På väg till spelningen utbrister en av mina kompisar att han har gåshud. Det här har potential att bli jävligt bra, tycker han. Jag är nervös och tänker att det har potential att vara jättedåligt också. Jag vet inte varför jag är så negativ, som mina vänner påpekar för mig, men precis som man brukar säga ”don’t meet your heroes” brukar jag tänka att vissa artister som man beundrat länge är lika bra att inte se live. Jag har blivit besviken tidigare.

Men väl på plats när Immortal Technique kör igång så har jag fel och min kompis rätt. Han låter fan exakt som på skivorna. Dessutom har han grym backup på scen i from av DJ Static (som får visa upp sina genuina skills, här är det inte tal om att trycka igång en spellista med en knapp) och Poison Pen.

Det blir en blandning av låtar från både Revolutionary volume 1, Revolutionary volume 2 och The 3rd world. Det märks att publiken är där för det politiska. I mellansnacket har han publiken med sig så gott som hela tiden. Någon gång strövar han iväg åt ett håll som det blir lite mummel om. Folk tycker han blir lite väl konspiratorisk, men då säger han: ”Ni behöver inte hålla med om allt jag säger, ni borde ifrågasätta allt som ni får berättat för er” och får publiken med sig i jubel igen. 

Det andas fingertoppskänsla och när vi står och skanderar ”Viva, viva Palestina” på uppmaning av Technique säger min kompis att ”man kan vara som Metallica, eller så kan man vara såhär”. Vissa artister vill inte ta ställning, de säger att de vill att fokus ska vara på musiken. Men musik, precis som allt annat, kan inte vara opolitisk. Här finns självklart ingen feghet inför det politiska. Ni behöver inte hålla med om allt, tänk själva.

Mer irriterande är att hela konserten blir som ett medley. Han kör inte en enda hel låt. De flesta bryts efter första refrängen. Det kanske inte är så konstigt eftersom Immortal Technique har många ganska långa låtar, men blir inte mindre frustrerande för det.

Hans musik är ofta uppbyggd som en berättelse, eller argumentation, det vill säga: poängen kommer många gånger på slutet. När han kör Dance with the devil hoppar han istället från låtens början till slut, men för oss som inte har den som favorit så får vi nöja oss med första versen av The 4th branch, Peruvian Cocaine, Point of no return, och så vidare. Han hade gärna kunnat spela längre, men jag vet inte om jag föredragit färre låtar under samma tid. Det hade varit svårt att få till ett urval.

Trots det känns det bra när vi lämnar Monument på Ringön. Vad mer kan man önska av en konsert än en taggad publik och en hjälte som låter minst lika bra live som på skivan?