Sedan nyliberalismens intåg och arbetarrörelsens politiska kollaps har mer eller mindre varje arbetarvänlig social reform i Sverige avvecklats eller hotats om avveckling. Vid årsskiftet fullbordades ännu en reträtt när riktåldern för pension höjdes till 67 år.
Höjningen genomfördes 50 år efter att den allmänna pensionsåldern sänktes från just 67 till 65 år. En tragisk symbolik över ett havererat pensionssystem.
Pensionsåldern ska nu kopplas till medellivslängden genom en matematisk formel som pensionsmyndigheten tagit fram. Att medellivslängden varierar kraftigt om faktorer som kön, klass eller födelseland vägs in tar matematiken inte hänsyn till. Så förväntas en arbetare som blir pensionär idag leva i genomsnitt sex och ett halvt år kortare än en jämnårig tjänsteman. På så sätt cementerar riktåldern klassorättvisorna in i graven.
Det stämmer för det första inte att medellivslängden ökar för alla. För Sveriges arbetarkvinnor har medellivslängden för 65-åringar i princip inte ökat alls sedan 1994 och stått helt still sedan 2014. De är dubbla förlorare i dagens pensionssystem.
Hälften av landets arbetarkvinnor har idag en deltidsanställning. Det förlorar de i genomsnitt 5400 kronor i månaden på, jämfört om de haft en heltidslön. Lönetappet för den ofta ofrivlliga deltiden ger också en lägre pension.
För kvinnor födda 1957 är den genomsnittliga pensionen så låg att den hamnar under gränsen för relativ fattigdom, lägre än 60 procent av medianinkomsten, i 209 av landets 290 kommuner.
Samverkan mellan patriarkat och klassförtryck som drabbar LO-kvinnorna är huvudanledningen till att kvinnors pensioner i allmänhet är 30 procent lägre än männens och orsaken till att kvinnor är så kraftigt överrepresenterade bland landets fattigpensionärer.
Införandet av riktåldern förstärker den orättvisa som redan drabbar arbetarklassens kvinnor allra hårdast. De som idag arbetar under sämst villkor och lägst lön kommer tvingas jobba kvar både mer och längre än vad de orkar, eftersom garantipension och bostadstillägg inte betalas ut innan riktåldern nåtts.
Pensionssystemet är ett fördelningssystem över generationsgränserna där dagens arbetande befolkning avstår en del av sin lön för att finansiera dagens pensionärer. I gengäld är de garanterade att själva bli försörjda av morgondagens arbetare. Men huvudargumentet att den ökade medellivslängden i samhället måste kompenseras med höjd pensionsålder falsk.
För det första tar inte pensions-matematiken hänsyn till samhällets produktivitetsutveckling. Sedan dagens pensionssystem började införas i början på 90-talet producerar den genomsnittlige arbetaren nästan dubbelt så mycket, allt enligt Svenskt Näringslivs egna propagandakanaler. Det betyder att 40-årigt yrkesliv 1994 genererade lika mycket värde då som ett 20-årigt dito idag. Försörjningsbördan har alltså minskat, trots att antalet pensionärer blivit fler.
Matematiken tar inte heller hänsyn till massarbetslösheten. Idag är ungdomsarbetslösheten 25 procent och i hela landet går nästan en halv miljon människor utan jobb. Förutom den påtvingade sociala katastrof som arbetslösheten är för den enskilde är det ett ekonomiskt slöseri för hela samhället. Det är obegripligt att äldre arbetare tvingas stanna kvar i ett slitsamt yrkesliv när unga och friska människor står utan arbete.
Så länge massarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten ligger på rekordnivåer och hundratusentals arbetare tvingas till ofrivillig deltid, finns ingen anledning att höja pensionsåldern.
Dagens pensionssystem är ett svek mot arbetare i allmänhet och arbetarkvinnorna i synnerhet. Därför är uppslutningen kring den också extra förrädisk.
Sedan 2023 sitter samtliga riksdagspartier med i den tvärpolitiska “pensionsgruppen” vars enda syfte är att hålla pensionsfrågan utanför det politiska samtalet. Så försöker politikerna göra allt för att hindra dagens och framtidens fattigpensionärer från att påverka sina livsvillkor. Riksdagens pensionsgrupp har i 30 år lyckats desarmera ett folkligt missnöje genom att begrava en av efterkrigstidens viktigaste sociala reformer matematiska kalkyler.
Trots försöken att sopa pensionsfrågan under mattan saknar två av tre arbetare förtroende för pensionssystemet och hela 73 procent är oroliga för att inte få en tillräcklig pension, enligt en enkätundersökning från LO. I förhållande till slutlön har pensionerna sjunkit kraftigt de senaste åren. Från 86 procent 2003 till 67 procent 2023, enligt en rapport från Folksam.
Samtidigt växer det samlade pensionskapitalet. 2024 beräknas det uppgå till 160 procent av BNP. Idag investeras svenska pensioner i allt från oljeutvinning och vapenproduktion till en techindustri som går i bräschen för en utveckling mot AI-styrd massövervakning. En finansialisering som enbart göder kapitalet.
Under hösten röt LO äntligen ifrån och krävde pensionsgruppens nedläggning. Ett krav vi skriver under på. Då tvingas åtminstone riksdagspartierna stå till svars inför väljarna varför de accepterar dagens pensionssystem.
För vår del anser vi att dagens pensionssystem behöver ersättas med ett nytt, där pensionsålder och ersättningsnivåer tar hänsyn till livets alla förutsättningar.
Det kräver kraftigt höjda pensionsavgifter, en resursöverföring från de som äger kapital till de som säljer sin arbetskraft. Det kommer också innebära att dagens livsinkomst-princip ersätts med ett system som kompenserar framför allt arbetarklassens kvinnor för den ofrivilliga deltid de tvingas till.
Framtidens pensionssystem ska inte vara en gödselstack åt kapitalismen, utan välfärdens kronjuvel. Ett löfte om en värdig ålderdom till alla de som byggt och vårdat vårt land!
