Harlan County 50 år: Vilken sida står du på?

Man säger i Harlan County,

att ingen är neutral där.

Antingen är man en fackets man,

eller en ligist åt JH Blair.

Ovanstående är i fri svensk översättning inledningen på en av världens mest kända arbetarsånger, Which Side Are You On? (Vilken sida står du på?). 

Sången skrevs 1933 av Florence Reece, hustru till gruvarbetaren och organisatören Sam Reece, under strejkkampen i Harlan County 1931-39. Den populariserades av Almanac Singers med Pete Seeger och Woody Guthrie under 1940-talet och har sedan dess spelats in i otaliga versioner.

35 år efter den stora konflikten inleddes en ny strejk på samma plats. En betydligt mindre strejk, med bara 180 beslutsamma arbetare vid kolgruvan Brookside. Men där och då skulle den få en enorm betydelse för den amerikanska arbetarrörelsen.

I juni 1973 hade arbetarna i gruvan i Brookside röstat för att avsluta sina medlemskap i Southern Labour Union (SLU) och istället ansluta sig till United Mine Workers of America (UMWA). SLU ansågs tjäna gruvägarnas intressen snarare än arbetarnas och UMWA sågs som ett mer ärligt alternativ.

Duke Power Company, huvudägare till gruvbolaget Eastover Coal Mining Company i Harlan, vägrade skriva på avtalet med UMWA.

Strejken varade i mer än ett år. Men när den avslutades den 29 augusti 1974, i dagarna för 50 år sedan, så hade den givit mer än någon annan strejk i USA: bolaget tvingades ge sig. Kort efter strejken inledde UNWA nya förhandlingar med 120 000 strejkvilliga arbetare över hela landet som påtryckningsmedel. Inom några veckor hade förhandlingarna givit gruvarbetare över hela USA kollektivavtal, löneökningar på uppemot 54 procent, rätt till semester, en utbyggd och garanterad sjuk- och hälsovård och ökade inbetalningar från gruvägarna till arbetarnas sjuk- och pensionskassor.

Den mer än årslånga strejken 1973-74 kostade minst ett liv: den 24 augusti 1974 sköts den strejkande gruvarbetaren Lawrence D Jones, 23, ihjäl av Billy Bruner, en förman i gruvbolaget. Över 90 gruvarbetare greps och minst 40 av dem misshandlades av polis och våldsmän i bolagets tjänst.

UNWA leddes då av den förre gruvarbetaren Arnold Miller som arbetat i gruvorna i West Virginia sedan 1937 då han var 14 år. Millers pappa och farfar var båda militanta gruvarbetare som svartlistats i samband med en strejk 1921 och Arnold Miller arbetade i 24 år innan han tvingades sluta, diagnostiserad med sjukdomen koldammslunga (black lung disease) som tagit och fortfarande tar livet av tusentals kolgruvearbetare. När Miller begärde hjälp från facket fick han nej. UMWA-basen WA Boyle tyckte inte att arbetarnas hälsa var något facket skulle lägga sig i.

– De [facket] var inte bara inte med oss. De var emot oss, konstaterade Miller i en intervju i Charleston Gazette i december 1972.

Arbetarna krävde inflytande och medbestämmande i fackets angelägenheter och det blev med tiden allt mer tydligt att Boyle stod i gruvägarnas tjänst. 1960-talets sista år och de första åren på 1970-talet kännetecknades av många vilda strejker, lika mycket mot facket som mot gruvägarna.

I UMWA rasade interna strider. 1969 utmanades Boyle om presidentposten i facket av Joseph ”Jock” Yablonski, en hyfsat progressiv fackledare från de polska kvarteren i Pittsburgh. Valet av ledare blev en fars; fusket var uppenbart när Boyle vann stort. När Yablonski överklagade valet inför USA:s arbetsdepartement (DOL) och dessutom riktade fem stämningar mot facket för bland annat bedrägeri, mördades han, hans hustru och deras dotter brutalt på nyårsaftonen 1969 i sitt hem i Clarksville, Pennsylvania. Utredningen visade att Boyle anlitat tre yrkesmördare som för 20 000 dollar av fackets pengar utförde morden. Boyle dömdes till tre livstidsstraff och avled i fängelse 1985, 80 år gammal.

