Sanningen om pastor Niemöllers predikan
Först hämtade de kommunisterna… men var det inte socialdemokraterna eller fackföreningsfolket de hämtade först? Eller var det judarna? Den tyske prästen och teologen Martin Niemöllers text om hur människans tystnad banade väg för nazismen är en av de mest citerade när högerextremismens framfart kommer på tal. Den är också en av de mest förfuskade och förändrade. Proletärens Janne Bengtsson rätar ut några frågetecken kring pastor Niemöllers text.
Kommunisterna framhåller gärna att de nämns först, att det var dem som nazisterna vände sig emot allra först. När socialdemokrater läser texten är kommunisterna ofta förpassade till andra eller tredje plats i rangordningen. Och i andra mindre politiska sammanhang nämns väldigt ofta judarna först.
Den 14 januari skulle Martin Niemöller fyllt 131 år och den 6 januari var det 77 år sedan han för första gången läste den senare så berömda och citerade texten – som faktiskt inte är en dikt, utan en del av en predikan i Bekännelsekyrkan i Frankfurt den 6 januari 1946. Ett halvår efter att Hitler skjutit sig i bunkern i Berlin för att komma undan den snabbt framryckande Röda armén.
Så hur lyder då texten i Niemöllers egen tolkning? Enligt Martin Niemöller-Stiftung, grundad i Västtyskland 1977 av Niemöller och hans medarbetare, lyder den av Niemöller själv ”auktoriserade” versionen så här:
Als die Nazis die Kommunisten holten,
habe ich geschwiegen,
ich war ja kein Kommunist.
Als sie die Sozialdemokraten einsperrten,
habe ich geschwiegen,
ich war ja kein Sozialdemokrat.
Als sie die Gewerkschafter holten,
habe ich geschwiegen,
ich war ja kein Gewerkschafter.
Als sie mich holten,
gab es keinen mehr,
der protestieren konnte.
På svenska:
När nazisterna hämtade kommunisterna
teg jag,
jag var ju inte kommunist.
När de fängslade socialdemokraterna
teg jag
jag var ju inte socialdemokrat
När de hämtade fackföreningsfolket
teg jag
jag var ju inte facklig
När de hämtade mig
fanns det ingen kvar
som kunde protestera.
Det intressanta och lite märkliga med den text som återges på Niemöller-Stiftungs officiella hemsida är att de rader om judarna som ofta läggs först i texten, inte finns med alls.
Och kanske är det en följd av Niemöllers egen bakgrund. Pastor Niemöller var aldrig någon antifascistisk motståndsman. Tvärtom: fram tills att Hitler och nazisterna började blanda sig i kyrkans angelägenheter, hade Niemöller inga problem med att kommunister och socialdemokrater fängslades och försvann, och inte heller med nazisternas behandling av judarna.
Martin Niemöller föddes den 14 januari 1892 i den lilla staden Lippstadt, 70 kilometer öster om Dortmund. Han tjänstgjorde i första världskriget som befälhavare på en av den kejserliga marinens ubåtar.
Efter kriget började han arbeta inom järnvägen, samtidigt som han gick i sin fars fotspår och inledde teologiska studier. Han prästvigdes 1929 och två år senare blev han kyrkoherde i överklasstadsdelen Dahlem i Berlin.
Niemöller såg Hitler stiga mot makten och han opponerade sig inte. Han var i själva verket tidigt en av nazistpartiets anhängare och anslöt sig hängivet till teorierna om att Tysklands problem berodde på kommunister och judar, som Niemöller ansåg vara ett ”folk värt förakt”.
Matthew D. Hockenos är expert på den europeiska 1900-talshistorien och på nazismen och antisemitismen. I boken Then They Came for Me: Martin Niemöller, the Pastor Who Defied the Nazis (Basic Books 2018), skriver Hockenos att Niemöller såg nazistpartiet som en garant för att Tyskland skulle komma på rätt kurs och återigen omfatta den kristna moral som landet, enligt honom, hade övergivit.
I en av sina predikningar hänvisade Niemöller, enligt den engelska organisationen Holocaust Memorial Day Trust, till Hitler som ett ”instrument sänt av Gud”. Niemöller och Hitler träffades också i ett vänskapligt möte 1934.
Det var inte förrän nazisterna började ändra i bibeln för att ta bort allt som ansågs vara judiskt, och krävde inflytande över den protestantiska kyrkan, som Niemöller bröt med nazisterna. Men inte ens då yppade han någon kritik mot förföljelserna av judarna.
1937 fängslades Niemöller. Inte för kritik mot förföljelserna av judar, kommunister och socialister, utan för sin kritik mot nazisternas allt starkare grepp om kyrkan. Han hölls i fängelse i åtta månader, släpptes men greps direkt av Gestapo.
Niemöller skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin, ett läger för i första hand politiska fångar. 1941 flyttades han till koncentrationslägret Dachau och under krigets sista veckor fördes han till ett läger i Österrike, där han befriades av amerikanska trupper i april 1945.
Innan Martin Niemöller trotsade Hitler var han alltså en inflytelserik präst som röstade på nazisterna, välkomnade Hitlers uppgång och visade förakt för grupper som han ansåg antikristna och antityska; han var en av Hitlers tidigaste medlöpare. Det som gjorde honom oliktänkande under nazisttiden var enbart hans opposition mot hur Hitler lade sig i den tyska protestantiska kyrkans verksamhet.
