Sänkt bensinskatt leder till förvärrat klimathot
Jag är överens med väldigt mycket jag läser i Proletären, men artikeln ”Klimatpolitik – eller skatteutplundring?” på ledarsidan i Proletären nr 22, 2008, håller jag inte alls med om. Jag hoppas att denna insändare skall leda till en fördjupad diskussion.
Jag måste först påpeka att jag är helt överens med Proletären om att det är nödvändigt med en målmedveten minskning av bil-trafiken för att hejda den globala uppvärmningen. Jag är också mycket kritisk mot riksdagspartiers hyckleri i frågan om klimathotet och bensinskatt. Jag tycker det är viktigt att ha klart för sig att de allra fattigaste i Sverige överhuvudtaget inte har råd att inneha bil och är därmed hänvisade till den alltför dyra kollektivtrafiken, om de inte cyklar eller går. Bilresorna är mycket socialt snedfördelade i Sverige. De rikaste står för en mycket stor del av bilresandet.
Visst är det så att det är många som ”åker bil för att de måste”, men jag är inte överens med Proletären om att det gäller de allra flesta. Bilmissbruket är mycket stort. Cirka hälften av bilresorna är bara några få kilometer, och många människor men inte alla skulle faktiskt kunna cykla i stället. För många men inte för alla skulle kollektivtrafiken fungera, men man väljer bil. På många vägar och gator är det så mycket bilar att trafiken kryper långsamt fram. Rimligen borde det vara möjligt för många av dem att gå över till kollektivtrafik.
Det krävs många samordnade åtgärder för att rädda klimatet, men att sänka bensinskatten bidrar rimligen till ökat bilåkande och förvärrat klimathot. Visst kan det skenbart gynna fattiga bilister, men det fördröjer deras övergång till miljövänligare och för dem själva hälsosammare trafik. Bensinskattesänkning skulle också gynna bil- och oljeindustrin. Riksdagspartiernas löjligt små höjningar av bensinskatten har alldeles för liten effekt på bilismen. Jag tycker man i stället borde höja bensinpriset med kanske 200 procent, kanske mycket mer, men sedan skulle alla som inte har höga inkomster få ett rabattkort med vilket de kan köpa bensin till rabatterat pris beroende på inkomst. För att inte sälja vidare är den rabatterade mängden begränsad efter behov (avstånd till arbete, dagis mm). Om kollektivtrafiken förbättrats minskas nästa år den tilldelade mängd man får köpa till rabatterat pris.
För att rädda klimatet krävs ett helt paket av åtgärder. Vad gäller trafik, måste transportbehovet minska kraftigt genom mer närproduktion och mer närservice. Det behöver inte vara så långsiktigt. Bygg upp nedlagda vårdcentraler, vägra följa EU:s vansinniga regler som tvingar kommunala storkök att köpa färdiglagad mat 20, 40 eller 60 mil bort. För den trafik som behövs krävs en mycket kraftig övergång från bil och flyg till tåg, spårvagn, buss, cykel och gångtrafik. Det kräver en kombination av begränsningar för bilismen, förbättrad kollektivtrafik och bättre information. Stopp för byggen av stora vägar, externa köpcentra och stora parkeringsanläggningar i centrum. Inkomstberoende trängselavgifter och bensinskattehöjningar. Kollektivtrafik förbättras främst genom lägre taxor, tätare turer och kortare bytestider. Information om tider för bussar till och från många olika platser behövs både på alla stationer och en massa andra platser. En massiv informationskampanj om nödvändigheten av en trafikomläggning och hur man praktiskt klarar av den är nödvändig. För återstående bil-trafik behövs energisnåla bilar och miljövänliga drivmedel till exempel biogas, som kommer från sopor, men det räcker inte till massbilism. Etanol, som innebär slavliknande arbete, förstörda regnskogar och att man tar maten från de fattiga, är oacceptabelt.
För att rädda klimatet, liksom för att lösa en massa andra problem, krävs en helt annan ekonomisk politik än den nyliberala. Det behövs ett brett folkligt samarbete på liknande sätt som folkrörelsen bakom Hugo Chávez. Det gäller att inte fastna i gamla tankebanor utan se nya lösningar, som tex inkomstberoende bensinpris. Jag hoppas att Kommunistiska Partiet tar dessa synpunkter på allvar och så småningom ändrar inställning.
Stig Broqvist
Svar: Klimatpolitik får inte innebära klassorättvisor
Vi är överens med Stig Broqvist om det huvudsakliga. För att rädda klimatet krävs ett helt paket av åtgärder, varvid det inte minst krävs en helt annan politik än den nyliberala. Detta var också huvudinnehållet i den ledare som Stig kritiserar.
Men låt oss inte uppehålla oss vi det vi är överens om, utan genast ta tjuren vid hornen. Genom att diskutera bensinpriset som klimatpolitiskt verktyg.
