Den kapitalistiska ekonomins turer kan göra betraktaren schizofren. Här talas det om kris och recession i hela Europa, inklusive Sverige. Men samtidigt redovisar våra fyra storbanker nya rekordvinster.
85,4 miljarder kronor efter skatt lyder det nya rekordet, satt varselvågens år 2012. Varav drygt 35 miljarder kronor går direkt till aktieägarna i form av utdelning.
Den summan utgör 1 procent av BNP och är därmed nästan på pricken lika stor som hela den svenska biståndsbudgeten. Fyra storbankers aktieägare får alltså lika mycket i svenskt bistånd som hela den fattiga världen.
Vi skriver ”svenskt”. För i allt väsentligt är det bankkunderna som betalar bankernas rekordvinster och därmed biståndet till aktieägarna. Det sker framförallt genom rent ockermässiga räntemarginaler. Bankerna kräver mycket högre ränta för de pengar de lånar ut till kunderna än vad de betalar för de pengar de själva lånar in. I fjol utgjorde förtjänsten på denna svindel, det sk räntenettot, astronomiska 191 miljarder kronor.
Siffran är för stor för att vara begriplig. Men vet då att statsbudgetens totala inkomster för 2012 beräknas till 813 miljarder kronor. På varje krona medborgarna betalar till staten i skatt betalar vi alltså i genom-snitt 25 öre till bankerna i ockerränta. Men inte avsett för gemensamma utgifter, utan bara för att göda bankerna och deras ägare.
Finansminister Borg och hans Sancho Panza till finansmarknadsminister, Peter Norman, har sedan finanskrisens utbrott idkat hög svansföring mot bankerna för att något gjuta olja mot berättigad ilska mot ockret.
Men det är ett spel för galleriet som bankerna ger högaktningsfull fan i. Istället för att minska räntemarginalerna, som Borg i ord begärt, har de ökat dem kraftigt, indirekt med hjälp av regeringen.
Banksektorn är något av den krisdrabbade kapitalismens skyddade verkstad, givet av att spekulation och finansiella transaktioner spelar en allt större roll i ekonomin. Ett mått på denna betydelse är att den svenska finanssektorns sammanlagda balansomslutning är nästan fyra gånger så stor som Sveriges samlade BNP.
Finanssektorn är en dinosaurie som lever sitt eget liv vid sidan av den produktiva ekonomin. Men samtidigt behöver den produktiva ekonomin en fungerande kreditmarknad, vilket placerar bankerna i guldsits. Ekonomerna talar om ”to big to fall”, för stora för att falla. Enligt denna tes kan inget land tillåta sina banker att gå i konkurs utan rent destruktiva följder för ekonomin som helhet.
Tesen motbevisas till delar av Island, men har viss relevans. För i grunden utgör bankerna privatägda samhällsinstitutioner, som spekulerar med och gör astronomisk vinst på andras pengar.
Det egna kapitalet utgör en försvinnande liten del av de pengar bankerna förfogar över. I Sverige som i övriga Europa handlar det om drygt 5 procent. Istället spekulerar bankerna med pengar de inte har täckning för eller som de lånar från andra kreditgivare, som från offentliga och privata pensionsfonder. Det är det som ger guldsitsen. För ingen regering kan utan politiska problem låta pensioner gå upp i rök i en bankkonkurs.
Det ger systemet med statliga bankakuter, som här i Sverige. Så snart bankerna hamnar i knipa träder staten in som räddare i nöden.
I finanskrisen 2008, då Swedbank och SE-banken stod på konkursens brant på grund av sanslös spekulation i Baltikum, ställde Anders Borg ut 1500 miljarder kronor i statliga kreditgarantier. Det gav Swedbank möjlighet att ta upp nya, billiga lån – med staten som garant var utlåningen riskfri för kreditgivaren – och de vanliga bankkunderna fick sedan betala spekulationskalaset via ockermässiga räntemarginaler. Ett fiffigt system. Med staten som garant riskerar ägarna ingenting och kan fortsätta sina vidlyftiga affärer.
Bankerna och bankvinsterna är fortfarande privata. Men risktagandet har övertagits av staten, av samhället, vilket ger permanent sänkta kostnader för den egna upplåningen och därmed också möjlighet att tjäna pengar på andras pengar genom ockermässiga räntemarginaler.
Till detta belöningssystem skall sedan läggas att bankerna på köpet fått ett par miljarder i sänkt bolagsskatt, utan att leverera så mycket som ett enda nytt jobb. Regeringens gåva går direkt till aktieägarna och har som baksida färre kontor, färre anställd och sämre service till bankkunderna.
Vad blir slutsatsen av den nuvarande banksvindeln? Ja, enligt vår mening är den självklar. Det är orimligt att socialisera bankernas risker, utan att samtidigt socialisera ägandet; det är orimligt att institutioner som anses helt avgörande för samhället ägs privat och drivs enbart med högsta möjliga vinst för ögonen.
Vi anser att bankerna skall förstatligas och att finanssektorn inrättas för att till lägsta möjliga kostnader sörja för de kreditbehov som finns i samhället, bortom allt vad spekulation heter. Pensionsfondernas pengar gör bättre nytta i bostadsbyggande och infrastruktursatsningar här hemma.
De biståndssuktande aktieägarna utgör gökungarna i ett samhälle som präglas av allt större klassklyftor.