När Hitlers tusenåriga rike störtats i grus och aska av den Röda armén i maj 1945, hade pastor Niemöller tid att begrunda sina åsikter. Enligt den amerikanske professorn Harold Marcuse, som läst in sig ordentligt på Martin Niemöllers verk, pratade Niemöller under föreläsningen i Frankfurt i januari 1946 om hur han såg på utrotningen av judarna.
”Förföljelsen av judarna, hur vi behandlade de ockuperade länderna, eller de saker (tyskarna gjorde) i Grekland, i Polen, i Tjeckoslovakien eller i Holland, sådant som skrevs i tidningarna… Jag tror att vi bekännande kyrkligt kristna har all anledning att säga: mea culpa, mea culpa! Vi kan prata oss ur det med ursäkten att det skulle ha kostat oss huvudet om vi sagt ifrån.” (Mea culpa är latin och betyder att man i bönen inför Gud tar på sig skulden för något som hänt.)
Men ändå nämnde Niemöller inte judarna i den text han läste upp inför samma möte i Frankfurt, den text som gått till historien som dikten om människans feghet och brist på konsekvenstänkande.
På mötet menade Niemöller att om de icke-nazistiska tyskarna, främst de religiösa, protesterat redan mot behandlingen av kommunisterna, hade det kunnat sätta stopp för Hitler redan tidigt.
”Vi föredrog att vara tysta. Vi är verkligen inte utan skuld eller fel, och jag frågar mig själv gång på gång vad som skulle ha hänt om vi 14.000 protestantiska pastorer och alla protestantiska samfund i Tyskland år 1933 eller 1934 – det måste ha funnits en möjlighet – hade försvarat sanningen till vår död? Om vi hade sagt då att det inte är rätt när Hermann Göring helt enkelt sätter 100.000 kommunister i koncentrationslägren för att låta dem dö. Jag kan tänka mig att kanske 30.000 till 40.000 protestantiska kristna skulle ha fått sina huvuden avhuggna, men jag kan också tänka mig att vi kunde ha räddat 30–40 miljoner människor. För det var vad det kostade oss.”
Under påsken 1976, i ett samtal i församlingshuset i Kaiserslautern, förtydligade pastor Niemöller sin text.
– Det var ingen dikt… det var efter en predikan och folk frågade mig om vi inte vaknade efter kristallnatten 1938. Jag svarade att ”för Guds skull, fråga mig inte om 1938, jag togs till fånga 1937 och sedan dess satt jag isolerad i den ena cellen efter den andra. När de först låste in kommunisterna, hörde vi kanske något om det, jag minns inte riktigt, men vi motsatte oss inte att kommunisterna låstes in eftersom vi levde för kyrkan och i kyrkan, och kommunisterna var inte vänner till kyrkan utan tvärtom dess uttalade fiender. Det var därför vi var tysta på den tiden.
– Och sedan kom fackföreningarna, och fackföreningarna var inte heller vänner med kyrkan, och vi hade bara en liten eller ingen relation med dem. Det fanns ingen utskrift eller kopia av det jag sade, och jag kan mycket väl ha formulerat det annorlunda. Men tanken var ändå: kommunisterna, det lät vi ske utan att reagera. Samma sak med fackföreningarna. Vi lät till och med socialdemokraterna passera. Inget av det var något vi hade att göra med. Kyrkan hade ingenting med politik att göra på den tiden.
Efter andra världskriget var Niemöller aktiv i återuppbyggnaden av den evangeliska kyrkan i Tyskland. Han var en av dem som grundade Kyrkornas världsråd. Som radikal pacifist var han en uttalad och skarp kritiker mot återupprustningen i Västtyskland, och mot kapprustningen mellan Sovjet och USA.
1967 utsågs han till hedersordförande för Värdsfredsrådet i vilket bland annat Svenska fredskommittén ingick. Han var en av de sakkunniga i den tredje Russeltribunalen som 1977-79 behandlade brott mot de mänskliga rättigheterna i Västtyskland.
Martin Niemöller avled i Wiebaden i Västtyskland den 6 mars 1984. Han blev 92 år. Då hade hans text redan tagit fart över världen.
Niemöllers andra fru (sedan 1971), Sibylle von Sell, skrev i april 2000 att ”problemet med Martin Niemöllers ’berömda citat’ är att han aldrig skrev ner det, vilket genom åren gjorde det möjligt för så många att sätta sig själva på vagnen”.
Och de som, med Sibylle von Sells ord, velat sätta sig själva på vagnen i Niemöllers text har också lyckats göra det. Med råge, dessutom. Historien vimlar av olika tolkningar av Niemöllers text.
Efter en intervju med Niemöller 1955 citerade en tysk professor textens författare och hävdar att Niemöller listade kommunister, socialister, skolor, judar, pressen och kyrkan i sin text.
I den version som besökarna på Förintelsemuséet i Washington får se är socialdemokraterna/socialisterna bortplockade. I Boston, med många ättlingar till katolska immigranter från Irland, bjuder det lokala förintelsemuséet på en version som listar kommunister, judar, fackföreningsfolk och katoliker, i den ordningen. I England är socialdemokraterna utbytta mot socialister.
Och en amerikansk version från 1968 av Niemöllers text hävdar att nazisterna också hämtade företagsledarna (!) och industrimännen. I den versionen finns kommunisterna inte med och det är den rådande verkligheten överhuvudtaget i USA – kommunister är ersatta med socialister.