Gazaplatsen 100 dagar
Höstterminen nalkas på Sveriges högskolor. I våras fylldes campus efter campus av tältande Palestinavänner. Inför hösten finns bara ett ”läger” kvar – i Göteborg.
I våras slog studenter på i stort sett alla universitet i landet upp tält på sina campus. Ockupationerna, inspirerade av liknande protester på amerikanska universitet, hade ett syfte: att få Sveriges högskolor att avsluta sina samarbeten med Israel på grund av det pågående folkmordet i Gaza.
På vissa campus var det bara några enstaka tält med Palestinafanor, på andra regelrätta tältbyar med egen ”infrastruktur”, servering och konstinstallationer.
Veckorna gick och de flesta läger försvann. Vissa stängdes ner av polisen, ibland under ganska våldsamma former, andra avvecklade sig själva under sommaren.
Men ett läger är kvar – ”Gazaplatsen” utanför Göteborgs universitet. Det firade hundra dagar i helgen.
Studenten Max Popovski har engagerat sig i protesterna från första morgonen. Han har, liksom många andra, varit borta lite under sommaren men är nu tillbaka för att återta arbetet.
– Jag hoppas vi kan få ihop det. Folk börjar plugga igen och komma tillbaka efter sina semestrar. Jag hoppas att det väcker liv i Gazaplatsen igen.
Vad är hemligheten? Hur kommer det sig att Gazaplatsen lever när alla andra studentläger har rivits ner eller avvecklats?
– Det har varit många eldsjälar som hållit igång det. Det är mycket uppoffring som krävs för att få nåt sånt här att funka. Folk har lagt ner sjukt mycket tid och kämpat för att ha det kvar. Vi har också fått stort stöd från allmänheten. Så dels tack vare egna krafter, men också yttre faktorer.
– Sedan de så kallade Göteborgskravallerna 2001 har polisen i Göteborg haft ett annat tillvägagångssätt. Vi har haft en god dialog med dem sedan dag ett och vi upplever att de är ”snällare” här.
Bästa minnet från Gazaplatsens hundra dagar?
– Det häftigaste var aktionen vi gjorde var när en del kedjade fast sig utanför rummet där universitetsledningen satt. Vi ville att de skulle diskutera och ta upp Gazaplatsens krav. Till slut fick vi komma in och framföra kraven. Men i allmänhet har det finaste varit att träffa andra människor, både studenter och icke-studenter, lära känna dem, få utlopp för känslor om kriget som man brottats med. Det har varit en så vacker social plats där folk kunnat samlas.
– Vi lever ju i ett samhälle som mer och mer inskränker och tar bort offentliga platser där man bara kan vara utan att betala, och umgås och träffa likasinnade. Det har förvånat mig lite att det blivit en sån plats. Det är en av de största vinsterna. Det möjliggör också organisering och kamp på andra håll.
Men det har inte bara varit en dans på rosor. Universitetsledningen har inte direkt varit behjälplig och studenterna är långt ifrån att få igenom sina krav. Det är en frustrerande process, berättar Max Popovski.
– Rektor Malin Broberg har vart tydlig från början med att hon inte har någon intention att gå med på våra krav. Hon har hela tiden försökt förhala processen och låta Gazaplatsen dö ut. Vi har omformulerat våra krav nu, men har ännu inte fått något gehör.
Stämningen på Gazaplatsen har heller inte alltid varit på topp. Det har varit kalla nätter, sömnbrist, personkonflikter och missförstånd.
– Man måste ha respekt för varandra. I vissa fall kan jag tycka att det här med identitetspolitiken kanske gått till en extrem längd. Vissa tar det för långt och blir konfrontativa mot personer som inte haft avsikt att kränka eller såra någon, men som kanske inte är vana vid att uttrycka sig på ett visst sätt. Man har försökt medla, ”vi är här för Palestina, ta det lugnt”, men det har stundvis varit svårt.
– Det är synd, för det är ofta de interna stridigheterna som tar kål på såna här rörelser. Man måste försöka komma överens och vara kamratlig. Det krävs framför allt ärlighet och tålamod. Det är väldigt utmanande. Men jag är stolt över att det är något vi för det mesta lyckats med i hundra dagar. Förhoppningsvis blir det inte hundra dagar till. Om jag fick bestämma skulle det så klart ta slut imorgon genom att Göteborgs Universitet gick med på kraven.
Inför papperstidningens pressläggning nås vi av nyheten att den borgerliga oppositionen i Göteborg vill att Kronofogden ska slå till mot Gazaplatsen. De vill att kommunen ska ansöka om så kallad särskild handräckning, som kan användas om någon utan lov använt privategendom eller mark, eller hindrat ägaren att använda den. Den S-ledda kommunstyrelsen ställer sig kritisk till förslaget.
GU-anställd – sympatiserar men kritisk till metoden
– Det är oacceptabelt att GU på något sätt stödjer eller har samarbete med en ockupationsmakt som bedriver folkmord, säger en anonym anställd på Göteborgs universitet som Proletären talat med. Personen i fråga sympatiserar med ”ockupanterna”, men är kritisk till deras metod.
– Metoden med tältockupation var helt riktig inledningsvis, det gav uppmärksamhet och lyfte ytterligare en aspekt av det viktiga bojkottarbetet, som givetvis gäller även offentliga institutioners samarbete med Israel och inte bara vad du och jag handlar i butiken. Men när terminen tog slut och universitetsstyrelsen haft sitt sista möte borde man haft en plan för en bra ”exit”.
– Min uppfattning är att det inte gjort så mycket nytta att de hållit igång hela sommaren, utan att det snarare slitit ut folk som närvarat. Vilket så klart riskerar att man ”bara” fokuserar på att upprätthålla lägret, snarare än att lyfta blicken, utvärdera, arbeta mer strategiskt framåt, mot nya studenter och inte minst mot allmänheten, samt för att få till en mer solid organisering för att kunna få igenom kraven. När man dessutom gick över till hungerstrejk* blev jag besviken. Den metoden tror jag inte resulterar i något i det här sammanhanget.
Tror du att de har en chans att få igenom sina krav?
– Dessvärre tror jag inte det. Det är den tragiska sanningen. Men det handlar inte om något annat än prestige och brist på vilja som jag ser det, både från GU och från enskilda forskare. GU menar att de är bakbundna av regeringens utrikespolitik. Men mig veterligen så kan lärosäten själva besluta vilka man ingår samarbete med. Det är alltså inte nödvändigt att samarbeta med Israel.
– För att möjligen få igenom kraven tror jag man måste göra det som jag nämnde ovan; lyfta blicken, utvärdera, arbeta mer strategiskt framåt, både mot nya studenter och mot allmänheten, och jobba för en mer solid organisering.
*Hungerstrejken var en kortvarig aktion i somras som en handfull av de ockuperande studenterna deltog i.