Turist i fantastiska och hemska USA

Publicerad 19 september 2016
Tack vare all US-amerikansk kultur vi mer eller mindre frivilligt konsumerar känner man sig som västerlänning hemma i New York, som utanför Tom’s Restaurant, känd från tv-serien Seinfeldt.
Tack vare all US-amerikansk kultur vi mer eller mindre frivilligt konsumerar känner man sig som västerlänning hemma i New York, som utanför Tom’s Restaurant, känd från tv-serien Seinfeldt.

På resande fot genom kontrastrik stormakt.

Prideflaggorna längs shoppinggatan döljer inte de hemlösa som lever sina liv på samma gata.

Så blev den äntligen av! Resan till det stora landet i väster, Amerikas förenta stater. Fyra vänner och fyra veckor i bil, kust till kust.

En Proletärenjournalist på semester i USA? Ja, det ska erkännas att jag tillhör den kategori kommunister som slentrianmässigt ogillar det mesta som har med USA att göra.

Det är alldeles för mycket av USA i svensk media, på tv och bio, i affärerna, på universiteten, ja överallt. Den intensiva bevakningen av det stundande presidentvalet stärker känslan av Sverige som den 51:a delstaten.

Ändå är känslan, väl hemma i Sverige, att USA är ett fantastiskt land!

Den intensiva smältdegeln av kulturer i storstäderna som skapat just den amerikanska kultur jag ibland fördomsfullt föraktar. Myllret i de stressiga stadskärnorna. Hamburgerhaken ute längs de öde interstate-vägarna. Barerna där lågmälda cowboys spelar country och dricker bourbon.

Den storslaget vackra naturen och alla nationalparker. Personlig favorit är helt klart de mäktiga mammutträden i Sequoia National Park.

Visst har jag fått omvärdera mina fördomar om USA och amerikansk kultur. Kanske för att kultur såklart har många olika sidor. Folklig och kommersiell, progressiv och reaktionär.

Kanske för att amerikansk kultur gör sig bäst när den är på riktigt, och inte säljs till en publik genom tv och media, eller genom etablissemangets kulturella påbud.

Så ja, USA är fantastiskt. Men USA är också fruktansvärt.

Det inser vi så fort vi anlänt till centrala San Francisco, vår resas utgångspunkt. De är överallt, runtomkring oss. Trasiga människor utan hem, utan jobb och utan framtid vandrar runt som vålnader.

I ”liberala” San Francisco, är kontrasten knivskarp. Prideflaggorna längs shoppinggatan döljer inte de hemlösa som lever sina liv på samma gata.

Det är en gatubild som blir tyvärr vanligare i Sverige. Men i USA är tiggarna inte romer eller migranter, utan infödda, både vita och svarta, amerikaner.

Det är uppenbart att fattigdomen inte främst är en fråga om ras och diskriminering. Den hänsynslösa kapitalismen har inga fördomar. Den tvingar ut människor av alla färger på gatan.

Många hemlösa är veteraner från något av USA:s imperialistiska krig. Lurade och övergivna. Andra är de som levt vanliga liv, tills en plötslig sjukdom eller olycka tvingat ut dem på gatan. Det halvt raserade välfärdssystemet i Sverige känns fortfarande som rena socialismen i jämförelse med USA.

Efter någon dag lämnar vi San Francisco
med bil och vi stöter snabbt på en annan kulturskillnad. USA är som gjort för den bilburne. Här kan du köpa allt från din medicin till alkohol genom drive-in. Och för naturälskaren går det utmärkt att uppleva de väl asfalterade och tillrättalagda Nationalparkerna utan att kliva ur bilen. Tillgängligt, men kanske inte så miljövänligt.

Vi reser genom småstäder där amerikaner är ungefär som förväntat. Trevliga, nyfikna, men kanske inte så pålästa om omvärlden. I gemytliga och vackra Georgetown, South Carolina, träffar vi vännerna Stephen och Angel på en av byns två krogar. De får representera det vanliga USA, utanför storstädernas turistkvarter.

Stephen hankar sig fram på småjobb efter totalt sju år som marinsoldat. Så värst mycket om Irak och Afghanistan, mer än att spindlarna var enorma, hade han inte att säga. Och vi frågade heller inte. Vi var mer nyfikna på vanliga amerikaners liv och villkor.

– Här i Georgetown får säkert 50 procent matkuponger, berättar Angel.

Själv är hon servitris på den andra krogen i stan. Hon berättar att hon tjänar två dollar och femton cent i timmen. 18 kronor i timmen! Dricks är helt nödvändigt för en lön att överleva på.

– Samtidigt måste jag betala om någon tar en springnota. Häromkvällen gick jag plus minus noll.

Hon bekräftar fördomen om ett USA där miljontals arbetare måste ha flera jobb för att klara sig. Där arbetslösheten visserligen är lägre än i många europeiska länder men där begreppet ”working poor” blivit allt vanligare.

Här är Annie Lööfs drömmar om låga trösklar verklighet. I snabbmatskedjorna ser vi utslitna 60-åringar tillsammans med stressade invandrarungdomar.

Stephen är uppenbarligen inte socialist och tycker att det är orättvist att bidragen ibland kan vara högre än lönerna. Vi påpekar att det kanske inte är så konstigt om lönerna är så låga, men verkar inte riktigt nå fram. Han undrar hur det är i Sverige.

– Är engelska verkligen ert modersmål?

Vi skrattar lite åt den ärligt menade frågan och berättar om skillnaderna mellan Sverige och USA. Till exempel att vi faktiskt (än så länge) har tillgång till fri utbildning och fri sjukvård.

– Jag önskar att USA var lite mer som Sverige, konstaterar Angel uppgivet.

Vi försöker förklara att Sverige istället är på väg att bli lite (eller mycket) mer som USA. Så ironiskt att den svenska överheten sneglar mot USA, samtidigt som amerikanska ungdomar sneglar mot Sverige.

Vi lämnar Georgetown och åker norrut mot slutmålet New York, världens självutnämnda politiska, ekonomiska och kulturella huvudstad.

Att gå runt i New York känns nästan obehagligt bekant och tryggt. Här finns gatubilderna, vardagen, kulturen och arkitekturen jag sett och upplevt så många gånger på film och i serier. Det är egentligen tragiskt hur hjärntvättad man är, tänker jag samtidigt som jag poserar framför det berömda Seinfeldt-caféet Tom’s Restaurant på övre Manhattan.