Att det är valår har väl knappast undgått någon. I förra veckan hölls den första partiledardebatten i Sveriges Radio och nu är propagandamaskineriet igång på allvar. Varje felplacerad märkesväska kan få betydelse och mediekonsulterna lär ha bråda dagar.
När jag satte på radion för att lyssna på debatten mellan Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) förväntade jag mig en diskussion om sjukförsäkringen, arbetslösheten, skattesänkningarna, skolan, nedskärningarna och alla andra frågor som aktualiserats i krisens spår.
Men efter att partiledarna har fått spå in i framtiden och Saab-affären snabbt har avhandlats så tar programledarna upp frågan om burkaförbud. Burkaförbud diskuteras alltså före arbetslösheten och utrikespolitiken, och förbudsfrågan får dubbelt så mycket tid i programmet som diskussionen om Saab.
Jag häpnar.
Bakgrunden till att frågan tas upp är att en parlamentarisk kommitté i Frankrike har föreslagit ett förbud mot att dölja ansiktet på offentliga myndigheter och i kollektivtrafik. I klartext innebär det ett förbud av de heltäckande typerna av slöja som kallas burka (med galler för ögonen) och niqab (med en öppen springa för ögonen).
Sammanlagt beräknas runt 2000, eller 0,04 procent, av Frankrikes muslimer bära heltäckande slöja. Med andra ord är burkan knappast det stora integrationsproblemet, utan där är det – liksom här – snarare arbetslöshet, bostadssegregation och diskriminering som borde stå i fokus.
Genom att istället lyfta fram burkan försöker politikerna skuldbelägga individerna. Segregationen framstår som vald isolering och arbetslösheten antas bero på ”deras” ovilja att integrera sig. Eller som Franck Orban, doktor i modern fransk historia vid Oslo Universitet, säger i en kommentar: ”När det sociala läget är spänt tar politikerna fram identitetskortet”.
Att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin skulle ta avstånd från det franska lagförslaget såg jag som självklart. Men något har hänt, också i det svenska debattklimatet.
För när statsministern får ordet betonar han att burkan utgör kvinnoförtryck och konstaterar att han sympatiserar med dem som ”tycker att ropen och förhoppningarna att kvinnor ska gå i burka måste tryckas tillbaka”.
Vilka rop? Vilka förhoppningar?
När Mona Sahlin ställs inför förbudsfrågan i radiodebatten klargör hon visserligen att hon är emot ett burkaförbud. Men hon köper hela den problembild som målas upp, som säger att ”islamiseringen” är ett utbrett problem och som antyder att just muslimer är särskilt fanatiska och kvinnofientliga.
Dagen efter debatten tvingas Reinfeldt backa och förtydliga att han inte vill ha ett förbud. Men bilden av att burkan är ett problem i det svenska samhället är nu etablerad.
Sverigedemokraterna måste mysa. Valdebatten går helt deras väg. Trots att vi står inför en situation med massarbetslöshet, tiotusentals sjuka som utförsäkras, hundratusentals som lämnat a-kassan, ökad segregation och massiva nedskärningar så diskuteras bruket av burka på bästa sändningstid.
Hur utbrett är då detta samhällsproblem? Några exakta siffror finns inte, men högst en handfull beräknas bära burka i Sverige. Ett hundratal uppskattas bära niqab.
Det får mig att tänka på Danmark. Där stred politikerna länge om att inrätta ett förbud mot att bära burka. Den danska statsministern Lars Lökke Rasmussen sa att han ville ”rycka burkan av kvinnorna”. Regeringen lät därför Köpenhamns universitet undersöka hur vanligt förekommande burkan är i Danmark. Resultatet? Ingen bär burka.
LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 5, 2010
