Falsk matematik bakom argument för höjd pensionsålder

Någon måtta får det vara på det ekonomiska, politiska och mediala etablissemangets unisona bedrägeri.

Som en samling mässande munkar rabblar de alla på samma ramsa: Vojne, vojne, detta går inte, skall vi envisas med att leva längre måste vi också jobba längre, annars går moder Svea i konkurs.

För munkarna är sambandet så axiomatisk, att pensionsåldern nu skall knytas till medellivslängden enligt pensionsutredare Erikssons magiska formel. I framtiden skall politiker inte tvingas ta impopulära höjningsbeslut, utan allt skall ske per automatik, som när pensionerna sänks i det nya pensionssystemet.

Axiomet säger att pensionsåldern är relaterad till medellivslängden och till ingenting annat. Utifrån denna vidunderliga upptäckt behöver det inte ens bevisas att pensionsåldern måste höjas. Sambandet är lika givet som att 1+1=2.

Livet och dess del av arbete förvandlas till ett nollsummespel: Lever vi längre måste vi jobba längre. Punkt slut. Något utrymme för sociala framsteg bjuder inte kapitalismens livsspel.

Men hallå! Finns det inte längre något som kallas tillväxt i ekonomin? Har den tekniska utvecklingen tvärnitat för gott och med den ökningen av produktiviteten?

Vi lämnar de rabblande munkarna i deras självvalda isoleringsceller för att söka sanningen på annat håll. Först går vi till Långtidsutredningen från 2008 och dess Bilaga 1, där det på sidan 49 finns ett diagram över arbetsproduktivitetens utveckling 1980-2005. Sverige ligger före såväl USA som EU med en produktivitetsökning på över 100 procent.

Ja, du läste rätt. Produktiviteten i Sverige fördubblades under dessa 25 år, varje anställd producerade ett dubbelt så stort förädlingsvärde 2005 jämfört med 1980.

Vi hastar vidare till Statistiska Centralbyråns årsböcker och letar fram statistiken över antalet ålderspensionärer. 2005 bestod de som arbetat färdigt av 1.688.077 personer, jämfört med 1.363.072 personer 1980. Vi tar fram räknedosan och vår skolmatematik. 325.005 fler pensionärer ger en ökning på 23,8 procent mellan 1980 och 2005.

Visst är det galant! Antalet pensionärer ökade med bara 23,8 procent medan produktiviteten ökade med över 100 procent. Nog borde det räcka och bli över när pensionerna är betalda.

Men kanske har antalet sysselsatta minskat, så att försörjningsbördan ändå blivit för tung. Vi jagar vidare i årsböckerna och finner att antalet sysselsatta ökat med 166.000 personer mellan 1980 och 2005. Dessvärre är inte siffrorna jämförbara vad gäller antalet deltidsanställda, men i andra tabeller kan vi se att antalet arbetstimmar per vecka ökat med 7 miljoner under perioden.

Fler arbetar alltså tillsammans mer och mycket mer produktivt i Sverige 2005 jämfört med 1980, rentav dubbelt så produktivt, vilket innebär att den faktiska försörjningsbördan, den som tar hänsyn till produktiviteten, minskade mellan 1980 och 2005.

Det skall sägas att Långtidsutredningens produktivitetssiffror avser det sk näringslivet, eller ”marknadsekonomin” som det heter på EU-språk. Skola, vård och omsorg ingår inte, trots att stora delar av denna sektor numera ingår i marknadsekonomin. Men efter lite sökande finner vi en siffra från självaste Anders Borg, som anger produktivitetsökningen i hela ekonomin till i genomsnitt 2 procent per år under perioden 1980-2004, en siffra som Borg för övrigt prognostiserar också för framtiden.

Efter mödosamt slående på miniräknaren, rätt skall vara rätt, finner vi därmed att produktivitetsökningen i ekonomin som helhet, inklusive såväl offentlig som privat tjänstesektor, uppgår till 62,6 procent under perioden 1980 till 2005.

