”Endast för bosättare”

Hur är det att leva på ockuperad mark? Det beror på vem man frågar. Klyftan mellan hur israeliska bosättare och palestinierna behandlas är djup. Juristen Angela Godfrey Goldstein guidar Proletärens utsände i Östra Jerusalem.
Publicerad 2 april 2013 kl 13.02

Vi är ute i god tid; det måste man vara när man reser på Västbanken eftersom man aldrig kan veta hur långa köer det blir vid de check-points som ska passeras; eller hur nitiska de israeliska soldaterna är i sin utfrågning av vårt syfte med resan och varför vi reser med en palestinsk chaufför.

Bussens israeliska nummerplåtar, gula med svart text, visar att chauffören har tillstånd att köra bussen i Jerusalem. I väntan på vår guide parkerar vår chaufför, Islam, bussen vid ett grönområde i Västra Jerusalem.
Vi är just på v
äg att stiga ur för att få lite luft, när Angela Godfrey Goldstein kommer hastande över gatan med famnen full av kartor. En medelålders, rödblond judinna, som skall vara med oss hela dagen och hjälpa oss förstå vad vi ser.

Angela är av brittiskt ursprung med en uppväxt ibland annat Sydafrika, men har de senaste 30 åren bott i Jerusalem. Hon är utbildad jurist och har arbetat för toppadvokater i Jerusalem i många år. Numera är hon aktiv i ICHD, Israeli Committee against House Demolitions, en ideell organisation för att tillvarata rättigheterna för palestinier vars hus förstörs och motverka den pågående judiska annekteringen av Östra Jerusalem.

Angela greppar mikrofonen med en gång och ber oss att se oss omkring. Jag ser en välmående stad, som kunde vara vilken större europeisk stad som helst; breda stenlagda gator, parker, höghus. Det är rent och snyggt, biltrafiken flyter på och här finns kollektivtrafik i form av både bussar och spårvagnar.

Vi kör förbi ett utomhusbad och Angela berättar att simbassänger finns det gott om här i Västra Jerusalem liksom i de judiska bosättningarna i östra delen av staden.

På lättförståelig engelska förmedlar Angela i snabb takt nödvändiga upplysningar för att vi ska förstå den absurda uppdelningen av staden omkring oss, samtidigt som hon pekar ut byggnader och platser av intresse.

Det här är en kvinna som har mycket att berätta och som har bråttom. Och bråttom är det för utvecklingen går inte åt rätt håll, tvärtom blir situationen hela tiden värre. Angela berättar om en grupp unga bosättarkillar hon stötte på häromdagen i ett köpcenter i utkanten av Öst-Jerusalem, de flesta var religiösa visar Angela med att sätta handen som en kippa på hjässan.

– En av dem, en stor kille i 14-årsåldern, reagerade på att de omkringstående talade arabiska och såg sig om för att attackera någon. Jag frågade var de kom ifrån och fick veta att de var på vandring genom landet och kom från Beer Sheva. Attacker mot palestinier har ökat på senare år och blivit alltmer brutala. Under 1980-talet hade vi gäng i bruna skjortor, som drog omkring på gatorna och ställde till bråk, men de förbjöds som terroristorganisationer. Idag sitter deras efterföljare i Knesset (parlamentet).

– Vi har alltid haft diskriminering och någon vilja att dela landet har aldrig funnits, funderar Angela vidare. 27.000 palestinska hus har blivit förstörda, och situationen idag är värre än någonsin. Högern går framåt och vänsterkrafterna är allt färre. Idag lever vi i en apartheidstat.

Nu har vi kört in i Östra Jerusalem och de breda stenlagda gatorna har ersatts av smala grusvägar; här finns inga gatuskyltar och inga nummer på husen, som alla är låga och slitna med svarta vattencisterner på taket. Här köper man sitt vatten från lastbilar och fyller cisternerna på taket. Endast 50 procent har vattenledningar i husen, de andra kopplar in sig hos grannar. Det finns ingen sophämtning, inga grönområden eller lekparker. Det finns heller inga simbassänger för palestinier i Östra Jerusalem.

– De palestinska barnen lär sig inte längre att simma eftersom de aldrig kommer till havet, tillägger Angela.

Många av palestinierna i Östra Jerusalem är flyktingar sedan 1948. De kom från byar som togs av israelerna och fick land av FN och av de jordanska myndigheterna, berättar Angela. De gav upp sin flyktingstatus, men fick aldrig några papper av de jordanska myndigheterna.

Efter sexdagarskriget 1967 annekterade Israel Östra Jerusalem, som enligt FN:s delningsplan skulle stå under internationell kontroll. Det genomfördes en folkräkning och de palestinier som bodde i Jerusalem fick ett uppehållstillstånd som kallas för permanent, men som hela tiden hotas att dras in. Idag bor 300.000 palestinier i Jerusalem, vilket utgör 40 procent av stadens befolkning, som får mindre än 10 procent av stadens budget, informerar Angela.

När vi kör förbi platsen för Kung Davids hotell berättar Angela att hotellet bombades 1946 av Sternligan, en judisk terrorgrupp. Britterna hade gett ett datum för tillbakadragandet, vilket innebar att flera sionistiska terrorgrupper trappade upp sina aktiviteter för att ta över landområden.

Angela uppmanar oss att läsa boken Plan D av Ilan Pappe, för att få veta mer om den etniska rensningen som föregick bildandet av staten Israel. Hon nämner också att mordet på Folke Bernadotte, som på FN:s uppdrag besökte Palestina 1947, aldrig utretts, men även det utfördes av Sternligan.

I Östra Jerusalem bor 300.000 palestinier, men numera också 200.000 judiska bosättare. Första stoppet med bussen gör vi i Sheikh Jarrah, där vi får en uppfattning om hur det kan gå till när centrala delar av staden judaiseras. En natt 2003 blev Angela uppringd och ombedd att omedelbart komma till denna plats. 80 unga judiska män, bosättare från Hebron, hade bussats hit för att ”återta judiskt land”. Det innebar att de trängde sig in i ett tvåvåningshus, väckte den palestinska familjen som bodde där och tvingade dem att ge sig iväg. Då de inte tyckte flytten gick fort nog kastade de ut en tvåårig flicka och hennes farmor genom ett fönster på andra våningen.

Familjen som blev utslängd bodde sedan i flera månader på gatan; en säng och en soffa står kvar ännu. Femtio personer har fördrivits från området och planen är att ytterligare 500 ska bort, så att det kan byggas en judisk bosättning med hänvisning till att Simon den rättfärdige, ligger begraven här. Huruvida Simon var jude eller muslim är enligt Angela oklart, men så rättfärdigas israeliska markstölder ofta. De unga männen som kastade ut familjen hävdade att de skulle återta judiskt land.

– Det är mycket möjligt att området varit bebott av judar tidigare, säger Angela, det var från början ett aristokratiskt område. Men i så fall har de som bodde här blivit kompenserade med nya hus i Västra Jerusalem, ja till och med med två hus ifall de hade en affär.

Angela registrerade vad som hände och väckte åtal i olika rättsinstanser. Hon har varit 40 gånger i FN:s säkerhetsråd och rapporterat om detta och liknande fall, men utan resultat.

Varje fredag är det demonstrationer i Sheikh Jarrah och även om den israeliska flaggan hänger på de ockuperade husen, så vittnar möblerna på gatan och slagorden på arabiska och hebreiska om att kampen om husen inte är avgjord än.

Bussen slingrar sig upp för Oljeberget på smala vägar. Här ligger en mängd kyrkor som representerar många olika kristna samfund, men också sju palestinska specialistsjukhus, som numera förfaller eftersom inte många patienter får tillstånd att komma hit, berättar Angela. Palestinier med remiss från läkare på Västbanken eller Gaza, måste ansöka om tillstånd hos israeliska civila administrationen för att bli insläppta i Jerusalem. En process som kan ta allt från 15 minuter till två dagar och om patienten anses vara en säkerhetsrisk nekas hen inresa.

Från Oljebergets utsiktsplats ser vi Tempelberget i soldiset. Klippmoskéns gyllene kupol reflekterar solens strålar mot grunden på Salomos tempel, vars västra mur är judarnas klagomur, och studsar mot al-Aqsa-moskéns mörka kupol. Snett ner åt höger ligger Getsemane och jungfru Marias grav – och jag slås av platsens betydelse. Varje sten är historia och av största vikt för såväl, islam, judendom som kristendom. I Getsemane växer krokiga, gamla olivträd som säkert vuxit här redan på Jesu tid.

På en höjd öster om Jerusalem ligger bosättningen Maale Adumim, en grönskande oas mitt i öknen. Palmer, blommande buskar och planteringar inramar de gedigna tvåvåningshusen. Maale Adumim betyder de röda höjderna och alla tak är av rött tegel.

Angela kallar bosättningen för det största hindret för fred och förklarar att här bor vanliga israeler, ja, till och med fredsaktivister. Biblioteket kallas för fredsbibliotek. Invånarnas hyror är subventionerade med 50 procent från staten och ligger på en tredjedel av en normalhyra i Jerusalem. Här använder man dubbelt så mycket vatten som en genomsnittlig israel, fem gånger mer än en palestinier. Man planerar dessutom för fyra simbassänger och Angela pekar ut en av dem i dalen nedanför.

