Nej till höjd pensionsålder – bort med bromsen

När folkpensionen infördes i Sverige 1913 sattes pensionsåldern till 67 år. Medellivslängden var då 60 år, så i stort sett ingen arbetare fick del av denna rättighet. I begynnelsen var folkpensionen dessutom så låg att den mest var ett ålderdomstillägg. Den var i vart fall omöjlig att leva på.

Det var först genom den stora pensionsstriden på 1950-talet, som i början av 1960-talet resulterade i ATP-systemet, som också arbetare fick reell rätt till pension. Dåtidens sossar benämnde därför med rätta ATP som ”folkhemmets kronjuvel”.
ATP-reformen behöll pensionsåldern vid 67 år, som 1960 låg i paritet med medellivslängden. Initialt kom därför bara ungefär hälften av LO-medlemmarna

i åtnjutande av ATP. Men genom bättre hälsa och framförallt genom sänkningen av pensionsåldern till 65 år (1976), så blev pension efterhand en reell rättighet också för arbetare.

Detta bör särskilt observeras. Mellan 1950 och 1990 fördubblades antalet pensionärer i Sverige. Under samma period infördes ett system för trygga pensioner för alla (ATP) och pensionsålderns sänktes, utan att Sverige för den sakens skull gick i konkurs. Ekonomisk tillväxt och ökad produktivitet finansierade med råge ATP-systemet.

Mot denna bakgrund säger Kommunistiska Partiet kategoriskt nej till höjd pensionsålder. Av följande skäl:

• Alldeles oavsett att medellivslängden ökar, så är det idag omöjligt för framförallt arbetare att jobba ens till 65. Ett alltmer krävande arbetsliv sliter ut arbetare i förtid. Pensionsåldern bör utgå från arbetslivets realiteter, inte från befolkningsstatistiska beräkningar och då rakt inte från illusoriska löften om att förbättra arbetsmiljön. Realiteterna pläderar för sänkt pensionsålder.

• Argumentet att pensionsåldern måste höjas för att antalet pensionärer annars blir för stort i förhållande till antalet arbetande är falsk matematik. Ökad produktivitet gör att samma antal arbetande med råge kan sörja för fler pensionärer. Statistiken säger att antalet pensionärer fördubblas en andra gång fram till 2060.

Pensionärerna blir alltså 100 procent fler. Samtidigt säger de lägsta tillväxtprognoserna att Sverige ekonomi växer med 150 procent till 2010. Pengarna finns. Frågan är bara om hur växande resurser skall fördelas.

• Att 65-åringar skall tvingas släpa ledbrutna kroppar till jobbet när 8 procent av arbetskraften förnekas jobb är både absurt och kontraproduktivt. För samhället är det mycket mer lönsamt att sätta de unga i jobb och låta de äldre gå i pension med hälsan i hyggligt behåll. Ge ungdomen chansen!

Vi kommunister anser att pensionsåldern snarast bör sänkas, både med hänsyn till de äldres hälsa och till de ungas möjligheter. Men i förhållande till dagens propåer om höjd pensionsålder, som hörs från i stort sett hela det politiska etablissemanget reser vi parollen: Inte en dag längre än till 65!

Först måste ett brett arbetarkollektiv slå tillbaka den försämring som nu förbereds. När det är gjort blir det möjligt att kräva förbättring.

Kommunistiska Partiet var emot det nya pensionssystemet, när det kuppades igenom i slutet på 1990-talet. I alla dess delar. ATP-systemet hade sina brister, inte minst missgynnande det kvinnor, men ATP var det bästa pensionssystem som funnits i ett kapitalistiskt land och var därför nödvändigt att försvara.

Dessvärre lyckades inte vi och andra motståndare mobilisera ett tillräckligt starkt motstånd, så det nya pensionssystemet har nu varit i funktion sedan 1999. Resultatet är värre än de vi befarade och varnade för.

• Pensionerna har sänkts från 60-70 procent av slutlönen med ATP till drygt 50 procent av slutlönen idag. Hårdast drabbas låginkomsttagare, bland dem inte minst deltidsarbetande kvinnor, som idag får en pension omöjlig att leva på, något som syns i Kronofogdmyndighetens statistik. Antalet äldre med betalningsanmärkningar har ökat med 50 procent sedan 2008.

