Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson skyller på varandra vad gäller det politiska ansvaret för statliga Vattenfalls svindlande förlustaffärer i Holland. Det var hennes fel. Det var hans fel. Det är en patetisk och djupt ohederlig cirkus, som döljer vad detta i grunden handlar om.

För vår del ger vi tusan i vem som gav slutlig sanktion åt Vattenfalls dåvarande vd Lars G Johansson, då han i kapitalistisk fartblindhet betalade 30 miljarder kronor för mycket för det holländska energibolaget Nuon. Det avgörande är att Johansson inte bara hade sanktion, utan också instruktion, att genomföra denna typ av affärer, detta sedan ägaren staten anbefallt vinstmaximering som enda kriterium för Vattenfalls verksamhet.

För detta bär hela regeringen Reinfeldt ansvar, liksom före den regeringen Persson.

Lars G Johansson tog sitt uppdrag på största allvar. Som en sentida viking gav han sig ut på europeiskt rövartåg för att ge de politiska uppdragsgivarna det begärda bytet, vilket inte bara gav skandalaffären med Nuon, utan också jättelika investeringar i tysk kol- och kärnkraft. Alltmedan den nödvändiga energiomställningen i Sverige fick vänta.

Detta är den verkliga skandalen. Två regeringar har instruerat Vattenfall att tjäna maximalt med pengar istället för att använda bolaget för att möta klimatkrisens utmaningar här hemma. Med påföljd att Sverige idag befinner sig på hopplös efterkälke vad gäller utbyggnad av förnybar energi.

Vi sätter struthatt på hela gängen. De som släpper in profiten kastar ut samhällsansvaret.