Omöjligt att begränsa vinster i välfärden

Svensk sjukvård har genomgått enorma förändringar under det senaste århundradet. Bara sedan 1970 har vården både hunnit byggas ut i rasande takt, för att redan under 1980-talet falla offer för nedskärningspolitik. 

Mellan 1988 och 2001 försvann var tredje sjukhussäng från landets akutsjukhus. Mellan åren 2006 och 2017 minskade antalet vårdplatser per 1 000 invånare från 2,86 till 2,20, och Sverige säkrade sin position som det land med lägst andel vårdplatser bland de utvecklade länderna i OECD.

Vårdenheter har konkurrensutsatts, bolagiserats, privatiserats och sålts ut för löjliga summor till riskkapitalister. Utvecklingen har gått åt helt fel håll, menar Timo Söderlund, patient och engagerad i sjukvårdsfrågor.

På 1 maj arrangerade han en manifestation för den offentliga vården där samtliga av Borås partier från Socialdemokraterna och vänsterut deltog. Överlag var han nöjd med arrangemanget.

– Jag är nöjd med att det blev 50 personer men lite ledsen över att partierna inte skickade lite mer folk utöver sina talare. Men jag har aldrig arrangerat nåt sånt här innan, så på så sätt är jag nöjd att det kom nån.

– Fast jag är ganska trött på att partierna skyller på varandra. Man lurar medborgarna om man säger att det är Moderaternas fel att det går åt helvete i Västra Götaland. Det finns regioner där sossarna styrt i många år och de sitter i exakt samma skit. Det spelar faktiskt ingen roll om det är Socialdemokraterna, Moderaterna eller någon koalition som styr.

Timo Söderlunds engagemang i vårdfrågor började för sju år sedan då han drabbades av en svår sjukdom med många komplikationer och långt tillfrisknande. Han startade en förening för aortasjuka, och upptäckte snart att vården såg olika ut beroende på var i landet man bor, tvärtemot Hälso- och sjukvårdslagen från 1982, som slår fast att ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.”

– Man kan göra en enkel jämförelse av vårdköer. I Jämtland betalar invånarna tre kronor mer i skatt per hundralapp än i Stockholm. Då kan man tycka att vården skulle vara bättre. Men istället har man tre gånger så lång vårdkö som i huvudstaden. Ingen av Sveriges 21 regioner klarar den nationella vårdgarantin, att man ska ha opererats inom 90 dagar efter att du fått beslut om operation. Men Stockholm är en av de som klarar det bäst. Efter 90 dagar så är det av 100 patienter 14 som fortfarande står i kö. I Jämtland är det nästan 50 pers. Vi kan ju inte höja skatten med 20 spänn till i Jämtland. Då har de inte råd att göra nånting annat där uppe än att gå till sjukhuset.

En del regionpolitiker talar om att införa fördelningssystem för att jämna ut skillnaderna. En dålig idé, menar Timo Söderlund.

– Då måste vi ju anställa ännu fler administratörer för att sköta det! Jag är nog lite hård i detta, men jag tycker man ska göra med sjukvården som man har gjort med polisen, militären och skattemyndigheten. Man ska göra en sjukvårdsmyndighet och lägga den centralt direkt under regeringen. Och säga att ”nu ska det inte vara några skillnader i vården beroende på var man bor”.

Timo Söderlunds intresse sträcker sig långt utanför det som bara gynnar hans egen patientgrupp. Hans mål var från början att förbättra vården för de som har hans typ av sjukdom.

– Men under resan har jag sett att hela sjukvården går på knäna och håller på att monteras ner. Då tycker jag att det blir viktigare att engagera sig i sjukvårdsfrågan generellt och inte bara för min smala patientgrupp. Det hjälper ju inte om vi räddar folk med mina diagnoser, och i övrigt får en skitdålig offentlig sjukvård. Det är nåt jag brinner för, att alla – oavsett om man är fattig eller rik – ska ha tillgång till en fantastisk sjukvård.

Så är det inte idag. Och det blir inte bättre.

– Vi är på väg in i en krissituation. Regionpolitiker kan gå ut och säga att ”nu säger vi upp 200 människor, men sen är det bra”. Men Sveriges kommuner och landsting, SKL, säger att detta bara är början. Om tre år fattas det 38 miljarder kronor. Vi är bara i början av den här nedåtgående kurvan.

Varför fattas det då pengar?

– Befolkningen blir äldre och äldre, det är fler som behöver vård, dyr vård och mindre skatteunderlag i relation till befolkningens storlek. Detta har SKL varnat för jättelänge. Nu kommer det. Sen är det många som vill göra det till att det beror på invandringen. Visst har det påverkat eftersom det har blivit ytterligare en kostnad i samhället. Det är lite synd att man inte vågar prata om helheten av rädsla för att bli brunsmetad. Men invandringen är inte skälet till att vi sitter där vi sitter.

Lösningen? Den stavas omfördelning.

– Det är helt orimligt att vi som har bra inkomster ska få skattelättnad på skattelättnad medan den gemensamma välfärden faller samman.

Sedan 1990-talet har de privata vårdföretagen lagt mer och mer av den svenska sjukvården under sig. Under 1960- och 1970-talen räckte profiterna från industri och bygg gott och väl. Men med de marknadsliberala reformer som genomförts under de senaste decennierna har alltmer kapital frigjorts från produktionen. Kapital som behöver investeras. Då har den tidigare outnyttjade välfärdssektorn blivit intressant.

Timo Söderlund vill inte förbjuda privata företag att bedriva vård, men han är bestämt emot att de ska finansieras med skattepengar. Att försöka begränsa vinsterna i välfärden ser han som omöjligt.

– Jag har jobbat i näringslivet i hela mitt liv och varit vd i 20 år. Jag vet hur det fungerar. Om politikerna säger att de ska begränsa vinsterna till exempelvis tre procent, då är det bara för vårdföretagarna att öppna ett nytt huvudkontor nånstans i Europa, starta ett fastighetsbolag, och sen genom att ta överhyror flytta delar av vinsten till det nya bolaget. Sen redovisar man öppet en vinst i Sverige på tre procent, och så går politikerna ut och slår sig för brösten: ”Titta, vi har begränsat vinsterna i välfärden!”. Bullshit! Det enda sättet att begränsa vinster i välfärden är att säga att vi inte ska ha några vinster över huvud taget, utan vi ska ha offentliga vårdcentraler, sjukhus, ålderdomshem och liknande.

– Och det ska vara anställd personal, inte hyrpersonal. Idag kan det vara så att sjuksköterskan Eva har en lön på 30 000 i månaden, medan inhyrda Lena får 90 000. Hur kan det vara tillåtet att göra så med skattepengar? Det görs varje dag och det ökar hela tiden. 

– 2016 sa SKL att det skulle vara slut på hyrpersonal till den 1 januari 2019. Och vad hände sista december 2018? Vi satte nytt rekord i hyrpersonal! Det kostade 5,4 miljarder kronor förra året. Och jag tror att vi sätter nytt rekord i år.

Vad kan då vanligt folk göra för att stoppa utvecklingen?

– Engagera sig mer i den här frågan. Min fru sa till mig: ”Sluta gnälla och gör nåt!” Och jag tycker att för att ha rätt att gnälla så måste man också sätta sig in i frågan och kämpa lite. Lära sig mer, hänga med litegrann, engagera sig.

– Ska det verkligen behöva gå så långt att alla känner någon som har dött på grund av bristande sjukvård för att vi ska ta tag i detta?

Timo Söderlund administrerar även den mycket aktiva Facebookgruppen Debattforum för svensk vårdpolitik och sjukvård.