Lås upp hela webbplatsen

Teknikföretagen säger upp Industriavtalet

Arbetsköparna i Teknikföretagen säger upp Industriavtalet. Ett trettonårigt klassamarbete har spelat ut sin roll när kapitalisterna vill flytta fram sina positioner.
Publicerad 6 maj 2010 kl 10.16

Industriavtalet har de senaste tretton åren lagt en förlamande hand över avtalsförhandlingarna på den svenska arbetsmarknaden. Avtalsrörelserna har varit fria från konflikter samtidigt som löneökningarna varit återhållsamma. En ordning som gynnat kapitalisterna.

Så frågan är, varför väljer Teknikföretagen att säga upp Industriavtalet efter en avtalsrörelse där motparten IF Metall lagt sig platt och skrivit under ett avtal med låga löneökningar och som godkänner fortsatta lönesänkningsavtal.

Teknikföretagen motiverar sitt agerande med att industrifacken anslutit sig till LO:s samordnade lönekrav.

– Industriavtalet normerar inte längre lönebildningen så som det var tänkt, säger Teknikföretagens vd, Anders Narvinger, till Dagens Arbete.
Men i praktiken har LO:s samordnade lönekrav inte haft någon som helst påverkan på resultaten i årets avtalsrörelse.

Lönenivåerna sattes när IF Metall åsidosatte övriga industrifackförbund och tecknade ett avtal, så uselt att det inte ens kommer i närheten av LO:s gemensamma krav.

Bevisen för att lönerna i IF Metalls avtal är rättesnöre för övriga fackförbund är flera.

• I Kommunalarbetaren säger Kommunals avtalsansvarige, Håkan Pettersson, om IF Metalls avtal att ”det är vad vi har att följa efter”.

• Efter att Målarförbundet tecknat avtal med lika låga löneökningar som i IF Metalls avtal konstaterar förbundets ordförande Lars-Åke Lundin i LO-tidningen uppgivet att: ”Det fanns inget att förhandla om. Nivån är bestämd av andra och medlarna säger bara åt oss att rätta in oss i leden”.

• Elektrikerstrejken, som enligt avtalssekreterare Ronny Wenngren skulle kunna pågå till nästa istid, var över efter en knapp vecka. Resultatet blev löneökningar på någon tiondels procent över IF Metalls.

– Vi har väl mer och mer insett att ju fler avtal som träffas, desto hårdare är den lönenivån som gäller, säger Thomas Sandgren, förste vice ordförande i Elektrikerförbundet till Sveriges Radio.

• Likaså blev resultatet av Pappersstrejken ynkliga en tiondels procent över IF Metalls avtal, trots att Pappers gick till strejk med förevändningen att nå upp till nivåerna i LO-samordningen.

Påståendet att Industriavtalet inte längre normerar lönebildningen är inte sant, utan ett svepskäl för kapitalisterna att fortsätta offensiven mot arbetarklassen.

Teknikföretagen krävde i årets avtalsrörelse nollavtal och lokala löneförhandlingar, samtidigt som de hävdade att industrin fortsatt ska vara lönenormerande.
”Även ett nollbud är normerande” för att citera Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe när han intervjuades i Dagens Arbete i vintras.

Nu säger Teknikföretagen upp Industriavtalet för att i samma andetag kalla IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer till samtal om en ny förhandlingsordning.

Uppsägningstiden för Industriavtalet är ett halvår, och fack och arbetsgivare kan i god tid hitta en ny modell inför avtalsrörelsen 2011. Vad den kommer att innehålla, om Teknikföretagen får bestämma, framgår av Anders Narvinger.

– Vi vill ha en bra balans mellan förbundsnivån och den lokala nivån och med betydande utrymme för företagsanpassning.

Alltså den ordning som arbetsköparna inte lyckades driva igenom i årets avtalsrörelse.

Med erfarenhet av vilka eftergifter IF Metall visat sig beredda till under krisen – vi säger bara lönesänkningsavtalet – blir vi inte förvånade om de går arbetsköparna till mötes även på denna punkt.

Vi blir inte heller förvånade om det visar sig att Urban Bäckström och Svenskt näringsliv döljer sig som regissör bakom uppsägningen av Industriavtalet.

Med de strandade förhandlingarna om nytt huvudavtal mellan LO och Svenskt näringsliv i färskt minne, är det inte långsökt att gissa att kapitalisterna nu försöker utnyttja det kompromissvilliga IF Metall som murbräcka för att etablera en ny ordning på svensk arbetsmarknad.

Till det får vi återkomma, liksom till hur de övriga fackförbunden och arbetsköparorganisationerna som omfattas av Industriavtalet kommer att agera.
Kommunistiska Partiet sörjer inte Industriavtalet. Det har varit ett klassamarbetsavtal som i tretton år utgjort ett hinder för svensk fackföreningsrörelse att på allvar ta kamp för högre löner.

Vi har upprepade gånger sagt att det är dags att bryta med samförståndsandan. Men då menar vi så klart att initiativet måste komma från fackligt håll.

Ett lämpligt tillfälle hade varit att svara kapitalisternas nollbud i avtalsförhandlingarna med en kraftfull strejk.

Istället är det kapitalisterna som bryter det samförstånd de ändå inte levt upp till, för att det inte längre tycks tjäna deras syften. Medan IF Metall, med Stefan Löfven och Veli-Pekka Säikkälä i spetsen, envist tar Industriavtalet i försvar.

Wictor Johansson
Proletären nr 18, 2010

 

Dela artikeln

Proletären behöver ditt stöd!

Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.

Så här kan du stödja oss: