Ledarkrönika: Vänd inte barn och unga ryggen
Ungas försämrade psykiska hälsa och missförhållanden på HVB-hem är inga nya problem. Trots det finns ingen lösning i sikte.
Man kan ha förståelse för att nya samhällsproblem kräver tid och utredningar för att politikerna ska finna orsaker och lösningar. Men när problem som är kända sedan länge – och finns oavsett vilka som styr nedskärnings- och privatiseringspolitiken – inte åtgärdas långsiktigt ska politikerna ställas till svars.
Två sedan länge kända och eskalerande samhällsproblem är dels ungas ökade psykiska ohälsa, dels att gängkriminella värvar allt yngre barn till sin verksamhet.
En del av dessa barn och unga kommer till HVB- och SIS-hemmen.
I media ser och hör vi ofta om missförhållanden på institutioner som HVB-hem (hem för vård och boende) och SIS-hem (Statens institutionsstyrelse). Förhållandena är allvarliga.
Flickor utsätts för kränkningar och våld på SIS-hem. Pojkar rymmer från HVB-hem.
Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, granskar och finner brister. 19 av 21 granskade SIS-hem förra året uppvisade brister. Alla institutioner där flickor vårdades hade brister.
Under lång tid har Ivo också granskat och kritiserat HVB-hem, som till största delen drivs i privat regi. Missförhållanden har påpekats i flera år och Ivo har fått kritik för att inte varit tillräckliga i sin granskning.
Personal får skulden för missförhållandena, ibland med rätta men alltid med bakomliggande strukturella fel i verksamheten.
Inom forskningen, samt naturligtvis också bland många som jobbar på hemmen eller på annat sätt är insatta i förhållandena, är man överens om att HVB-hemmen som tar emot unga med kriminell bakgrund utgör en riskfaktor för fortsatt kriminalitet och att det även öppnar för nyrekrytering.
”Man betalar skattepengar till sådant man vet från forskningen har negativ effekt”, säger Martin Bergström, docent i socialt arbete i SVT den 14 januari.
Det finns alternativ. Vårdformen behandlingsfamilj har evidens som en bättre behandlingsform. Det är en form som kräver utbildade fosterföräldrar och ett stort professionellt nätverk. Men det har som sagt bevisat bättre resultat.
En form som inte bara är ekonomisk (billigare än SIS-placering, om än kortsiktigt dyrare än placering på HVB-hem) utan bättre kan rädda liv och ge både personlig och samhällelig livskvalitet.
Men av alla metoder som listas på HVB- och SIS-hemmens hemsidor väljs sällan detta alternativ.
Kortsiktigt tänkande ingår i den ekonomiska kalkylen och är en politisk farsot.
Av myndigheter verkar det bara vara Polisen som erkänner sambandet mellan rekryteringen av unga och brister i samhället som inte bara kan åtgärdas med repressiva metoder som fler fängelser och hårdare straff och lägre straffmyndighetsålder.
Kvaliteten i verksamheterna från förskola, skola och fritidsverksamhet måste stärkas, resurser måste ges. Alla vet att detta är förebyggande och stärkande. Så varför görs det inte?
Skyll inte på att det inte finns utbildad personal. Problemet är inte nytt, det skulle gått att åtgärda.
De barn och unga som till slut åker fast efter att ha förstört livet för sig själv och andra har varit synliga för samhället långt tidigare. Men de har inte blivit omhändertagna som de samhällets barn de är.
Det krävs samordning och ett helhetsgrepp runt de förebyggande insatser som saknas, men det verkar lättare att bygga fler fängelser än att ta itu med de långa köerna till barn- och ungdomspsykiatrin, Bup.
Det vore viktigare att samordna detta än att prioritera att ytterligare förstärka Sveriges identitet som Natomedlem, som regeringens påfund att utse en nationell säkerhetsrådgivare.