• Den automatiska bromsen i pensionssystemet, som slår till i så kallade dåliga tider, har varit närmast permanent påslagen sedan 2010 och prognoserna säger att det kommer att vara påslagen till åtminstone 2018.

Sedan 2010 har en genomsnittlig pensionär förlorat 31000 kronor på detta pensionssänkande system och beräkningarna säger att ytterligare 16000 kronor förloras till 2018. Det gör sammantaget 435 kronor i månaden.

Bromsen gör att pensionen är på väg ner under 50 procent av slutlönen. Till år 2050 säger de värsta prognoserna att pensionen kan ha fallit ända ner mot 30 procent, vilket åter gör pensionen till ett ålderdomstillägg.

• Det så kallade premiepensionssystemet, som överfört 2,5 procentenheter av pensionsavgiften till individuella spekulationskonton – för att locka oss alla att bli aktiespekulanter – har dränerat det allmänna systemet på inkomster och förskingrat tiotals miljarder på hutlösa mäklararvoden och misslyckade placeringar.

Vi kommunister vill göra rent hus med det nya pensionssystemet och införa ett system med trygga pensioner, möjliga att leva på. Men en sådan förändring kräver en massiv mobilisering underifrån, som under ATP-striden, en mobilisering som idag är så mycket svårare, då både Socialdemokraterna och LO tillhör det nya systemets konstruktörer och tillskyndare.

I ett kortare perspektiv reser vi därför följande krav som en plattform för pensionärer och löntagare att tillsammans kämpa för:

• Avskaffa bromsen i pensionssystemet! Om pensionsinbetalningarna inte räcker till att betala pensionerna, så måste systemet tillföras mer pengar. Pensionärsorganisationerna föreslår en höjning av intjänandetaket (på inkomster över 450 000 kronor om året betalas ingen pensionsavgift) och en höjning av beräkningsunderlaget från nuvarande 93 till 100 procent av inkomsten. Detta skulle ge ett tillskott på 32 miljarder kronor om året, vilket skulle slå av bromsen under åtminstone de kommande åren.

För att säkra också höjda pensioner krävs dock en höjning av pensionsavgiften. Nuvarande 18,5 procent av lönesumman är inte huggen i sten eller given av gud, utan politiskt beslutad och därmed möjlig att ändra. I en situation då företagen vräker miljarder och åter miljarder över aktieägarna är det ett hån att påstå att de stackars kapitalisterna inte har råd med några procent mer i pensionsavgift.

• Avskaffa PPM-systemet. Pensionspengar skall inte användas till spekulation och ett allmänt pensionssystem, som fördelar resurser över generationerna, skall inte individualiseras. Givetvis måste de som fått en del av sina pensionspengar placerade i PPM få kompensation inom ramen för inkomstpensionen. Men det bästa är att avskaffa ett misslyckat och feltänkt system så fort de bara går.

• Återbetala de 258 miljarder kronor som sosseregeringen Göran Persson stal från AP-fonderna på 1990-talet, för att finansiera statens budgetunderskott – men det idag rent fantastiska argumentet att det nya systemet skulle vara stabilt utan dessa pengar. De stulna miljarderna hade i allt väsentligt arbetats ihop av dagens pensionärer och tillhör med rätta dem.

En första del av dessa pengar används lämpligen till att återbetala de pengar som bromsen hittills kostat pensionärerna. För utan stölden hade bromsen inte slagit till.

• Höj garantipensionen och den allmänna nivån på inkomstpensionen. Det är en skam att det finns fattigpensionärer i ett rikt land som Sverige.

För övrigt anser vi att straffbeskattningen av pensionerna skall avskaffas, omedelbart och utan prut.

Sedan högerns jobbskatteavdrag infördes 2007 har ett pensionärshushåll betalat 104 000 kronor mer i skatt än ett löntagarhushåll med samma inkomst. En ensamstående pensionär har betalt 36000 kronor mer än en lågavlönad ensamstående. Det är orimligt och oacceptabelt. Skatt skall betalas efter bärkraft.

Ersätt gärna jobbskatteavdraget med ett höjt grundavdrag för dem med låga inkomster. Men avskaffa straffbeskattningen.