Lars Åberg: ”Makten har smitit ifrån”

Vad var det för historia du ville berätta som du kände att ingen hade berättat?
– Det var faktiskt förläggarens idé.

Karneval förlag?
– Ja, precis, han hade läst lite vad jag skrivit i tidningar och tyckte att det var en idé att försöka sammanfatta en del av det jag skrivit i en bok. 

– Hela grundtanken med boken ligger egentligen i bokens undertitel ”Om Sverige blir som Malmö idag hur blir Sverige då?”. Alltså om Malmö är kristallkulan där man kan se vissa tendenser, både positivt och negativt.

– På grund av det geografiska läget har Malmö haft just den historien, med arbetarrörelsen till exempel. Många människor och idéer har kommit hit först.

Din bok har fått en del kritik.
– Jo, fast egentligen skulle jag vilja säga att 95 procent av responsen varit positiv och sen en handfull förutsägbara recensioner. 

– Värst var en i Sydsvenskan som var ett rent personangrepp. Han skrev mest vad han trodde att jag tyckte utan någon förankring i boken. Rent hittepå, som det heter på skånska. 

Men sakkritiken var ju ändå ditt fokus på invandring och integration, vad tycker du om den kritiken?
– Man kan inte tala om Malmös utveckling utan att diskutera migrationen och de effekter som den fått. 

– Vill man ha en seriös politisk diskussion om var såväl Malmö som Sverige ska ta vägen är det nödvändigt att prata om detta på ett vettigt sätt.

– I det längsta har man försökt undvika diskussionen vilket bara har gynnat Sverigedemokraterna, som mycket väl kan få över 20 procent i nästa val eller ännu mer. Det har skapats vakuum som de har tagit över. 

Det nya är att arbetslösa blir mer långtidsarbetslösa. Det finns inga utsikter att få stadigt jobb utan det blir bidrag och så uppstår en svart marknad.

– I åratal har jag påtalat att om vi inte diskuterar dessa frågor kommer såna här partier dyka upp och växa. 

– Inte på grund av någon rasism bland väljarna, utan på grund av missnöje. För att ingen annan vill prata om saker man ser i sin vardag, saker som inte funkar. 

– Om det ska sägas något om debatten anser jag att den varit förenklad, varje försök att diskutera har setts som uttryck för fördomar eller fientlighet. Det tycker jag är en nedlåtande syn på människor.

Man kan hävda att du ställer grupp mot grupp. Att det är den nyliberala politiken som fött segregationen. 
– Flera saker kan ju hända samtidigt. En nyliberal ekonomi med privatiseringar, utförsäljningar och även privatekonomiskt tänkande i kommunal verksamhet har pågått i decennier. 

– Det andra är att inflyttningen till Malmö de senaste 15 åren har ändrat karaktär. Det är nya grupper av människor som flyttar hit som från början är mycket längre ifrån det svenska samhället. De har dålig utbildning och egentligen inga förutsättningar att få jobb.

– Även värderingsmässigt och religiöst är de i många fall långt ifrån vårt sekulära samhälle och man kan enligt mig inte låtsas som att det inte kan leda till konflikter, vilket det faktiskt gör.

Om vi stannar kvar lite vid industriutflyttningen. Vi har fått Öresundsbron, Bo01 och en högskola men det har inte kompenserat för att jobben försvann. Den utvecklingen lägger en grund för svart ekonomi, gangsterism och utanförskapsgrupper. Vilken betydelse tycker du invandringen har för den utvecklingen?
– Den har ökat gruppen arbetslösa. Det som har hänt i Malmö är egentligen två parallella utvecklingar. Industrijobben har försvunnit, mycket av det försvann redan på 70-talet. 

– Men någonstans i början av 80-talet gick Malmö från en kommun som gick med plus till att bli en stad som fick ett accelererande underskott. 

– Har man en invandring av människor som jobbar är det ju inget problem, men har man en invandring av många människor som inte jobbar och ska försörjas av samhället blir det problem. Då får man antingen öka skatteintäkterna eller skära i utgifterna. 

– Man kan också låta det rulla på vilket varit Malmös melodi, att inte vilja ta tag i problemen utan peka på bron och högskolan. 

