Kommunisternas krav på utökad välfärd, sänkta hyror och kortare arbetstider låter ju bra. Men är det inte orealistiskt? Hur ska det finansieras?
Det är en fråga vi ibland får höra – av förståeliga skäl. Politikerna brukar ju lova guld och gröna skogar. För att sedan svika vallöfte efter vallöfte.
Mellan valen låter det istället tvärtom. Mantrat från politikerna är att vi ”inte har råd”. Kommunerna måste spara. Skolor läggs ned. Personalen i skolorna blir färre. Äldreomsorgen slimmas.
Regionerna måste spara. Vården är i kris. Nedskärningspolitiken har blivit så normaliserad att vi inte längre förväntar oss förbättringar i skola, vård och omsorg.
Det sägs också att vi inte har råd med sex timmars arbestdag. Det skulle kosta ”samhället” alldeles för mycket. Inte heller har vi råd att gå i pension vid 65, som förut.
Det verkar inte finnas några pengar i Sverige. Förutom när det kommer till krig och vapenexport – då finns det plötsligt pengar i överflöd.
Sanningen är att vi har råd med såväl välfärdssatsningar, som kortad arbetstid och högre pensioner. Sverige är ett mycket rikt land. Den genomsnittliga förmögenheten i Sverige uppgår till 406.406 dollar per vuxen, enligt UBS Global Wealth Report. Det gör Sverige till det tolfte rikaste landet i världen.
Sverige blir också rikare för varje år. Produktiviteten bland svenska företag har ökat i snitt 1,9 procent varje år sedan 1984. BNP per person har ökat från 324.000 kronor 1981 till 623.000 kronor förra året. Trots det har lönernas andel av BNP minskat och reallöneökningarna stagnerat.
Det borde vara självklart att rikedomarna i ett rikt land används till samhällsförbättringar som kommer alla till del. Så var finns pengarna?
För det första ljuger de politiker som säger att de måste skära ned i välfärden, att det inte går att fixa fram pengar till skola, vård och omsorg. Beviset för det är de enorma satsningarna på militären de senaste åren. Som en del av krigshetsen och Natomedlemskapet har Sverige genomfört en historisk satsning på militären och ökat Försvarsmaktens budget från 59 miljarder 2020 till 175 miljarder i år.
En stor del av upprustningen finansieras genom massiva lån på 300 miljarder kronor. Även om skulderna riskerar att vältras över på kommande generationer är det i sig inget fel i att låna till statliga satsningar. Men några jättelån för att rusta upp den svenska välfärden har det aldrig varit tal om. Då gäller istället strama budgetregler.
Samtidigt hade det inte behövts några lån för att finansiera en rejäl satsning på välfärden. I snart fyra decennier har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar genomfört massiva skattesänkningar – som främst gynnat höginkomsttagare.
Redan 1991 sänktes skatten på kapitalinkomster, vilket innebär att kapitalisternas vinster beskattas betydligt lägre än vanliga arbetares löner. Arvs- och gåvoskatten avskaffades 2005. Förmögenhetsskatten avskaffades 2007 och fastighetsskatten 2008.
År 1990 var skattekvoten av Sveriges BNP 50,4 procent. Förra året var skattekvoten nere i 40,5 procent.
Om Sverige bibehållit samma skattekvot som 1990 hade staten disponerat över 659 miljarder kronor mer i skatteintäkter – bara för 2025. Dessutom har skattesubventioner, som jobbskatte-, rut- och rot-avdrag, som främst gynnat höginkomsttagare, inneburit att staten förlorat miljarder i intäkter.
Medan välfärden pressas av nedskärningar och besparingar badar storföretagens ägare i pengar. Förra året gjorde de fyra svenska storbankerna en gemensam vinst på 177 miljarder kronor. Sammanlagt delade de så kallade Large cap-bolagen (bolag med börsvärde på över 10 miljarder kronor) ut 415 miljarder kronor till sina ägare förra året.
För bolagens ägare fortsätter miljardrullningen, år efter år. De närmaste två åren beräknas svenska storföretags vinster öka med 37 procent, enligt en prognos av Dagens Industri. Istället för samhällsnyttiga investeringar, använder kapitalisterna i allt högre utsträckning pengarna till spekulation, eller så samlas de på hög.
Enligt en rapport från Oxfam har 61,5 procent av all rikedom som genererats i Sverige de senaste tio åren gått till de en procent rikaste. Noll procent har gått till de 50 procent fattigaste.
Resultatet är att rikedomarna i Sverige är koncentrerade på en liten rik elit. De fem rikaste kapitalisterna har idag en rikedom motsvarande fem miljoner svenskar.
Kapitalisterna har inte ökat sina rikedomar genom hederligt arbete. De har blivit allt rikare, dels genom skattesänkningar och skatteflykt, men också genom att arbetarna på deras företag producerar allt mer. Det är nämligen arbetarna som genom sitt arbete skapar rikedomarna, inte kapitalisterna.
En genomsnittlig arbetare producerar ett betydligt större värde idag än för 50 år sedan. Detta värde, grunden för kapitalisternas rikedomar, hade kunnat fördelas på olika sätt i samhället. Istället använder kapitalisterna det till att öka sina rikedomar ytterligare, oftast genom meningslös spekulation.
Att förmögenheterna i Sverige är så extremt ojämnt fördelade är inte bara orättvist, det är också ett demokratiproblem. I praktiken kontrolleras svensk ekonomi av en liten grupp oligarkfamiljer. Samtidigt tävlar i princip alla riksdagspartier om vilka som bäst kan behaga dessa familjer och deras företag, enligt den borgerliga myten om att storföretagens intresse är ett allmännintresse.
Istället för klassklyftor och upprustning vill Kommunistiska Partiet se satsningar på välfärden, sänkta hyror, höjda pensioner och sex timmars arbetsdag. Att Sverige har råd, råder det inga tvivel om. Ta pengarna där de finns. Beskatta de rika!
