Jobb- och utvecklingsgarantin är därmed den första arbetsmarknadspolitiska åtgärd som tillåter ekonomiskt bistånd som enda ersättning. Tidigare har alla som deltagit i ett arbetsmarknadspolitiskt program fått ersättning från Arbetsförmedlingen i någon form.

I Fas 3 finns de arbetslösa som har varit utan jobb längst och de som aldrig har haft något arbete. När a-kassan tar slut återstår endast ekonomiskt bistånd trots att personerna fortfarande är inskrivna på Arbetsförmedlingen och deltar i jobb- och utvecklingsgarantin.

Eftersom kommunerna ställer krav på aktivitet hos bidragstagarna riskerar de att förlora sitt bistånd om de vägrar.

Totalt deltar i dag 26500 personer i Fas 3 och 1500 av dessa arbetar alltså helt utan ersättning. I takt med att antalet inskrivna i Fas 3 ökar kommer också antalet utan ersättning att öka.

Högerregeringens arbetsmarknadspolitik skapar på det här sättet en underklass i arbetskraften som anvisas tvångsarbete utan lön och rättigheter. De arbetslösas möjligheter att ta sig in på den reguljära arbetsmarknaden minskar och för arbetarklassen i sin helhet verkar Fas 3-jobben lönenedpressande. Varför ska arbetsgivarna betala anständiga löner när de istället kan få bidrag av staten för att sysselsätta gratisarbetare?

Enligt Arbetsförmedlingen får personer i Fas 3 endast tilldelas arbetsuppgifter som annars inte skulle ha blivit utförda, men i praktiken är risken stor att bidragsjobben konkurrerar ut de riktiga anställningarna. I Trollhättan städas till exempel tio av kommunens äldreboenden av människor i Fas 3.

Mot regeringens arbetarfientliga politik måste rätten till arbete och egen försörjning vara huvudkravet.