Är Vänsterpartiet till salu?

Frågan är bara om man kan lita på Vänsterpartiets retorik när rödgrön regeringsambition är den andra sidan av myntet. Vi är skeptiska.

När Jonas Sjöstedt i våras presenterade Vänsterpartiets valplattform slog han kaxigt fast att V aldrig kommer att sätta sig i en regering som fortsätter med privatiseringar.

Till det goda uttalandet skall vi inte vara långsinta genom att göra stor sak av att V i början på 2000-talet röstade ja till privatiseringen av Telia. Men vi har det i minnet. Partier som sviker principer har en osviklig tendens att göra det igen.

Men vad betyder egentligen Sjöstedts uttalande? Sakförhållandet är att regeringen Reinfeldt sålt ut statliga företag och egendom så till den milda grad, att det snart inte finns något kvar att privatisera. Staten äger visserligen fortfarande LKAB och Vattenfall, men risken för att Stefan Löfven skall sälja dessa klenoder redan under en första period som statsminister lär vara minimal. Sjöstedts ultimatum är därför mest ett spel för galleriet. Han riskerar i alla fall ingen ministerpost, om han nu skulle bli erbjuden en.

Annat vore det om Sjöstedt lika ultimativt krävt återförstatligande av privatiserad egendom och förstatligande av centrala samhällsfunktioner, som av bankerna. Men det gör han inte. Under Sjöstedts fögderi har V istället ersatt det tidigare kravet på ett förstatligande av bankerna med kravet på en puttenuttig bankdelningslag. I banksvindleriets asociala tidevarv är det svårt att föreställa sig en lydigare halt vid den privata egendomsrätten.

Nu är det vare sig statliga företag eller banker som Sjöstedt avser med sitt motstånd mot det privata, utan i blickfånget finns vinstdrivande välfärdsföretag, framförallt de som drivs av riskkapitalister med brevlåda i något skatteparadis. Sådana företag vill V förbjuda.

Begränsningen är viktig. Det är inte så att V vill förbjuda privata företag i välfärdssektorn och därmed det marknadskaos som följt i den så kallade valfrihetens spår. Istället förespråkar partiet att endast SVB-bolag skall få verka i välfärdssektorn. Det handlar då om aktiebolag (eller andra bolag) som har en särskild vinstutdelningsbegränsning inskriven i bolagsordning eller stadga.

”Vänsterpartiet välkomnar dem som vill driva välfärdsföretag. Men vinstutdelningen till ägarna skall kraftigt begränsas och pengarna återinvesteras”, skriver Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson Ulla Andersson i ett debattinlägg i Dagens Arena (27/1 2014). Och i Sydsvenska Dagbladet (22/7) försäkrar tre V-företrädare att ”de privata vårdcentralerna i Skåne behöver inte läggas ner vid ett maktskifte”, allt som krävs är att de ombildar sig till SVB-bolag.

Det är den feges försök att sitta på två stolar samtidigt. För även om det kan finnas ideellt drivna SVB-bolag, så ger också denna bolagsform möjlighet för vinstsugna kapitalister att mjölka välfärden på pengar. Vinster kan döljas som räntor, som i fallet Attendo, eller föras över till egen-ägda bemanningsföretag, eller tas ut vid en försäljning till sig själv, eller tas ut som miljonlöner eller vad det nu kan vara. Att trixa med vinster i resultaträkningar är något av en kapitalistisk specialitet.

En utdelningsbegränsning löser helt enkelt inte vinstproblemet och då rakt inte det marknadskaos som följt i privatiseringspolitikens spår.

I rättvisans namn skall sägas att Vänsterpartiet i sitt senaste skolpolitiska program säger sig ”verka för att systemet med fristående skolor avskaffas och för att alla grund- och gymnasieskolor ska drivas i offentlig regi”. Det är en fin ambition. Men i resultatpolitikens givande och tagande är orden ”verka för” en varningssignal. Som regeringsparti eller regeringsunderlag kommer V inte ta strid för att friskolornas avskaffas. Det målet är lika avlägset och dagspolitiskt irrelevant som V-kravet på att Sverige i en avlägsen framtid skall lämna EU.

Ett partis vandel avgörs av praktiken, inte av orden. I det avseendet har de borgerliga regeringsåren varit en lycka för V. Partiet har inte behövt ställa upp som lydigt stödparti, som under de socialdemokratiska regeringsåren. Det har gett färre plumpar i vänsterprotokollet och större utrymme för försiktig vänsterretorik.

Men så kommer detta med regeringsdugligheten; att partiet prompt måste visa att det är både villigt och förmöget att ansvarsfullt administrera kapitalismen. Det ger försiktigt tassande i rikspolitiken, som vad gäller bankerna och den nedtonade EU-kritiken. Men också en häpnadsväckande foglighet i kommunpolitiken, om och när V ingår i styrande majoriteter.

