta i fraser om mänskliga rättigheter. Men när rättssynen är selektiv blir resultatet oftast bara en uppvisning i oförmåga och bristande vilja att försöka förstå andra länders system, förutsättningar och uppfattningar.

I andra sammanhang kan man prata om andra människors kultur som något berikande positivt, nästan kittlande exotiskt. Men då underförstått att det handlar om harmlösa inslag som sång, mat och dans. För en politisk kultur som avviker från vår är toleransen noll.

Att detta synsätt slagit rot märker man tyvärr också ute på arbetsplatserna, där man oftast struntar i figurer som Gui Minhai men där det exempelvis blivit nära till hands att slänga sig med rent rasistiska påhopp på kineser och deras system i en diskussion vid fikabordet om coronavirusets utbrott. Och när världshälsoorganisationen, WHO, menar att Kina skött virusutbrottet exemplariskt blir vinklingen i Sveriges Radio inte att ge Kina ett erkännande utan man väljer istället att se det som ett problem att Kina får beröm. För vi har ju rätt och de har fel.

Av Sveriges goda rykte bland utvecklingsländer borde nu inte mycket finnas kvar. Men desto bättre är väl ryktet i Washington.