Med hjälp av kartor visar Angela hur bosättningarna är placerade runt Östra Jerusalem. Planen för Maale Adumim sträcker sig ända till Jeriko och i dalgången har man byggt hela industriparker på ockuperad mark. Här paketeras dadlar som israeliska, fast de är odlade på palestinsk mark.

Fabrikerna släpper ut störst mängd föroreningar i Israel, berättar Angela. När det blåser från väster, vilket det vanligtvis gör, pågår arbetet. Men när vinden vänder stänger fabriken, så att israelerna slipper exponeras för cancerogena ämnen. När vi stannar vid en servicebutik för att uppsöka toaletterna ber Angela oss att inte handla något:

– Bosättningarna är illegala och varor härifrån ska bojkottas!

Angela pekar ut några nybyggda motorvägar som bekostats av USA för tre miljarder dollar. Breda, nästintill tomma vägar, som bara får användas av bosättare. Just nu byggs den väg som ska binda ihop alla 36 bosättningarna runt Jerusalem, säger Angela och visar en halvcirkel på kartan runt Östra Jerusalem.

När den är klar måste människor från Betlehem ta sig hela vägen till Jeriko för att kunna åka till Ramallah; en stad som ligger 15 minuters bilresa bort för israeler. Palestinierna får ta sig under motorvägarna i tunnlar på gamla eftersatta landsvägar, som är för smala och för dåliga för att tåla lastbilstrafik.

– Motorvägsbyggena och muren är ett hårt slag mot den palestinska ekonomin, som till 35 procent består av turism, säger Angela. Israel undergräver möjligheterna för en livsduglig palestinsk stat. Gaza är ett tydligt exempel, Västbanken och Jerusalem ett annat, avslutar hon.

Vi ber Angela jämföra situationen i apartheidtidens Sydafrika med Israel idag och hon svarar att Israel är mycket värre i vissa avseenden; här lämnas en hel befolkning utanför arbetsmarknaden. I Sydafrika behövde de vita den svarta arbetskraften, men under Oslo-avtalet importerades 300.000 jordbruksarbetare från Thailand, Filippinerna och Östeuropa.

När vi tar farväl av Angela är jag både förvirrad och förbannad; hur kan mänskliga hjärnor tänka ut så mycket djävulskap? Och hur kan världen låta detta fortgå?

Clara Hyldgaard
Fakta

”Endast för bosättare”

Svårt vara palestinier i Jerusalem
  • 1967 bodde 28 procent palestinier och 72 procent israeler i Jerusalem. För att behålla den demografiska balansen mellan judar och palestinier som den var använder Israel sig av följande politik:
  • 1. Att försäkra sig om en judisk majoritet. Bostadshus som byggs av staten anses vara statsegendom och därmed förbehållna israeler. 80 procent av all judisk byggnation i Östra Jerusalem har finansierats av staten, mot endast ett enda hus för palestinier. Judiska immigranter uppmuntras att bosätta sig i Östra Jerusalem. De erbjuds lån till låg ränta liksom skattereducering.
  • 2. Förhindra att palestinier i Östra Jerusalem kommer i kontakt med dem på Västbanken.
  • 3. Att till varje pris minska antalet palestinier som bor i Jerusalem.
  • Sedan ockupationen 1967 har en tredjedel av all palestinsk egendom i Östra Jerusalem konfiskerats för ”allmänna ändamål”, vilket innebär att de endast får användas av judar.
  • Trots att palestinierna representerar en tredjedel av befolkningen i Jerusalem är bara 3,5 procent av stadens mark tillgänglig för husbyggnation och kommunala angelägenheter.
  • Bygglov för palestinier är underordnat målet att palestinierna förblir i minoritet i Jerusalem. Även när det finns lagliga möjligheter finns andra hinder, som skyhöga markpriserna och bygglovs-kostnader samt en väntetid på beslut i minst fem. Endast 150 till 200 ansökningar beviljas årligen. Byggandet omges av många restriktioner; palestinier får till exempel bara bygga två våningar, mot åtta för israeler.
  • Följden av alla restriktioner blir illegalt byggande; ibland räknas hela hus som illegala, ibland bara de våningar som byggts till. Sedan 1967 har över 1000 palestinier i Jerusalem fått sina hus förstörda med motivering att de saknar bygglov.

Dela artikeln

Proletären behöver ditt stöd!

Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.

Så här kan du stödja oss: