”Medierna har förvandlat sig till dårhus och journalisterna till nonsenskakofoni”, skriver Jan Guillou i det Aftonblad som verkar utgöra dårhusets mest dåraktiga avdelning – jämte Sveriges Television, förstås, som låst in public service-uppdraget i källaren för att istället tjänstgöra som monarkistisk PR-avdelning.
Den monarkistiska yrans crescendo, själva bröllopet, utgör det journalistiska förfallets djupaste botten. Bara Aftonbladet lär ha kommenderat ut inte mindre än sjuttio reportrar för att bevaka denna pseudohändelse och de lyckas fylla inte mindre än 60 tidningssidor med bröllopsnonsens.
Man undrar hur dessa lakejsjälar är funtade. Gör de bara sin beordrade plikt eller tror de verkligen att ett kungligt bröllop är en händelse av världshistorisk betydelse?
Varje år gifter sig 100.000 par i Sverige. Det gör i genomsnitt 274 bröllop per dag. Vi vet inte hur många som gifte sig just i lördags, men vi önskar dem alla lycka till.
Visst är äktenskapet mellan kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling speciellt, inte för att deras kärlek är speciell och inte för att några ord i Storkyrkan i ett huj förvandlar herr Westling till hela folkets prins Daniel – fy fan för sådant trams! – utan för att det har en statlig uppgift, given av grundlagen, att avla fram en ny statschef.
Krasst uttryckt handlar det kungliga bröllopet om detta. Victoria har utsett sin avelstjur, som besiktigats och godkänts av såväl kung som regering, och nu har det såta paret strängt taget bara en uppgift – att gör barn. Bröllopet och dess förväntade resultat handlar om det rådande statsskickets fortbestånd.
Den demokratiska absurditeten vore något att kritiskt granska, men hovnarrarna spottar sig själva i synen genom ett maktfjäsk som strider mot all journalistisk heder.
Jan Guillou menar att folket får det folket vill ha. Media tävlar om att tillfredställa den rojalistiska opinion som samlar goda 60 procent av befolkningen. De maffiga bröllopsbilagorna säljer lösnummer och annonser. Mediaföretagens profiter ger tusan i demokratins principer.
Men under ytan verkar starkare krafter och intressen. Underklassen skall begapa och beundra det fina folket. Kung Carl XVI Gustav i amiralsuniform – ja, den karlen har inte bara ärvt posten som statschef utan också titlarna som amiral i flottan och general i armén och flygvapnet – och överhängd av glitter som vore han en julgran. Fina klänningar och fina tal och fin mat och fint, fint, fint. Överklassen manifesterar sig som upphöjd på det att underklassen skall känna sig föminskad.
Man kan lockas att tro att det handlar om ett rent PR-jippo för monarkin. Men inte bara. För den ärvda makten är inte bara familjen Bernadottes, utan också familjerna Wallenbergs, Bonniers, Stenbecks, Kamprads, Perssons med flera ägarfamiljers.
”Kan någon tro att demokratin, efter att ha störtat aristokratin och kungen, kommer att göra halt vid bourgeoisien och de rika”, frågade på 1800-talet den franske skriftställaren och högerpolitikern Alexis de Tocqueville. Själv ansåg han en sådan tro enfaldig, vilket gjorde honom alltmer negativ till demokratin.
Det är i detta perspektiv man skall se den senaste tiden orgie i överhetsfjäsk. Herr Daniel Westling må ha blivit utsedd till prins och hertig av Västergötland, men detta handlar inte om den feodala aristokratins återkomst. Aristokratin är just så bisarr som kungen utklädd till amiral och julgran. Varför skrattar inte hela Sverige åt skrället – titta, kungen är en julgran! Istället handlar fjäskorgien om att manifestera en hierarkisk ordning som gör en överklass av penningens nåde.
Jan Guillou hoppas att överhetsfjäsket gör fler än honom spyfärdig och att resultatet därför blir att opinionen svänger till kungasystemets nackdel. Vi instämmer.
Men varför göra halt vid kungasystemet, när det är bourgeoisien och de rika som är fjäskets verkliga föremål?
Ledarsidan
Proletären nr 25, 2010
