Samförstånd för företagens vinster
Saltsjöbadsandan som präglat LO-kolossen sedan 1930-talet lever vidare i industrifackens blygsamma lönekrav inför avtalsrörelsen. Kommunistiska Partiets tidigare facklige sekreterare Lennart Gradén skriver om lönebildningsprocessen och hur facktopparna genom decennier sprungit arbetsköparnas ärenden.
I oktober sattes lönekravet inför avtalsrörelsen av facken inom industrin – 4,4 procent på ett år. Det är det förslag som de fem industrifacken, IF Metall, Livs, GF, Unionen och Sveriges Ingenjörer, nu ska förhandla med arbetsköparna om, och där det slutliga avtalet kommer att sätta det så kallade märket för resten av förbunden.
Men även om det skulle bli 4,4 procent kompenserar det inte ens för hälften av inflationen. Medlingsinstitutet skriver i sin rapport om löneutvecklingen i Sverige fram till och med september:
”Samtidigt som lönerna ökade med 2,8 procent i september jämfört med september förra året steg samtidigt konsumentprisindex med fast ränta (KPIF) med 9,7 procent. Det innebar en reallöneminskning med 6,8 procent. Reallönernas utveckling beräknat med totala konsumentprisindex inklusive effekter av ändrade boräntekostnader (KPI) innebar en reallöneminskning med 8 procent.”
Det visar svart på vitt att lönerna måste upp!
Till det ska läggas att löneandelen av förädlingsvärdet i Sverige sjunkit till historiskt låga nivåer och vinstandelen stigit till historiskt höga. Alltså att arbetarnas andel av det som produceras sjunkit, medan företagen tar alla vinster av effektiviseringar och produktionsutvecklingar.
Detta bland annat som ett resultat av införandet av det så kallade märket, vilket sades skulle hålla tillbaka lönerna för att inte driva på inflationen.
Dessutom har staten fört en närmast regressiv skattepolitik som lett till ökat skattetryck för de fattiga och så gott som skattebefrielse för de rika. Klassklyftorna har skenat och Sverige har nu en av världens mest belånade befolkningar.
Pengar finns istället att hämta hos de som är vinnarna på politiken. De tio största industriföretagen i Sverige gjorde vinster på 300 miljarder kronor 2021. Trots det menar Industrirådet, Riksbanken och IF Metall att svenska arbetare måste stå tillbaka för att inte driva på inflationen.
Men talet om att löneökningar driver upp inflationen är en borgerlig ekonomisk förklaringsmodell som är helt felaktig. Dessutom kan löneökningarna tas av vinstutrymmet.
Tittar vi på perioden 1950–1980 så ökade löneandelen på vinsternas bekostnad. Bland annat som resultat av ett större antal strejker samt den så kallade solidariska lönepolitiken, som vi ska återkomma till.
Mellan 1980 och 2014 vände utvecklingen istället till ägarnas fördel, bland annat som en följd av färre lönestrider och införandet av Industriavtalet. Sedan 2014 fram till 2021 har relationen mellan vinster och löner stått still. I år har löneandelen återigen börjat krympa.
Det senaste året har reallönesänkningen varit åtta procent, enligt Medlingsinstitutet. Så ett lönekrav på tio procent borde inte vara ett orimligt krav, utan är ett rättmätigt återtagande av en del av den vinst företagen kammat hem.
Men är det ens möjligt för facket att driva en lönekamp som är till fördel för arbetarklassen? Hur går den så kallade lönebildningen till?
Den svenska lönebildningsprocessen har konstruerats för att hålla kontroll på kostnaderna och strejkerna i framför allt export- och storindustrin.
Det påbörjades redan 1938 genom Saltsjöbadsavtalet som lade grunden för det som kommit att kallas den svenska modellen. Det innebar att man centralt kom överens mellan SAF och LO om spelreglerna för löneförhandlingarna, som tidigare sköttes av alla förbunden och fackföreningarna var för sig.
De många strejkerna försvårade arbetsköparnas och kapitalets möjlighet till ohejdade vinster. Arbetarna skulle hållas i schack.
I mitten av 1950-talet centraliserades lönebildningen och förhandlingar skedde istället mellan fackföreningsrörelsen och arbetsköparna på central nivå – mellan LO och SAF (som idag heter Svenskt Näringsliv).
Initiativet kom från SAF, som ville begränsa löneökningarna och undvika att facklig konkurrens om lönekrav skulle leda till en lönespiral. Det har kallats för den solidariska lönepolitiken, och innebar bland annat att nästan hela tekoindustrin fick klappa igen eller flytta.