Mycket siffror blev det, men det bevisar det som skulle bevisas bortom munkarnas falska matematik: Högre medellivslängd och fler pensionärer innebär alls inte att den verkliga försörjningsbördan per automatik ökar för de som arbetar. Under perioden 1980 och 2005 visar facit istället på det rakt motsatta. Genom att produktivitetsökningen var mer än dubbelt så stor som ökningen av antalet pensionärer, så minskade tvärtom denna så kallade börda (som i verkligheten är de arbetandes solidaritet med de som arbetat färdigt).

Trots det genomfördes under just denna period slakten av ATP-systemet, som var ett för arbetare bra pensionssystem, och vi fick istället det per automatik pensionssänkande system som idag producerar fattigpensionärer på löpande band. Det eländiga system infördes med i stort sett samma argument som idag anförs för höjd pensionsålder. Arma moder Svea orkar inte bära den enorma börda som miljoner tärande pensionärer utgör.

Men hur mycket tyngre har bördan blivit? För att få svar tvingas vi åter dyka ner i Statistiska Centralbyråns årsböcker. För att få enkelt jämförbara siffror bläddrar vi fram till tabellen över socialförsäkringarnas utgifter och till dess underkolumn ”Ekonomisk trygghet vid ålderdom mm”, trots att denna tabell dyker upp först 1995. Det innebär att vår följande redovisning inte överlappar den period vi tidigare undersökt, men det spelar inte så stor roll. Det är ju bördans ökande tyngd, så omöjlig att bära, som vi är ute efter.

Till verket! Enligt vår oförvitliga källa uppgick kostnaderna för Ålderspension och ATP år 1995 till 155,2 miljarder kronor. År 2005 har motsvarande summa, med det nya systemet omdöpt till Garantipension och Inkomstgrundad pension, stigit till 215,4 miljarder och år 2011 till 262,8 miljarder kronor.

Vojne, vojne, mässar munkarna. Arma moder Svea! En ökning med 107,6 miljarder kronor eller nästan 60 procent på bara 16 år. Detta går inte. Pensionärerna äter oss ur boet.

Men nu vet alla som inte låst in sig själva i munkceller att ekonomiska siffror av detta slag inte rakt av kan jämföras med varandra. För att vara jämförbara måste de sättas i relation till den ekonomiska utvecklingen som helhet. Det görs vanligtvis och i vedertagen redovisningssed genom att siffran anges som andel av bruttonationalprodukten, BNP.
Vi kastar oss genast över statistiken över BNP-utvecklingen och finner att Sveriges BNP uppgick till 1810 miljarder kronor 1995 och till 3503 miljarder kronor 2011, en ökning med nätta 93,5 procent.

Vad betyder detta för den oerhörda börda som munkarna ojar sig över? Det är bara att ta fram räknedosan och skolmatematiken igen. Vi räknar och räknar om igen för att kontrollera det förbluffande resultatet. Men visst.

Resultatet står sig och det visar att kostnaderna för pensionerna minskat som andel av BNP, från 8,6 procent 1995 till 7,5 procent 2011, trots att antalet ålderspensionärer 65+ ökat med 282.320 personer under amma period. Fler får alltså dela på mindre.

Resultatet blir detsamma när vi räknar på hela kolumnen ”Ekonomisk trygghet vid ålderdom mm”, som också innefattar efterlevandepensioner, bostadstillägg, äldreförsörjningsstöd, administration och annat som hänger samman med de äldres trygghet. Då minskar kostnaderna som andel av BNP från 17,4 procent 1995 till 13,7 procent 2011.

En minskning med ynka 3,7 procentenheter kan synas lite. Men som andel av BNP i kronor räknat utgör denna ”lilla” minskning 129 miljarder kronor eller 66.756 kronor per pensionär och år. Så mycket har pensionsuppgörelsens partier skurit ner på solidariteten med de äldre under de senaste 16 åren, pensioner och alla andra former av äldrestöd inräknade.

Visst är munkarnas ojande ett bedrägeri utan dess like.

Någon vill ta munkarna i försvar genom att påpeka att diskussionen inte handlar om det förgångna, utan om framtiden. Vi får lust att gruffa lite, då exakt samma tongångar hördes 1994, då riksdagen i unison vånda över den hotande äldreexplosionen beslutade om ett nytt pensionssystem, ett beslut som efter lite utredande och kohandel i slutna rum i ett huj gav vårt nya, automatiskt pensionssänkande system. Varför spekulera om framtiden när facit finns här och nu?

