Det är bråda dagar på Marx-Engelshuset i Göteborg. Materialet inför Röd Front 1 maj skall gå i tryck i slutet på veckan och samtidigt läggs nu sista handen på de sammanlagt 21 valsedlar som skall skickas in till Valmyndigheten om några veckor.

– Det blir 18 kommunval och tre region- och landstingsval i år, tre fler än 2006, säger Anders Carlsson. Det tycker vi är ok. Större delen av partiet kommer att vara indraget i valkampen.

• Men Kommunistiska Partiet kandiderar fortfarande inte i riksdagsvalet. Varför?
– Orsaken är den gamla vanliga. Vi har helt enkelt inte den organisatoriska styrkan att göra oss själva rättvisa i ett riksdagsval. Vi vill väldigt gärna ställa upp, men i en situation då vi ännu inte har kraft att göra en riksdagskandidatur känd för åtminstone en majoritet av arbetarklassen, så anser vi det inte möjligt. Det blir bara en kandidatur på pappret.

– Det skall ärligt erkännas att det känns mer frustrerande än någonsin att inte ställa upp i årets riksdagsval. Eftersom hela den politiska situationen ropar efter det socialistiska vänsteralternativ som Vänsterpartiet inte ens vill låta som längre

– Men vi får ruska av oss frustrationen och gilla läget. Genom att framträda som det omutliga vänsteralternativet i de val där vi ställer upp.

• Hur skall det gå till? I kommunpolitiken står inte precis socialismen på dagordningen.
– Må så vara. Men så kandiderar vi inte som kommunpolitiskt parti, utan på helheten i vår politik. En röst på Kommunistiska Partiet är inte bara en röst på klassmässig rättvisa i kommunen, utan också på rättvisa i Sverige och i världen. Vi låter oss inte begränsas av den kommunala inskränktheten.

– I årets val anser jag att helhetsperspektivet är viktigare än någonsin, dels på grund av krisen och dels på grund av att det saknas ett vänsteralternativ på riksplanet. Vår ambition är att framträda som valets rödaste röst.

• Betyder det att ni struntar i kommunpolitiken?
– Naturligtvis inte. Ställer man upp kommunalt måste man också blanda sig i kommunpolitiken. Det går att göra klasspolitik också på det kommunala planet, det har våra fullmäktigekamrater i Gislaved, Karlshamn och Lysekil visat.
– Det avgörande är att vi inte köper de nyliberala budgetreglerna och alla de sparbeting som de leder till. Vi vänder på steken. Verksamheten först, budgeten sedan. Vi vägrar vara budgetslavar.

– Att råna en bank är mer moraliskt än att spara på gamla och sjuka, säger jag med Yngve Berlin i Lysekils kommunfullmäktige. Vi accepterar inte att det saknas pengar till skola och äldreomsorg i ett Sverige som har råd att ödsla hundratals miljarder över aktieägare och banker. Om pengarna inte räcker får kommunen skicka räkningen till Anders Borg, som är högste ansvarige för denna skriande misshushållning.

– Vi ställer som sagt upp i arton kommunval och jag vet ännu inte vilka frågor som våra organisationer väljer att lyfta fram lokalt. Det kan säkert skilja sig åt i detaljerna. Men ett kan jag lova. I alla val kommer vi att kandidera på en kompromisslös klass- och vänsterpolitik.

• Det låter väldigt fyrkantigt. Kan Kommunistiska Partiet över huvudtaget samarbeta med andra partier?
– I sakfrågor kan vi samarbeta med vem som helst. Huvudsaken är att sakinnehållet är till fördel för arbetare och vanligt folk. Problemet är att de andra partierna inte bryr sig om arbetare och vanligt folk, vilket gör att vi för de mesta hamnar i ensam opposition.

• Vilka är de tre viktigaste frågorna som Kommunistiska Partiet går till val på?   
– Jag skulle kunna svara jobben, välfärden och klassklyftorna. Men då skulle jag låta som ett eko av riksdagspartierna, som i korus påstår sig värna i alla fall jobben och välfärden. Såsom det politiska landskapet ser ut blir detta till ett innehållslöst mantra, där riksdagspartierna bjuder över varandra i det som alla säger vara valets viktigaste frågor. 

– Missförstå mig rätt. Jobben, välfärden och de ökade klassklyftorna är otroligt viktiga frågor för oss och har så varit under lång tid. Men för vår del tror jag tror inte på en fragmentisering av politiken, inte i allmänhet och särskilt inte i årets val.

– Många sakfrågor är viktiga. Men det viktigaste är att tydliggöra en position i politiken som går igen i alla frågor. Vi kommunister kompromissar inte i klasspolitiken och inte i inriktningen på socialistiska lösningar istället för marknadsliberala. Vi är ingen fesljummen vänster, som lydigt håller tyst om sådant som kan skrämma Mona Sahlins medelklassväljare, utan 100 procent vänster.