– Det är såklart positivt, men de nya jobben som skapats är ofta småföretag som är IT-baserade och i regel fordrar högskoleutbildning, vilket de flesta som är arbetslösa i Malmö inte har. 

– Det går inte att låtsas att den här gruppen människor kommer kunna få de nya jobben utan det får andra som flyttar hit. 

– Nu har man ett konstant problem med arbetslöshet och ingen plan för hur de ska börja försörja sig. Jobben som inte krävde utbildning är så gott som bortrensade.

Detta kan ses som ett misslyckande från samhällets sida, man kan hävda att du lägger skulden på invandrargruppen istället för på politikerna.
– Det är vad jag menar en förenklad syn på problemet. Framför allt är det en ovilja att diskutera ett faktiskt problem och jag ser det som ett faktiskt problem att folk går sysslolösa. 

– Det nya är att arbetslösa blir mer och mer långtidsarbetslösa. Det finns inga utsikter att få något stadigt jobb utan det blir bidrag och så uppstår också en svart marknad. 

Det är såklart jättebra att vara tolerant, men vid en viss punkt går det över i något lite korkat. Blir det riktigt illa menar jag att det slår över i en form av rasism.

– Sverige har ett omhändertagande som fortfarande är unikt, många som kommer hit får ju en högre ekonomisk standard än vad de hade i sina hemländer utan att behöva göra någonting.

– Långsiktigt blir det helt absurt och det kan inte vara vänsterpolitik menar jag. Vänsterpolitik har ju traditionellt varit att jobba och göra rätt för sig. 

– Man kan ju hamna i tillfällig olycka och då har det funnits en sociallagstiftning som gör att man ska bli omhändertagen en kort period. Den lagstiftningen används nu utan bortre gräns.

Den bilden av Malmö du målar upp nu, tror du att kommunpolitikerna delar den?
– Nja. Jag tror inte att de säger att jag har fel, men de vill inte prata om det. Vilka ambitioner och tankar har man om stan? 

– Socialdemokraterna har enligt min uppfattning inte varit intresserade av den diskussionen på jättelänge. 

– Problemen som tas upp i min bok har beskrivits av kommunala tjänstemän sedan 70-talet. Det är bara att problemen blivit större. Så som stökiga klasser, dåliga betyg och stor skillnad mellan olika skolor. Allting finns dokumenterat flera gånger om. 

– Men vad gör man åt detta? Jo, man drar igång tillfälliga projekt, anställer två personer som ska sätta upp någon hiphopmusikal eller starta grannskapsförening som ska koka kaffe i två år. Ingenting av detta syftar till att göra någon förändring. 

Angående skolan, anser du att friskolorna har förvärrat situationen?
– Rent principiellt tycker jag att Sverige har slagit sönder sitt skolsystem. Vi har ju tidigare haft ett skolsystem som varit ett föredöme för andra, med ambitionen att det inte skulle ha någon betydelse vilken skola man gick på. 

– Friskolesystemet har slagit sönder hela tanken på en bra utbildning för alla. Det har blivit business av det hela och även bidragit till segregationen, jättemycket. 

Om du skulle sitta i kommunfullmäktige, vad skulle du göra för att bryta segregationen? 
– Min uppgift som journalist är inte att komma med lösningar, utan jag har sammanfattat saker jag tycker man måste ta ställning till och ha en öppen debatt om.

– Jag har blivit inbjuden av allt ifrån bokhandlar och kulturföreningar till en del borgerliga partier för att prata om boken. 

– Några jag skulle vilja vara inbjuden hos är Socialdemokraterna, men det har inte skett.

Man kan tänka sig att det är en stor klyfta mellan ledningen och gräsrötterna i S i dessa frågor, åtminstone i Malmö.
– Absolut, hade de varit lite mindre ängsliga för sina positioner skulle de öppnat för en diskussion. Jag tror att många även uppe i kommunalrådskorridorerna håller med om problembeskrivningarna men skulle aldrig säga det utåt. Då blir det de som får frågan, vad skulle du göra?

Det låter lite skrämmande med en sån passivitet, om det stämmer.
– Jag skulle vilja säga att den politiska makten helt smitit ifrån. Vi ser utvecklingen i skolan, vården, ja på en massa områden och i de frågorna tror jag inte folk har så olika uppfattningar. 