Ur ett ekonomiskt perspektiv var syftet att skapa rationaliseringar och omstruktureringar genom att olönsamma företag, som inte kunde hålla den överenskomna lönenivån, slogs ut från marknaden. Bara de mest lönsamma företagen skulle överleva.
Den starka centraliseringen som fanns kvar fram till 1983 var en viktig del av den så kallade svenska modellen och har tjänat det svenska kapitalet väl.
På 80-talet började man dock hitta argument för att överge den starkt centraliserade modellen. Företagen ville differentiera lönerna och industrifacken önskade att höja sina medlemmars relativa löner, som halkat efter på grund av de centraliserade förhandlingarna.
Perioden efter oljekrisen 1973–74 präglades av arbetsmarknadskonflikter och låga reallöneökningar på grund av prisinflation, vilket ledde till upprepade devalveringar av den svenska kronan och snabba kostnadsökningar för exportindustrin. Reallönetillväxten var låg eller negativ även under år med betydande nominella löneökningar och konflikter med tillhörande stridsåtgärder var vanliga.
När löneförhandlingarna åter blev allt mindre centraliserade på 1980-talet inleddes en turbulent period av decentralisering och minskad samordning, som varade fram till 1997.
Även denna period präglades av stridsåtgärder, ökade löneklyftor och löneökningar som både arbetsköpare och staten ansåg vara skadliga för industrins internationella konkurrenskraft, eftersom den inhemska och framför allt den offentliga sektorn förhandlade fram högre löner än den internationellt konkurrensutsatta sektorn.
1996 uppmanade därför regeringen arbetsmarknadens parter att ”gemensamt formulera nödvändiga förändringar av lönebildningssystemet”.
Samma år publicerade åtta fackföreningar inom industrin en debattartikel i Dagens Nyheter där de bjöd in sina motparter på arbetsgivarsidan till avtalsförhandlingar. Kort därefter bildades Facken inom industrin, där industrifacken gick samman för att samordna sina förhandlingar, och den 18 mars 1997 undertecknades industriavtalet – ett förhandlings- och samarbetsavtal som fortfarande är industrinormeringens grundbult.
Industriavtalet med det så kallade märket infördes alltså för att åter försöka skapa en sammanhållen och kontrollerad löneutveckling utan störande strejker. Alltså en förutsägbar kostnadsutveckling för kapitalisterna.
Sedan dess har löneökningarna legat på cirka två-tre procent om året. Eller rättare sagt har avtalen gjort det, eftersom i procenten räknas även sådant in som inte är synligt i lönekuvertet.
Även om reallönerna i Sverige har ökat under tiden med Industriavtalet, inte minst tack vare jobbskatteavdragen, så har förmögenheterna ökat ännu mer. Strejker har lyst med sin frånvaro och man måste dessvärre konstatera att även det stridbara Hamnarbetarförbundet nu är infångat i det mycket komplexa system som hela Industriavtalet och sättandet av märket innebär.
LO har nu sagt att man ska föra en sammanhållen avtalsrörelse där utgångspunkten är ett ettårigt avtal på 4,4 procent samt en låglönesatsning på 1.600 kronor.
Nu ska det ske en förhandling mellan förbunden där man blir överens med motparten om ramen. När det är gjort inträder fredsplikt och förhandlingarna påbörjas regionalt och lokalt.
Allt ska landa i att man totalt i Sverige kan säga att man hamnat på en kostnadsökning för arbetsköparna, alltså löneökningar, på cirka fyra procent. Med den uppbyggnad som lönebildningsprocessen i Sverige har så kommer det även att gälla för den offentliga sektorn.
Med en inflation på runt tio procent är det fullständigt makalöst att en fackförening och centralorganisation värd namnet kan komma med ett utspel på 4,4 procent, som dessutom inte ens innebär samma pengar i plånboken.
Vad kan vi då vänta oss? Det står skrivet i vatten.
Att något toppstyrt LO-förbund skulle ta en allvarlig strid är högst otroligt. Det vi kan hoppas på är att det finns arbetare som idag är så trötta på att bli åsidosatta att man ändå går ut i strejk. Det kräver dock att man inte sätter sin tilltro till nya jobbskatteavdrag eller att man är alltför uppbundna av skulder.
Lönekampen är idag en ren försvarskamp och den måste föras av arbetarna själva i en form som hotar kapitalets pengar – strejk. Den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen har generellt uppgiften att hålla klassen i schack och att trygga främst exportindustrins intressen.
Därför bör kommunister använda fackföreningarna till att öka arbetskamraternas medvetenhet och stridsvilja, och få fler att vara beredda på att ta striden även utan fackledningens välsignelse.