• Det där var en spark mot Vänsterpartiet. Tror du att Kommunistiska Partiet gynnas av att Lars Ohly satt sig i Mona Sahlins knä?
– Nej, faktiskt inte, åtminstone inte i huvudsak. Den främsta konsekvensen av det rödgröna samarbetet är att allt vad vänsterpolitik heter lyser med sin frånvaro i debatten. Det är negativt för oss. När det finns ett vänsteralternativ i politiken, för vänsterväljare att strömma till, så spiller det som regel över lite på partiet ännu längre åt vänster. Nu saknas ett vänsteralternativ och därmed förutsättningarna för ett vänsterval.

– Detta ser jag som mycket allvarligt. Valet 2010 borde ha varit utskrivet som ett vänsterval, det sörjer högerregeringens cyniska överklasspolitik för. Men utan vänsteralternativ blir valet istället ett kattrakande i mitten med medelklassens marginalväljare som gemensam fjäskgrupp. Ur sådant kommer inget gott och i vart fall inga vänstervindar.

– Det är mycket möjligt att de rödgröna vinner valet i alla fall. Men det beror i så fall inte på att de rödgröna framstår som ett vänsteralternativ. Utan på att fyra år med Reinfeldt är nog och mer än nog för det flesta.

• Detta låter väldigt negativt. Finns det inte någon ljusglimt i situationen?
– Jo, det finns det alltid. Jag hoppas och tror att det finns vänsterväljare som tycker att Vänsterpartiets fjäsk för sossarna gått alldeles för långt. Att Ohly & Co skrev bort kravet på att Sverige skall lämna EU var väntat. Men att man också väljer att ligga lågt i kravet på att de svenska trupperna skall lämna Afghanistan och i kravet på 6 timmars arbetsdag, för den rödgröna husfridens skull, är kanske att gå för långt.

– Här borde det finnas en öppning för en konsekvent vänster. Vi skall i alla fall jobba på det. En röst på Kommunistiska Partiet är en röst på det vänsteralternativ som saknas i riksdagsvalet och därmed en slags appell för vänsterpolitik.

• Du talar mycket om alternativlösheten. Betyder det att du tycker att Reinfeldt eller Sahlin kan kvitta lika?
– Nej, det tycker jag inte. Vad gäller politikens huvudinriktning är visserligen skillnaderna mellan de sk politiska blocken försvinnande små. Såväl Reinfeldt  som Sahlin bejakar kapitalismen, marknadslösningarna, EU och Nato-samarbetet, till förfång för rättvisa, solidaritet och jämlikhet. De spelar på samma planhalva.

– Men Reinfeldt och hans anhang är ändå värst och de kommer att bli ännu värre om de får sitta en mandatperiod till. Reinfeldt försöker smila in sig hos olika väljargrupper, nu senast hos kvinnorna, men bakom den smilande masken finns en cynisk överklasspolitiker med ambitionen att rasera allt det som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig. Ingen arbetare kan rösta på honom och hans anhang utan att bära ris åt egen rygg.

– Detta gäller för övrigt också Sverigedemokraterna, som utöver den rent rasistiska invandrarfientligheten också är ett extremt högerparti. De arbetare som funderar på att rösta på Sverigedemokraterna, för att de tror att det är invandrarna och inte kapitalisterna som utgör problemet i dagens Sverige, bör tänka noga på detta. Med Jimmie Åkesson får de Reinfeldt, Björklund, Olofsson, Hägglund och hela högerkonkarongen på köpet.

• En avslutande fråga. Hur tror du det går för Kommunistiska Partiet i valet?
– Jag tycker som sagt att förutsättningarna är ganska tuffa. På grund av det som brukar kallas högerns problemformuleringsföreträde, men också på grund av att protesterna mot högerpolitiken är alldeles för få. Arbetarklassen är alldeles för tillbakaträngd för att det skall gå att tro på några jätteframgångar för oss.

– Men det finns också plusfaktorer. Som att partiet verkar väldigt taggat inför uppgiften. Den valkonferens vi höll i januari var nog den bästa jag någonsin varit på. Jag tror definitivt på en bra och väldigt aktiv valrörelse som kommer att bidra till att göra partiets politik mer känd. Bara med det är hälften vunnet.

– Vi kommer naturligtvis att kriga för rösterna och inte minst för de mandat vi redan har. Om det sedan räcker till fler röster och fler mandat låter jag vara osagt. Men vi skall ge järnet för en valframgång. Den rödaste rösten behövs för att bjuda högern verkligt motstånd.

Proletären 12, 2010