”Vänsterpartiet är jättebra på att kompromissa”, sa Jonas Sjöstedt i den tidigare nämnda presentationen av valplattformen. Med hänvisning till just kommunpolitiken. I detta har Sjöstedt alldeles rätt. Vänsterpartiet är så bra på kommunala kompromisser att man utan prut är berett att kompromissa bort sin egen politik, som när vänsterpartisten Lennart Rendik i Södertälje i våras röstade ja till att ta in bemanningsanställda i Södertälje hamn.

Men låt oss här ta upp en annan och mer brännande fråga, nämligen privatiseringspolitiken. Alla vet att Lagen om valfrihetssystem (LOV) fungerar som bräckjärn för privatisering av framförallt offentlig omsorg runt om i Sverige. Brukarnas valfrihet är kort och gott en förskönande omskrivning för privatisering.

LOV infördes 2009 och är inte obligatorisk. Kommuner kan välja om de vill införa ett så kallat valfrihetssystem eller om de vill avstå från det, något som högeralliansens partier vill ändra på.

Hur har då Vänsterpartiet ställt sig till LOV? Det officiella svaret är klart och koncist. V är emot LOV och vill avskaffa detta privatiserande valfrihetssystem. I praktiken förhåller det sig dock annorlunda. Så rapporterar Valfrihetswebben, som är en officiell hemsida för kommuner och företag som omfattas av LOV, att valfrihetssystem införts i 34 av de 44 kommuner där V ingår i majoritetsstyren.

Huruvida Vänsterpartiet initialt varit emot LOV i de kommuner där man varit med om att införa systemet har vi inte haft möjlighet att kontrollera, men det spelar inte så stor roll. Det avgörande är att partiet som är ”jättebra på att kompromissa” gladeligen går med på att administrera privatiseringspolitik, om platsen i maktens finrum kräver det.

Vi vet dock att Vänsterpartiet på egen hand tog initiativ till att införa LOV i sin egen skyltkommun Fagersta, där partiet haft egen majoritet sedan 2002. Det skedde 2010 och omfattade hemtjänsten. Initiativet applåderades naturligt nog av Moderaterna och övriga borgerliga partier. Bara Socialdemokraterna röstade nej.

Visst är det lite lustigt. I den egna skyltkommunen står Vänsterpartiet till höger om sossarna.

Till exemplet Fagersta skall sägas att Vänsterpartiet våren 2014 beslutade att avskaffa sitt alldeles egna privatiseringssystem. Men det skedde inte av principiella skäl.

”Jag tycker fortfarande att själva idén är bra”, sa kommunalrådet Stig Henriksson (V) till P4 Västmanland strax innan nedläggningsbeslutet fattades.

Skälet till avskaffandet var istället att alltför få hemtjänstbrukare valde att anlita något av de tre privat företag som etablerat sig i kommunen, vilket gjorde den vänsterpartistiska hemtjänstmarknaden kapitalistiskt olönsam. Företagen lade ner verksamheten och till Henrikssons besvikelse fanns det därför inte längre några privata utförare att välja.

Stig Henrikssons slutsats är att valfrihetssystem inte passar i små kommuner med få brukare (= för liten marknad). Men väl i stora. Något privatiseringsmotstånd döljs alltså inte i beslutet.

Vi betvivlar inte att de allra flesta vänsterpartister är uppriktigt upprörda över den kapitalistiska plundringen av välfärdsresurserna och att de är emot privatiseringar. Orden är ärliga. Men frågan är hur mycket de ledande företrädarna är villiga att kompromissa bort om och när de hamnar i regeringsställning. Erfarenheten förskräcker, inte minst från kommunsektorn, där V i majoritetskoalitioner beredvilligt inordnar sig i budgetslaveriets och marknadstänkandets regimer.

I alla kommuner där Vänsterpartiet ingår i styrande koalitioner medverkat partiet till de nedskärningar som är en ofrånkomlig följd av budgettak och självpåtagen budgetdisciplin.

Jonas Sjöstedt kallar det att vara ”jättebra på att kompromissa”. Men det kan lika gärna kallas ohämmad principlöshet. Tvärtemot valkampanjens budskap är Vänsterpartiet till salu när sossarna bjuder in till samarbeten.

Vi skall inte vara snåla. I riksdagsvalet gäller det att driva bort borgarna från regeringsmakten, inte för att ett rödgrönt alternativ, hur det nu kommer att se ut, innebär jättestor skillnad, utan för att fyra nya år med en SD-stödd högerregering är en mardröm.

Men för den som vill ha en principfast antikapitalistisk politik, som kategoriskt säger nej till all form av privatisering och som fullständigt vill driva ut kapitalismen och marknadstänkandet ur välfärden, så finns bara ett pålitligt alternativ 14 september. Rösta på Kommunistiska Partiet i de kommunval där vi ställer upp.