Om bensinpriset höjs med 200 procent, som Stig lite försiktigt förespråkar, dvs till i storleksordningen 40 kronor litern, så kommer det tveklöst att minska bilismen och därmed klimatutsläppen från bilismen. För att en prishöjning i den storleksordningen innebär att arbetare inte kommer att ha råd att köra bil. Detta är faktiskt en variant av nyliberal politik. Köpkraften på marknaden skall avgöra vem som skall köra bil, inte människors behov av bilen för att kunna ta sig till jobbet eller för att kunna leva ett acceptabelt socialt liv. Prisverktyget minskar utsläppen genom att exkludera arbetare från bilåkning. Vilket får gigantiska sociala konsekvenser, givetvis i Norrland och övrig glesbygd, men också för natt- och skiftesarbetare i större städer, som utan bil får orimliga restider till och från jobbet.
Det är så verkligheten ser ut. De flesta arbetare har och måste idag ha bil för att få det omtalade livspusslet att gå ihop.
Stig är medveten om den oönskade bieffekten av sitt förslag och föreslår därför ett egenhändigt ihopknåpat system med rabattkort för att skapa någon form av rättvisa i det hela och därtill ett slags ransoneringssystem, där den rabatterade mängden bensin bestäms av inkomst och behov. Förslaget syns oss en aning verklighetsfrånvänt, men i förhållande till den rena prismekanismen är en sådan ordning naturligtvis att föredra, trots att all erfarenhet säger att sådana system kräver en omfattande och ofta godtycklig byråkrati och trots att de rika som regel hamnar på fötterna i dem. I en kapitalistisk ekonomi styr i slutänden alltid pengarna.
Vi kommunister är alls inte motståndare till att diskutera denna typ av möjligheter, inklusive möjligheten att begränsa bilåkandet i städer där kollektivtrafiken bjuder ett gott alternativ. Men vi är motståndare till en politik som exkluderar social rättvisa med hänvisning till klimatet. Till skillnad från en del klimatdebattörer, som Johan Ehrenberg på ETC, så hävdar vi att det är nödvändigt och fullt möjligt att driva en politik som värnar både klimatet och den sociala rättvisan, men då duger inte kapitalismens krassa ”kontant betalning” som styrmedel. I det långa loppet hävdar vi rentav att endast en politik som har social rättvisa som utgångspunkt kan rädda klimatet från en kapitalism som är i sig exploaterande.
Vi är överens med Stig om nödvändigheten att minska bilismen. Men i den ambitionen är prisverktyget inte bara klassmässigt orättvist, utan också bevisligen ineffektivt. Av det enkla skälet att i stora delar av Sverige och för stora grupper människor, så finns idag inget alternativ till att ta bilen till jobbet eller till affären och vårdcentralen.
Må vara att det förekommer ett ”bilmissbruk”, för att använda Stigs uttryck, men vi anser det orimligt att människor som är beroende av bilen skall straffbeskattas med hänvisning till detta missbruk. För det handlar om straffbeskattning. Politikerna höjer bensinskatterna med hänvisning till miljön, väl medvetna om att de flesta måste ta bilen till jobbet i alla fall. Det ger nya miljarder till statskassan, att betalas regressivt – de lågavlönade får betala en större andel av sin inkomst i skatt än de högavlönade – men det påverkar inte utsläppen mer än marginellt.
Stig kommenterar inte det paket av alternativa åtgärder vi presenterade i ledaren i nr 22, men att döma av hans resonemang är vi överens om dessa förslag. För att inte lämna nya läsare utanför denna diskussion måste vi ändå upprepa dem:
• De tunga lastbilstransporterna måste drastiskt minska. På lång sikt måste det ske genom samhällsplanering, där produktion och konsumtion förs närmare varandra, istället för som i dagens kapitalism, där avstånden blir allt större.
Men det finns också mer kortsiktiga lösningar. Inför kilometerskatt på tunga lastbilstransporter, inklusive på bilar från utländska åkerier, och bygg ut järnvägen. Den nuvarande trafikpolitiken, där våra motorvägar förvandlats till storföretagens avgasstinkande lager är klimatpolitiskt absurd.
• Bygg ut kollektivtrafiken och sänk taxorna, gärna till noll.
• Förbjud nyförsäljning av bensinslukande bilar, typ stadsjeepar.
• Tvinga bilföretagen att prioritera produktion av bränslesnåla bilar och bilar som drivs med alternativa bränslen.
• Inför en samhällsplanering värd namnet, där jobb, välfärd, service, kultur och fritidsaktiviteter placeras inom rimliga avstånd från där människor bor.
Dessa enkla punkter utgör alls inget färdigt klimatprogram, utan är bara ett försök att peka på några ingredienser i en socialt acceptabel, röd klimatpolitik. Det finns säkert fler åtgärder att föreslå, så vi mottar tacksamt förslag från Stig och andra.
Men i ett avseende är vi kompromisslösa. Vi accepterar inte en klimatpolitik som har ökade klassorättvisor som bärande element. Det är därför vi är emot det politiska etablissemangets unisona rop om att redan höga drivmedelsskatter skall höjas ytterligare. Denna politik handlar bara om skatteutplundring med klimatförevändning.
Vi är mot skatteutplundring. Därför vill vi sänka de orättvisa, regressiva energiskatterna. Klimatet kan och måste värnas på andra sätt än genom ökade orättvisor.
ANDERS CARLSSON
Proletären 24, 2008
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
