”Vi arbetare orkar inte ens jobba till 65"
Varför utgår resonemangen aldrig från oss med tunga arbeten och låg lön? Det frågar sig Anna-Karin Sparredal, som för två år sedan gick i förtidspension vid 60 års ålder. Att jobba till 65 eller ännu längre var helt enkelt inte möjligt i yrket som brevbärare.
Efter 32 år som brevbärare sade kroppen ifrån. En knäskada som inte gav med sig och ett erbjudande om att gå i förtid, med 70 procent av lönen, och beslutet var enkelt.
– Jag älskade mitt arbete och mina arbetskamrater och hade inga planer på att gå redan vid 60. Men till slut gick det helt enkelt inte. Jag var helt slutkörd, berättar hon för Proletären vid köksbordet i lägenheten i Göteborgsstadsdelen Majorna, samma område hon brukade dela ut post i under sin tid som brevbärare.
– De två sista åren blev det allt svårare att orka. Det blev tyngre och tyngre, fysiskt men även psykiskt.
Besparingar och omstruktureringar ledde till att att brevbärardistrikten blev större och större och att allt mer skulle göras på allt färre personer, berättar hon.
– Vi hann inte med våra uppgifter, vilket kändes väldigt tungt.
Anna-Karin Sparredal kunde utnyttja rätten till avtalspension vid 60 års ålder. En möjlighet som avskaffades för alla som har anställts efter 1989, när Posten bolagiserades. Numera gäller som för de flesta andra, garantipension vid 65, med möjlighet att gå vid 61. Att pensionsutredningen föreslår en höjning till 63 respektive 66, och ytterligare höjningar efter det, ser hon som omöjligt.
– Vi är trötta och utslitna vid det laget. Dom som gör de här utredningarna, de har inte fysiskt tunga arbeten, de är inte undersköterskor, byggnadsarbetare eller brevbärare. De vet inte hur det är.
Hon menar att lönen är avgörande för möjligheterna. Hade lönerna varit högre hade det funnits marginaler. Då hade möjligheten att gå tidigare eller jobba deltid varit större. Men för många finns inte den möjligheten. Samtidigt är det ofta heller inget alternativ att jobba längre.
– De som inte har tunga jobb, de kan ju jobba längre men vi kan inte välja det, säger hon.
Att samhället inte skulle ha råd att försörja ett ökat antal pensionärer avfärdar Anna-Karin Sparredal.
– Det är ju en fråga om att fördela resurserna, och det finns ju pengar.
Rätten att slippa vara helt utsliten vid pensionen kommer upp flera gånger under samtalet. Samtidigt är hon noga med att påpeka att det inte handlar om att inte vilja arbeta. Att arbete kan vara roligt och givande om arbetsförhållandena är bra och att många pensionärer vill och kan bidra till samhället.
Men då kan vi inte ha det systemet vi har idag. Det är inget alternativ att bli tvingad att arbeta heltid eller ens halvtid till 66. Vi orkar inte, våra kroppar orkar inte det.
Det är inte bara möjligheten att gå i pension som försämras, utan också själva pensionen. Allt fler pensionärer får allt svårare att klara sig. Och det är de med lägst löner, de som jobbat mycket deltid och de som själva inte kunnat aktivt pensionsspara som drabbas värst.
Stämningen vid köksbordet i Majorna har gått från uppgiven till upprörd. Varför utgår de aldrig från oss? Varför görs inget? Klart är att väldigt många är upprörda över tanken på höjd pensionsålder. Anna-Karin Sparredal menar att facket borde kunna mobilisera i frågan.
– Om de ville, så hade de kunnat skapa en märkbar rörelse, de hade kunnat säga konsekvent nej och mobiliserat till kamp.
Pensionsutredningen har uppenbarligen utgått från en verklighet, från kontorsstolarnas och byråkraternas verklighet. Vid köksbordet i Majorna är vi överens om att det är vår, de arbetandes, verklighet som måste vara utgångspunkten.