Men ok. Låt oss blicka in i framtiden, så gott som det låter sig göras. Vi vet att medellivslängden ökat trendmässigt och att den med största sannolikhet kommer att öka ett stycke till. Under perioden 1950-1990 gav denna trend en fördubbling av antalet personer 65 år och äldre, från 721.000 till 1.526.000 personer – visst är det märkligt att moder Svea inte kollapsade av bördan redan då – och fram till 2060 räknar prognosmakarna med ytterligare en knapp fördubbling, till 2,9 miljoner personer.

Prognoser är prognoser, man vet aldrig vad utfallet blir. Så befarar nederländska forskare (G-P 12 april) att ökande fetma i vår del av världen kommer att bromsa upp den ökande medellivslängden. All vår framtid är inte linjära funktioner.

Men låt gå för att de äldre med största sannolikhet kommer att blir fler, inte minst på grund av de medicinska framstegen, som gör att sjukvården idag kan rädda väldigt många fler från cancer och hjärtsjukdomar, som tidigare ryckte bort alltför många människor i förtid. Just de medicinska framstegen på dessa områden är den enskilt viktigaste orsaken till den ökande medellivslängden.

Detta bör observeras särskilt. Medellivslängden ökar för att betydligt fler människor räddas från cancer och hjärtsjukdomar, många av dem ännu i yrkesaktiv ålder. Men innebär detta framsteg verkligen att äldre människor i gemen blivit oerhört mycket friskare, att ryggar och leder inte längre värker, att de äldre är viga som tonåringar och förmögna att arbeta som tättingar, utan att vare sig kropp eller själ tar skada? Innebär ökad livslängd rentav en spärr mot utbrändhet och demens?

Alla människor som vistas i den beryktade verkligheten vet att så inte är fallet, av egen erfarenhet. Det moderna arbetslivets hets sliter ut kroppar och själar i förtid, ger fler värkande ryggar, fler utslitna leder och många, många fler som bara inte orkar.

Det är därför flertalet LO-medlemmar tvingas gå i pension före 65 år, trots att för tidig avgång med dagens system innebär ett resterande liv som fattigpensionär. Men utslitna arbetare har ingen valfrihet i valfrihetens förlovade land.

Detta måste slås fast. Påståendet om att den ökande medellivslängden gjort oss friskare är en myt, ett bedrägeri. En och annan stolnötare kan hasa sig till jobbet ända tills demensen slår till, som de alltid har gjort, men det är inte ens en möjlighet för arbetare.

Prognoser är som sagt osäkra ting, men låt oss ändå titta på dem. Vi går till Statistiska Centralbyråns årsbok från 2013, sidan 68, där det finns en tabell över ålderssammansättningen i Sverige, inkluderande en prognos fram till 2060.

Av tabellen framgår att 58,4 procent av befolkningen år 2010 finns i sk arbetsför ålder (20-64 år) medan 18,4 procent är 65 år och äldre. Det går alltså 3,17 arbetsföra på varje pensionär. Genom pensionssystemet, som omfördelar resurser mellan de som arbetar och de som arbetat färdigt, försörjer alltså tre arbetande en pensionär, detta genom den pensionsavgift som är kopplad till lönen.

(En vanlig missuppfattning är att pensionsavgiften representerar ett individuellt pensionssparande. Så är det inte, även om det nya systemets premiepension utgör en sådan del. Genom pensionsavgiften betalar de som arbetar pensionerna åt dem som arbetat färdigt, för att i sin tur kunna räkna med att få sina pensioner betalda av kommande arbetande generationer. Grundtanken var åtminstone kollektiv solidaritet mellan generationerna.)

År 2050 säger prognosen att de arbetsföra generationerna minskar till 53,5 procent medan de 65+ ökar till 24,1 procent. 2050 tvingas alltså ynka 2,21 arbetsföra släpa på den där enda pensionären.

