En röd röst för arbetarpolitik och socialism

Med fem månader kvar till höstens allmänna val presenterar Kommunistiska Partiet i denna veckas Proletären partiets valkandidatur. Sveriges rödaste parti ställer upp i två regionval och 25 kommunalval, från Robertsfors i norr till Trelleborg i söder. Det är dubbelt så många kommuner som i valet 2002.

Det utökade valdeltagandet beror inte på några parlamentariska illusioner. Om borgarklassen och högerpolitiken ska tryckas tillbaka krävs mer än att arbetare bara går och röstar. Det krävs att arbetarklassen kliver ner från den åskådarläktare där man har placerats av ett politiskt system som gör folket till en passiv betraktare och politik till en angelägenhet enbart för experterna.

I ett sådant system är det inte konstigt att misstro mot politik frodas. Dessvärre vägs inte denna misstro upp av en tilltro till arbetarklassens egen förmåga att kämpa för förändring, att slåss för sina egna intressen. Därför kan misstron utnyttjas av privatiseringsförespråkare och högerpopulister.

Kommunistiska Partiet kandiderar som en utmanare mot den politiska passiviteten. Vi är inte som de andra partierna, vi eftersträvar inte makt, utan strävar efter att vara ett språkrör för kämpande människor, att föra vanligt folks talan mot makten.

Vi går inte heller till val med några fagra löften för att lura till oss röster. Vi har bara ett enda löfte och det är att vi aldrig sviker. Vi kompromissar aldrig med våra övertygelser.

Vi kandiderar med en kompromisslös socialistisk politik som alltid sätter de mänskliga behoven i första rummet. Som aldrig låter marknadsvärdet tränga ut människovärdet eller offrar de mänskliga behoven på budgetslaveriets altare.

Vi förhandlar inte om vår raka arbetarpolitik. Arbetares rätt till trygghet och värdighet i livets alla skeenden är inget vi gör avkall på för att släppas in i politikens finrum. Vi är ett parti av arbetare och för arbetare. Det är därför våra företrädare inte tillåts tjäna pengar på sitt engagemang och våra anställda inte får tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön.

Med kommunister i kommunfullmäktige finns en folkets whistleblower som bryter med ryggdunkandet och avslöjar nedskärningsplaner och svågerpolitik. Vår lojalitet finns alltid med folket och aldrig med makten.

Men en kommunistisk valkandidatur är mer än så. I valet ställer vi upp på helheten i politiken. Som ett revolutionärt kommunistparti som vill avskaffa kapitalismen och i dess ställe upprätta ett arbetarstyrt, socialistiskt samhälle. I 25 kommuner och två landsting finns möjligheten att rösta för ett helt annat sätt att organisera samhället – för ett samhälle byggt på solidaritet och gemensam planering istället för egoism, konkurrens och marknadsdiktatur.

Det är med självförtroende och framtidshopp som Kommunistiska Partiet i år kandiderar i rekordmånga kommuner. Det är ett självförtroende som paradoxalt nog kommer ur insikten att läget är tufft. Vi vet att vi kommer att vara tvungna att slåss för varje röst.

Kommunisterna kan inte skapa klassrörelser eller stampa fram arbetarkamp. En sådan uppfattning är ett hjärnspöke hos borgare och revolutionsromantiker. Klasskampen har sin egen dynamik. Att tro att kommunisterna kan mana fram klassrörelser och försöka finna syndabockar i den egna organisationen för att detta inte görs, skapar bara destruktiva motsättningar, dåliga samveten och utbrända kommunister.

Istället har vi en mer realistisk syn på läget och de faktiska möjligheterna. En realism som inte låter så storståtlig, men som de facto är mer inspirerande. Först när vi ställer oss uppgifter och målsättningar som går att förverkliga, kan inspiration och självförtroende växa.

Vi r-are har alltid stått på två politiska grundpelare: klasståndpunkten och socialismen.

Vi har alltid utgått från klassens medvetande, ståndpunkter och intressen – i stort som i smått. Vi har samtidigt hela tiden strävat efter att vinna klassmedvetna arbetare för insikten att en verklig frigörelse för arbetarklassen endast är möjlig genom kamp mot kapitalismen. Ingen socialism utan arbetarkampen och ingen arbetarkamp utan socialismen.

Under reaktionsperioder när både arbetarklassen och socialismen är tillbakapressade, kan det vara svårt att hålla fast vid detta förhållningssätt.

När arbetarklassen som klass är osynlig, splittrad och desillusionerad är det lätt att bortse från det klassmässiga. Överge hållningen att alltid relatera vår politik till klassen och istället helt förlita sig på det socialistiska benet.

När medelklassen står på tårna, duktiga på att föra fram sina krav och i varje fall till delar öppna för en radikal politik, finns lockelsen att vända sig till dessa och göra deras frågeställningar till utgångspunkt för vår politik. Eller så lockas man att överge arbetarklassen som den kraft som kan välta kapitalismen över ända på grund av sin ställning i produktionen. Men ersätter klasser och klasskamp av individer eller grupper av individer vars revolutionära potential kommer ur hur förtryckta de känner sig.

Lika farlig är tron att om Kommunisterna bara formulerar en teoretiskt korrekt linje och riktigt revolutionära paroller så kan vi överleva som parti, då är vår framtid som revolutionärt parti räddad.

Men där finns också faran att slå över åt andra hållet. Att lämna allt vad socialism heter i hopp om att finna en politik som går i takt med den stora gruppen arbetare. Att sänka sig till det rådande läget i klassen och formulera en populistisk politik som appellerar till de rådande stämningarna.

Att tro att arbetare alltid har rätt. Om rasistiska och antifeministiska tankegångar sprider sig inom klassen så ska vi backa för dessa och kanske till och med försöka se något progressivt i detta. De socialistiska principerna kastas därmed över bord.

Kommunistiska Partiet har lyckats undvika båda dessa överslag. Vi har lyckats förena socialismen och klasståndpunkten. Kommunisterna har hållit fast vid den marxistiska klasståndpunkten utan att förstelna i gamla former. Inte så att vi är felfria. Vi har problem, ibland gör vi fel och vi står inför stora utmaningar.

Men vi är på rätt väg och det är med sikte på att stärka det revolutionära partiet som vi kandiderar i höstens val. Under ett valår höjs den politiska temperaturen, människor förväntas ta politisk ställning, då måste givetvis Kommunistiska Partiet vara där och presentera vårt alternativ och ge människor möjligheten att stödja oss. Ge människor erbjudandet att organisera sig för förändring.

Redan nästa vecka på första maj finns möjligheten att i Röd front manifestera för socialism, arbetarpolitik och människovärde.