Ledarkrönika: Tillsammans mot klassorättvisorna

”Den största frihetsreformen i modern tid.” Så kallar arbetsmarknadsminister Eva Nordmark försämringarna av lagen om anställningsskydd, las, som klubbades i riksdagen förra veckan.

Den ruttnande socialdemokratin krokar arm med borgerskapet och det svenska monopolkapitalet och svingar nu (o)frihetens segerfana över allas våra huvuden. Såklart är det en frihetsreform – för kapitalet, som stärker sin position gentemot de anställda som får betala med ännu större ofrihet genom otryggare anställningar. 

Samtidigt ska ännu mer pengar pumpas in i kapitalistiska bolag som ska syssla med omskolning och omställning. Inte bara en maktförskjutning utan också en ekonomisk omfördelningspolitik från arbetarklassen till kapitalet.

Det svenska monopolkapitalet fortsätter sin segersvit på arbetsplatserna, där man gått från strejkrätten till las. Detta har den socialdemokratiska regeringen varit mer än behjälplig i.

Socialdemokratin har för att skydda sina ministerposter kört över sina egna funktionärer med tal om att ”det blir ännu värre reformer om det blir en högerregering”. Detta har historiskt funkat rätt bra för att ta död på motståndet i och runt fackföreningarna. I lasfrågan gick det inte riktigt lika bra och ledde till en stor splittring inom de traditionellt starkaste socialdemokratiska fästena, som är ledningarna i LO:s fackförbund.

Att Toijerutredningens förslag förkastades, och att LO-ledningarna inte direkt gick med i förhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv och PTK, är resultatet av motstånd. Det var ett massivt tryck underifrån från fackklubbar runt om i landet.

Först mot Toijerutredningen, där hundratusentals medlemmar genom sina fackklubbar antog las-budkaveln som skickades ut av IF Metallklubben på Volvo Umeverken. Senare fortsatte motståndet med spridda protester och aktioner från många arbetsplatser. Journalister inom journalistförbundet lyckades lyfta upp frågan på kongressen och driva igenom en medlemsomröstning.

Kommunistiska Partiet var tydliga med vad vi tyckte redan från början: ”Hellre regeringskris än försämrad arbetsrätt – politisk strejk för att rädda las”, som vi skrev på ledarplats i Proletären.

Kommunistiska aktivister har kämpat på arbetsplatserna tillsammans med alla som velat. Många fackliga aktivister, radikala arbetare och nätverk har kämpat tillsammans för att hålla trycket uppe genom att skriva fackliga motioner, skapa protestlistor, ta upp uttalanden på årsmöten eller genom fackliga styrelser och på olika protestmöten.

Vi har visat att det finns möjligheter att stå emot och förändra om vi jobbar tillsammans bland gräsrötterna, men att det krävs en ännu starkare enad front. Att återupprätta arbetarklassens enade front kommer att krävas inför de strider som tornar upp sig framöver.

För monopolkapitalet och deras företrädare i riksdagen har redan börjat sikta in sig på nya slagfält. Sverigedemokraterna har redan pekat ut att de skulle vilja förstatliga hela fackföreningsrörelsen med argumentet att förhindra att deras medlemmar inte får de poster de vill ha.
LO och monopolkapitalet är överens om att den inflationsvåg och ekonomiska kris som kommer nu ska betalas av arbetarklassen genom reallönesänkningar.

Så kamrater och aktivister, vi har lärt oss mycket av de senaste årens arbete och vi måste se till att behålla de band och kontakter vi har fått under arbetet, för de kommer att behövas framöver mer än någonsin när världen förändras snabbare för varje dag. 

Nu när klassorättvisorna ökar allt snabbare ska vi förbereda vår motoffensiv tillsammans.