På förhand kretsar mycket av diskussionerna kring det lämpliga i att låta Sydafrika arrangera VM.

Flera inlägg har handlat om huruvida Afrika som kontinent är redo för ett stort mästerskap som VM.

Men bakom pratet om alltifrån besökarnas säkerhet till de ekonomiska orättvisorna i Sydafrika finns flera politiska dimensioner. 

Fotboll är de svartas sport i Sydafrika. Genom att arrangera VM hoppas den sydafrikanska ledningen skapa nya jobb och stärka den nationella enigheten i landet som hållit demokratiska val sedan 1994.

Uppkomsten av en relativt liten svart medelklass motsäger inte det faktum att det främst är en kosmetisk förändring som skett av det sydafrikanska klassamhället sedan apartheid avskaffades.

Under apartheidtiden grundade sig ojämlikheten på ras, nu bygger den huvudsakligen på samma vita minoritets ägande.

För många av de svarta och färgade har den materiella standarden knappt förbättrats sedan apartheidtiden. Samtidigt används tiotals med miljarder av offentliga medel till infrastrukturprojekt och för att bygga nya fotbollsarenor till VM.

Trots den stundtals antikoloniala retoriken från Fifa-ordföranden Sepp Blatter torde den viktigaste förutsättningen för att Sydafrika skulle få arrangera VM vara att landet har europeisk tidszon.

I ekonomiska termer betyder det att matcherna spelas på tider när den kommersiellt mest lönsamma tv-publiken kan titta.
Pengar kommer alltså att ticka in till Fifa och dess sponsorer samtidigt som man slipper en besvärande debatt om europeisk dominans och kommersialism.

Redan nämnde Blatter valdes 1998 till Fifa-ordförande i strid med svensken Lennart ”Fat Cat” Johansson.
Uppbackad av media har svensken sedan dess bedrivit ett skyttegravskrig mot Blatter och insuinerat att hans överman är korrumperad.

En anklagelse som av allt att döma verkar vara sann. Problemet med ”den svenska inställningen” är att innan presidentvalet avgjordes skämde Lennart Johansson ut sig genom att fälla flera rasistiska kommentarer om afrikaner.

Blatter fick således de afrikanska ländernas röster och ”återgäldade” stödet med att ge Afrika dess första VM.

Ett slagträ i debatten mellan Blatter och hans kritiker har varit just valet av Sydafrika som plats för VM-turneringen.

I bakgrunden har det funnits ett uttalat amerikanskt intresse för att överta arrangemanget från Sydafrika.

Skälen som angavs för den planerade amerikanska interventionen var att Sydafrika saknade förutsättningarna för att genomföra en VM-turnering och borde ha prioriterat annat.

Detta till skillnad från USA som redan hade de nödvändiga arenorna och infrastrukturen. Men inom fotbollen är inte USA en världsmakt ännu, så kupplanerna gick om intet.

Mer lyckosamma var dock de svenska imperialisterna. 1999 spelade det svenska fotbollslandslaget en träningsmatch mot Sydafrika i Johannesburg.

Matchen förlorade svenskarna men det var inte det som var det intressanta.

Fotbollen var bara en del av dåvarande sosseregeringens och de svenska exportföretagens satsning samma år mot den nyöppnade ”marknaden” Sydafrika.

Genom att använda sig av fotboll, mutor och Sveriges goda anseende (med vilket här menas den stora solidaritet med ANC som växte fram hos många svenskar under apartheidåren) lyckades de svenska kapitalisterna sälja JAS-plan till Sydafrika.

Folkpartisten Dr Alban försökte också bidra genom att ge en gratiskonsert. Det kom 150 åskådare vilket var 147 fler än när han försökte ta betalt i Soweto.

Att historien upprepar sig konstaterade Hegel.

Marx påpekade att det ena gången var som fars och andra gången som tragedi.

Således följer att fotbollsmatchen Sydafrika-Sverige 1999 var en fars, och U21-matchen Israel-Sverige 2010 är en tragedi.

Till sist är det ur ett antikolonialt perspektiv självklart att Afrika är redo för att arrangera världens största idrottsevenemang.
Sydafrika är på många sätt ett utmärkt val.

Därmed inte sagt att det kostsamma VM-arrangemanget är något som gynnar den stora fattiga befolkningsmajoriteten i landet.