Men innebär det verkligen att bördan ökar? Tja. Om all ekonomisk utveckling gör tvärhalt 2010, så blir den naturligtvis tyngre. Men vem tror på ett sådant stopp? Ja, inte de kvidande munkarna, som i andra mässor lika unisont hyllar kapitalismens dynamiska kraft. Så hoppas som sagt Anders Borg på en framtida produktivitetstillväxt på i genomsnitt 2 procent per år.

Vi tar åter fram räknedosan och fortsätter det mödosamma arbetet med att räkna ut vad en sådan ökning ger för utfall på 40 år. Efter ivrigt slående landar summan på 118,17 procent. År 2050 kommer alltså en anställd att producera mer än dubbelt så mycket som vad en anställd gör idag.

Eller mer exakt. De där 2,21 arbetsföra, som år 2050 skall bära den ende pensionären, representerar ett produktionsvärde som motsvarar vad 4,82 arbetsföra kan åstadkomma idag. I produktionsvärde per anställd, som är det intressanta i sammanhanget, blir inte tre till två, som i munkarnas falska matematik, utan till fem. Bördan minskar.

Det skall sägas att Statistiska Centralbyråns prognos är mer försiktig än Anders Borgs. SCB spår en genomsnittlig tillväxt om 1,6 procent per år fram till 2050. Men slutresultatet blir ändå detsamma. Bördan minskar. De mer än fördubblade värden som de arbetande producerar år 2050 täcker med råge in solidaritetsbidraget till de som arbetat färdigt, trots att de blivit många fler. Ja, på köpet räcker mervärdet till utbyggd välfärd i alla andra delar – om de bara fördelas rättvist och solidariskt.

Här kommer vi till pudelns kärna. Som alls inte handlar om topptunga ålderspyramider och tärande horder av pensionärer, utan om fördelning. Till vem och till vad skall ett fördubblat produktionsöverskott gå?

De mässande munkarna är väl medvetna om att ett ökande antal pensionärer alls inte ställer moder Svea på konkursens brant. Men de vill inte dela med sig till pensionärerna. Det är därför de kör med falsk matematik. Eller rättare sagt: Deras uppdragsgivare vill inte dela med sig. För detta handlar om fördelningen mellan arbete och kapital. När kapitalet lägger beslag på en allt större del av produktionsöverskottet blir det bara smulor kvar till arbetet och därmed till de arbetandes solidaritet med dem som arbetat färdigt.

För att uttrycka det krasst: Det som sparas på pensionerna och roffas från pensionärerna hamnar i slutändan på kontona hos företagen och hos deras aktieägare och direktörer.

Tro för den sakens skull inte att ropen på höjd pensionsålder innebär att Volvo, ABB och Eriksson vill se några 67-åringar hasa sig fram på verkstadsgolven. Direktörerna behöver inte ens oroa sig över en så förfärande syn. Eftersom de sliter ut sina arbetare i förtid. Ropen handlar om något helt annat; handlar om att höjd pensionsålder sänker pensionerna för de utslitna, för dem som redan idag tvingas gå i förtid. Med mindre kostnader i pensionssystemet och mer över till samhällets verkliga parasiter.

Man skall inte sia, särskilt inte om framtiden. Men vad gäller de mässande munkarnas avsikter behöver vi inte sia. Eftersom deras politik har ett facit, med obarmhärtig klarhet redovisat av Statistiska Centralbyrån: Trots ett ökande antal pensionärer anslås idag en allt mindre del av samhällets resurser till pensioner och annan ekonomisk trygghet för de äldre.

Vi har räknat mycket i denna artikel, men bara för att avslöja munkarnas falska matematik. För själva anser vi att matematiken kan lämnas därhän. I grunden handlar frågan om pensionsåldern inte om matematik av något slag, utan om fördelning och solidaritet, om hur samhället tar hand om dem som byggt det under hårda arbetsliv.

Den handlar därtill om klass. För i skottgluggen för munkarnas attacker står arbetarpensionärerna, som skall straffas för utslita kroppar genom sänkta pensioner. De utslitna får skylla sig själva eftersom de slöat hemma i soffan istället för att gå till gymmet efter jobbet.

Visst är denna munkflock ett bedrövligt anhang!