Som ett svar på morden och korruptionen inom facket gick 20 000 gruvarbetare i West Virginia i strejk.

Allt detta öppnade vägen för Arnold Miller. Sedan 1968 hade han organiserat arbetare med koldammslunga och krävt åtgärder från både gruvägare och fack.

– Den lobbyverksamhet som Boyle bedrev bakom ryggen på oss hade en betydande effekt till en början. När jag träffade presidenten för delstatssenaten sa han till oss sjuka gruvarbetare att ’gå tillbaka till gruvorna där ni hör hemma’. Jag blev så förbannad och sade till honom att vi stannar här och det är du som ska härifrån, berättade Miller i intervju i Charleston Gazette 1972.

Joseph Yablonskis söner bildade i början av 1970-talet Miners for Democracy (MFD) som snabbt växte till en kraft inom UMWA. I december 1972 valdes Arnold Miller med MFD:s stöd till ny ordförande i UNWA.

Miller genomförde under kort tid flera åtgärder som demokratiserade organisationen: de lokala facken fick tillbaka mandatet att själva välja sina ledare, han införde breda rådgivande grupper som hade i uppdrag att granska avtalsförslag - tidigare gjordes det av den korrumperade presidenten Boyle. Miller skapade en avdelning med erfarna arbetsrättsjurister som granskade avtal och villkor, också det något helt nytt i den fackliga rörelsen. Han tog krafttag i kampen mot sjukdomarna som följde med arbetet: antalet anställda inom fackets hälsovårdsavdelning steg från tre 1972 till 40 tre år senare.

Under Millers två första år som ordförande, ökade UMWA:s medlemsantal med 40 procent, till närmare 280 000 medlemmar.

Earl Dotter

Strejkmarsch. Foto av Earl Dotter, känd för sina fotoreportage där han dokumenterade gruvarbetarnas arbetsvillkor.

Strejken i Harlan County 1973-74 skulle komma att bli en av Millers sista strider. Också Arnold Miller drabbades av den pamp-sjuka som så många amerikanska (och svenska) fackliga ledare lidit och lider av. Miller blev aldrig någon samarbetsman med gruvbolagen, men en stegrande förföljelsemani påverkade hans sätt att leda facket. Han fick också kritik för sin ovilja att organisera kvinnliga gruvarbetare. Missnöjet växte, en gång entusiastiska arbetare lämnade organisationen. 1977 använde president Jimmy Carter anti-strejklagen Taft-Hartley Act mot de många vilda strejkerna, och facket gick med på att skrota väsentliga delar av pensions- och sjukvårdsförmånerna. Bara några dagar efter att ett nytt avtal skrivits på, drabbades Arnold Miller av en stroke; i november 1979 avgick han som UMWA-ordförande. Han avled i sitt hem i Charleston den 12 juli 1985.

Strejken blev en stor seger för arbetarna. Och den fick enorm uppmärksamhet inte minst på grund av sin stora föregångare, den långa strejkkampen under 1930-talet. Under Kriget i Harlan mördades ett okänt antal arbetare av gruvbolagens hejdukar och inkallade armétrupper. Strejken inleddes den 16 februari 1931, då bolagen inom Harlan County Coal Operators' Association för att uttalat öka profiten, gemensamt sänkte arbetarnas löner med tio procent.

Som mest strejkade 5 800 arbetare medan knappt 900 fortfarande gick till jobben. Strejkbrytarna skyddades av gruvbolagens egna beväpnade vakter under ledning av sheriffen JH Blair, själv gruvägare.

– Jag gjorde allt i min makt för att hjälpa de som höll igång arbetet... det fanns inget annat val när de röda kom till Harlan County, citeras JH Blair i John Heveners bok Which Side Are You On?, The Harlan County Coal Miners 1931-39, utgiven av University of Illinois 1978.

