Ledarkrönika: Carl B Hamilton avslöjade vad alla redan vet

Förra veckan fick vi veta var den liberala frispråkigheten har sin gräns. Det är den folkpartistiska veteranen Carl B Hamilton som nu tvingas bort från sitt uppdrag i riksdagen efter att ha råkat säga högt det som alla redan vet.

Det hela har sin början i hur den sverigedemokratiska kryptofascisten Richard Jomshof under sommaren angripit invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Inget nytt under solen där, men till skillnad från många av sina partikamrater som ertappas med denna typ av påhopp så är Richard Jomshof ingen anonym kommunpolitiker. 

Efter valet i höstas fick Jomshof den tunga posten som ordförande för riksdagens justitieutskott. Utnämningen är en fjäder i hatten för SD och innebär ytterligare normalisering av partiet i borgerlighetens ögon. Det var också ett av Sverigedemokraternas krav för att släppa fram Ulf Kristerssons moderata marionett... förlåt, minoritetsregering.

Sedan Jomshofs rasistiska utspel har oppositionen mobiliserat för att väcka misstroende och avsätta honom. Något som de behöver Liberalernas stöd för att kunna få igenom. Det stödet kom aldrig – eftersom Jomshofs avgång skulle hota den borgerliga regeringens existens.

Så till Carl B Hamilton. I en intervju med TV4 skulle den 77-årige greven förklara sitt partis beslut att inte ställa sig bakom misstroendet mot sverigedemokraten Jomshof.

– Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, sade Hamilton och verkade inte alls reflektera över att han just röjt lögnen om den borgerliga antirasismen.

För moderater, kristdemokrater och liberaler är rasism mot judar värre än rasism mot muslimer. Det visar sig i deras stöd till den rasistiska staten Israel, och i deras försök att sätta likhetstecken mellan antisionism och antisemitism. Precis som SD blundar de borgerliga partierna för den israeliska statens apartheid mot palestinier.

Den borgerliga antirasismens enögdhet är grunden för den här regeringens tillsättande och fortsatta maktinnehav. Det är fullständigt naturligt för dem att se mellan fingrarna på det muslimhat som regeringsunderlagets största parti – SD – utövar.

Att den liberala ryggraden är lika böjlig som en sjögurka är inte något nytt. Liberalerna som tidigare bedyrat sin antirasistiska ådra har enligt partiordföranden Johan Pehrson nu anammat den ”liberala nationalismen”. Så triangulerar sig liberalerna rätt ut i chauvinismens träsk.

Vad är det som då får gamla adliga folkpartister att vända kappan efter vinden? Jo, i flera decennier har Svenskt Näringsliv – den svenska kapitalistklassens organisation – arbetat för att vinna över SD till att bli en stabil allierad till de traditionella borgerliga partierna.

Borgarklassens politiska dagordning handlar om att säkra fortsatta vinster i välfärden. Det nya blåbruna valsamarbetet är tänkt att ge ett stabilt och näringslivsvänligt regeringsunderlag under lång tid framåt.

För kapitalisterna är muslimhatet knappast ett politiskt hinder – utan en politisk förutsättning för att splittra och trycka tillbaka den arbetarklass som skulle kunna sätta stopp för deras vinster.