– Man träffar sällan någon som tycker det funkar skitbra. Varför då inte prata om det? 

– Jag tror att åtminstone de senaste tio åren har det handlat om att inte slänga något köttben till SD. Men då låter man ju dem definiera debatten. Sverigedemokraterna har haft ett drömläge.

Du beskriver dig som ”hemlös” vänster, det tolkar jag som att du saknar ett riktigt vänsteralternativ. Vad är det du i så fall saknar?
– En vänster som förhåller sig till de samhällsfrågor jag tycker är viktigast. 

– Jag tycker det är många som svävar i det blå. Som någon sorts universalförklaring till rasism brukar man säga att man är rädd för det främmande, det tror inte jag. Jag tror tvärtom att folk är rädda för det de känner till och ser i sin vardag. Hur välfärden urholkas och så vidare. 

– Det är den rädslan som gör att folk är beredda att rösta på partier som SD. Partier som många nog egentligen tycker illa om, men det är en proteströst. Man uppfattar att de andra lägger locket på. 

– Debattklimatet idag är erbarmligt, så många tillmälen från alla håll och kanter. Alla människor som på något sätt försöker problematisera något löper risk att få skit eller en stämpel i pannan. 

Du skriver att solidariteten har ersatts med tolerans, vad menar du?
– På 70-talet var solidariteten ett centralt begrepp, nästan en överideologi i samhället. Både solidaritet inom Sverige men också internationellt med de antikoloniala rörelserna och allt det där. Det var ett självklart begrepp som har försvagats och ersatts med en mycket mer privat välgörenhetsideologi. 

– Det är såklart jättebra att vara tolerant, men vid en viss punkt går det över i något lite korkat. Blir det riktigt illa menar jag att det slår över i en form av rasism. Alltså att saker du aldrig skulle acceptera hemma hos dig själv är helt okej hos andra för att de är annorlunda och bor på en annan sida av stan. 

– Det blir också att det samhället vi har byggt upp här inte har något egentligt värde. Ingen historia värd att ta till vara. 

– På nära håll har jag många som varit aktiva i arbetarrörelsen i flera generationer och deras värderingar har bidragit till att forma de positiva sidorna av Sverige. Det saknar nästan värde om man tolererar sånt som går stick i stäv med det. 

– Jag tänker på kvinnosyn och såna saker som av någon anledning är känsliga att diskutera. 

– Man får fan bli tydligare, i mina ögon är det en tydlig vänsterhållning att bekämpa den sortens föreställningar och idéer men många inom vänstern kan inte ens uttala det. Utan tycker man är nykolonial eller något sånt.

Ett av förra årets modetermer var ”svenska värderingar”. Tycker du såna finns?
– Jag pratar hellre om goda och dåliga värderingar. Goda värderingar finns hos grupper i hela världen, många som kommit hit från till exempel Iran och Irak fick fly just på grund av sina goda värderingar. 

– De har alltså varit vänster i sina hemländer, sen kommer de hit och träffar en vänster som ger bidrag till organisationer som står för det som de kämpat emot.

– Hela den kullerbytta folk har gjort i sina ambitioner att vara vidsynta och toleranta är bisarr. 

– En konflikt inom Vänsterpartiet som förkroppsligar just detta är historien med Amineh Kakabaveh. Hon säger nästan alltid bra saker men får alltid skit och har starka krafter inom partiet emot sig. 

– Jag förstår det inte, är vänstern helt vilse i pannkakan i världen som den ser ut idag? 

– Det är lite samma sak med Palestinafrågan, där man stödjer grupper med åsikter som man inte skulle vilja fick inflytande här. Varför ska man då låta dem få inflytande någon annanstans? 

– Ett annat exempel är en demonstration mot sharialagar utanför Downing Street i London. Det var kvinnogrupper, främst från Iran, som gick under parollen ”One law for all” eftersom sharia har en stark ställning i delar av England. 

– Då dyker det upp en motdemonstration, en demonstration mot likhet inför lagen och mot dessa kvinnor och en av arrangörerna var en stor vänstergrupp. 

– De var säkert övertygade att de kämpade för arbetarklassens befrielse eller något, när de i själva verket kämpade för kvinnliga fängelser.