Imperialism är ett globalt system. Ett fåtal imperialistiska länder har genom kolonialism byggt upp väldiga ekonomier och enorm militär styrka som de använder för att dominera världen.
I grunden nekar imperialismen folks rätt till självbestämmande och suveränitet. Den härskande klassen i de imperialistiska kärnländerna – i Nordamerika, Västeuropa, Israel, Australien, Nya Zeeland och Japan – har konkreta materiella intressen i att upprätthålla den imperialistiska världsordningen för att konsolidera makt och profiter.
Det USA-ledda imperialistiska blockets metoder omfattar förutom det uppenbara – krig, statskupper och bombanfall – även mer till synes subtila former av terror, såsom den olagliga beslagtagningen av nationella tillgångar, rättslig och informationsmässig krigföring och sanktioner.
En studie publicerad av den brittiska medicinska tidskriften The Lancet visar att unilaterala sanktioner ålagda av USA och EU mellan 1970-2021 är kopplade till 38 miljoner dödsfall – motsvarande över 500.000 dödade per år.
När USA:s utrikesminister Madeleine Albright i en intervju i CBS-programmet 60 Minutes 1996 tillfrågades om de 500.000 barn som dödats på grund av USA:s sanktioner mot Irak, svarade hon: ”Vi anser att priset är värt det”.
Hela det kapitalistiska systemets uppkomst är tätt sammankopplat med den europeiska kolonialismens begynnelse. Kolonialmakterna lade beslag på stora delar av världen och byggde upp väldiga imperier genom etnisk rensning, militärt övervåld och ockupation, och berikade sig på förslavningen av människor och handeln av kolonialvaror.
De rikedomar och resurser som européerna stal från kolonierna och exploateringen av tvångsarbete finansierade industrialismen och lade grunden för kapitalismen. ”Europa är bokstavligen Tredje världens skapelse. Det välstånd som överöser henne är det som stulits från underutvecklade folk”, som den fransk-martinikanska marxisten Frantz Fanon uttrycker det i Jordens Fördömda.
Karl Marx skriver i första volymen av Kapitalet att kolonialismen utgjorde ”morgonrodnaden för den kapitalistiska produktionsperioden.” Det är dock först ledaren för de ryska bolsjevikerna och oktoberrevolutionen, Vladimir Lenin, som i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium utvecklar en teori om imperialism som än idag, över 100 år senare, utgör grundvalen i marxismens förståelse av begreppet.
Lenin expanderade klasskampsbegreppet genom att också lyfta kampen för nationell befrielse: ”Den socialistiska revolutionen kommer inte enbart, eller i första hand, att vara en kamp som förs av de revolutionära proletärerna i varje land mot sin egen bourgeoisie – nej, den kommer att vara en kamp som förs av alla imperialistiskt förtryckta kolonier och länder, av alla beroende länder, mot den internationella imperialismen”, sade Lenin på en internationell kongress i Moskva 1919.
Lenin argumenterade att sammansmältningen av bank- och industrikapital ledde till uppkomsten av en finansoligarki – eller finanskapital – som tillsammans med deras nationalstater strävar efter att kontrollera världens befolkningar och resurser. Den ekonomiska grunden är internationella monopolistiska sammanslutningar – multinationella bolag – vilka sedan 1990-talet sett sin makt och inflytande växa till otroliga nivåer.
Kapitalism och imperialism går inte att separera från varandra. Genom den imperialistiska utsugningen av de förtryckta länderna dämpas motsättningarna och klasskonflikterna i väst samtidigt som fortsatt ackumulering av kapital säkras genom rovdrift av resurser, ojämlikt utbyte och exploatering av billig arbetskraft utomlands.
Den imperialistiska världsordningen i det 21:a århundradet har blivit allt farligare och mer dekadent i takt med västvärldens avtagande hegemoni. Det USA-ledda imperialistblockets växande krigslust och brutalitet är en reflektion av detta. I ett försök att hålla fast vid sin makt spänner USA-imperialismen och dess Natoallierade de muskler som ännu är starka – militären.