Redan nu kommer rapporter om att sydafrikanska gatuförsäljare jagas bort av polis när sponsorer såsom Coca Cola och McDonalds skall garanteras maximalt utrymme utanför arenorna.

Den övergripande frågan om VM får dock sydafrikanerna själva svara på.

Vita män har redan haft för mycket att säga till om i denna del av världen.

Ett tips är dock att Sydafrikas svar avgörs av hur det går på fotbollsplanen…

Johan Ulff
Proletären nr 23, 2010

Med hopp om afrikanska segrar
Förmodligen kommer det aldrig att finnas en bättre definition av fotbollen betydelse än ”att av alla oviktiga saker är fotbollen viktigast”.

När VM nu avgörs för första gången i Afrika kommer kontinentens eventuella framgångar på fotbollsplanen i mångas ögon ges en extra betydelse. Naturligtvis vore det därför önskvärt med stora framgångar för de afrikanska lagen. I årets mästerskap är de förutom värdnationen Sydafrika, Ghana, Algeriet, Nigeria, Elfenbenskusten och Kamerun.

Tyvärr har de på förhand starkaste afrikanska lagen Nigeria och Elfenbenskusten hamnat i tuffa grupper. Dessa länder är det ”svenska hoppet” i VM eftersom Nigeria tränas av Lars Lagerbäck och Elfenbenskustens dito heter Sven Göran Eriksson.

Både Svennis och Lagerbäck tillsattes som förbundskaptener under våren med extremt kort tid kvar för förberedelser.

Förmodligen saknade det inte betydelse för rekryteringen att bägge tränat andra landslag i kvalet och därför redan valt ut hotell och ort för träningsläger, etc. 

Trots det starka intresset för fotboll i Sydafrika kommer Bafana Bafana som landslaget kallas få svårt att överleva gruppspelet. Spelarmaterialet är för svagt. En möjlig orsak har framförts av fotbollsjournalisten Simon Kuper. Han påpekar att sett till sin tre fjärdedel andel av befolkningen på 50 miljoner borde de bästa sydafrikanska spelarna tillhöra den befolkningsgrupp som under apartheidssystemet klassificerades som svarta. Men i de kåkstäder som dessa potentiella landslagsspelare växte upp i var livet för hårt.

Något bättre under apartheid hade de färgade som utgör mindre än 10 procent av befolkningen. Därifrån kommer istället ett stort antal av landslagsspelarna.

Kuper konstaterar att även i den enklaste av alla sporter så är de allra fattigaste förhindrade av sjukdomar, undernäring eller dålig organisation. En faktor som historiskt hindrat afrikanska framgångar.

En parallell finns hos den spelare som många anser vara världens bäste, argentinaren Lionel Messis. Han föddes med ett hormonfel och skulle enligt läkarnas prognos aldrig bli längre än 140 centimeter.

Eftersom familjen inte hade råd med sjukvård så kom räddningen när Messi värvades som trettonåring till FC Barcelona. För då betalade klubben för hormonbehandlingen.

Alltså, samma högborgerliga, fisförnäma Barcelona som tidigare misshandlat tidernas främste fotbollsspelare, Diego Armando Maradona.

Han fick sina första sprutor i samma ålder som Messi. Under hela hans aktiva karriär såg mäktiga intressen till att trycka i honom smärtstillande för att uthärda motståndarnas brutalitet. Match efter match.

Att Maradona är socialist och stått upp för sin enkla bakgrund har förenklat det för makthavarna inom fotbollen. Nu efter hans aktiva karriär kan de håna honom för hans inte längre läkemedelsförskrivna drogmissbruk.

Nu åker Argentina till VM med Maradona som tränare och Messi som den stora spelaren på plan. Det kan sluta precis hursomhelst. Jag hoppas mer än jag tror att de vinner. Brasilien och Spanien får gälla som övriga förhandsfavoriter. Dessa två kommer till VM med färdiga lag.

Brasilien spelar numera tillknäppt på italienskt vis och laget har färre individuellt skickliga spelare än tidigare. Motsatsen gäller för europamästarna Spanien som har en fantastisk årgång. Förutom denna trio kan samma länder som alltid vinna, dvs. Italien, England, Holland, Frankrike, Tyskland.  

Ur ett politiskt perspektiv, vem skall man då heja på förutom de afrikanska lagen. Som Fidel Castro sa, –det är tur att vi har Maradona där borta!

JU