Kommunisterna spelade en inte oväsentlig roll i strejkerna i Harlan. Det kommunistledda facket National Miners Union (NMU) fick ett visst stöd och kunde organisera tio avdelningar i länet. NMU öppnade flera soppkök för att hjälpa hungrande arbetarfamiljer. Soppkök som revs eller besköts av gruvbolagens män medan fackföreningsledare fängslades i det skräckvälde som JH Blair skapade: det lokala fängelset var ständigt fullt av strejkande arbetare, organisatören Bill Duncan arresterades i sitt hem, hans kollega Jesse Wakefields bil sprängdes framför ett av NMU:s soppkök och NMU-organisatören Sam Reece undkom sheriffens terror med knapp nöd när han höll sig undan de beväpnade män som väntade utanför hans hem. Det var den händelsen som fick Sam Reeces hustru Florence (1900-86) att skriva Which Side Are You On?

– Sheriff Blair och hans män kom till vårt hus på jakt efter Sam. Han var en av strejkledarna. Jag var ensam hemma med våra sju barn. De sökte igenom hela huset och höll sedan vakt utanför för att skjuta Sam när han kom tillbaka. Men han kom inte hem den natten. Efteråt slet jag ett blad från en kalender på väggen och skrev orden till sången. Melodin är en gammal baptistpsalm. De sånger jag skrev handlade alltid om de som var i underläge, om arbetarna. Jag är själv en av dem, sade Florence Reese 1973.

– Vissa människor säger att ’jag tar inte parti, jag är neutral’. Det finns inget sådant. I Harlan County fanns det ingen som var neutral. Om du inte var en ligist i JH Blairs tjänst, så var du en fackföreningsman. Det fanns inget annat.

Kampen mot de kommunister som fanns med i ledningen för eller bland de strejkande arbetarna, var omfattande. Inte minst från predikstolarna när präster som själv var gruvägare fördömde de ogudaktiga röda. För att neutralisera det kommunistiska arbetet med soppköken, gick Röda Korset in och öppnade egna, som det hette opolitiska, soppkök. Hetsen mot kommunisterna ledde 1932 till mordet på den 21-årige organisatören Harry Simms, medlem i kommunistiska ungdomsförbundet (YCL). Simms sköts av gruvbolagens vakter.

Författaren Theodore Dreiser (1871-1975) genomförde en utredning av kampen mot gruvarbetarna och kommunisterna. Bland utredarna fanns John dos Passos (1896-1970), författare till den stora romantrilogin U.S.A med delarna 42:a breddgraden (1930), 1919 (1932) och Stora pengar (1936). Utredningen kom fram till att de förhållanden som rådde i Harlan County under strejken och det som riktades mot arbetarna, inte kunde beskrivas på något annat sätt än som ren terrorism. 

Den stora strejkkampen avslutades 1939, när gruvbolagen motvilligt skrev på ett avtal. Då hade UMWA 400 000 medlemmar. JH Blair dog i blindtarmsinflammation i maj 1934. I Harlan County var han saknad av få.

Idag är UMWA en skugga av sitt forna jag. Av de omkring 280 000 medlemmarna för 50 år sedan, återstår endast 80 000, varav en minoritet är kolgruvearbetare – det finns bara drygt 43.000 kvar i arbete under och över jord och UMWA organiserar idag också flera andra yrkesgrupper. Många av de förmåner Arnold Miller fick fram är borta; kolgruvearbetarnas löner är betydligt lägre än snittlönen i USA.

Och det kan bli värre i presidentvalet i november: en grupp inom det republikanska partiet har med Donald Trumps välsignelse arbetat fram dokumentet Project 2025, som kommer att sjösättas redan första dagen efter Trumps tänkta valseger.

Project 2025 vill, i korthet, upplösa National Labour Relations Board (NLRB), den statliga myndighet som överser och godkänner fackliga val och som bland annat godkänt valen och organiseringen av anställda på Amazon samt Starbucks och andra snabbmatskedjor. Tusentals anställda inom statsförvaltningen ska kunna avskedas och ersättas av politiskt lojala personer. De lagar som reglerar övertidsersättningen ska skrotas, fackföreningar och fackligt arbete inom den offentliga sektorn ska förbjudas och hälso- och säkerhetsförmåner skrotas. Rätten för byggnadsarbetare med jobb inom den federala sektorn att förhandla fram vettiga löner, ska begränsas. Dessutom anser Project 2025 att barnarbete åter ska bli tillåtet. 

”US POOR FOLKS HAVEN'T GOT A CHANCE UNLESS WE ORGANIZE”