Krönika: Vänstern måste våga stå upp för fred

Det var på bussen till jobbet jag fick upp en artikel från SVT:s hemsida om hur riksdagspartierna ställer sig till att skicka Jas Gripen till Ukraina. Som vänsterpartist drog jag en djup suck när jag såg att vi hade slutit upp bakom ännu en leverans av ständigt fler och tyngre vapen till Ukraina. 

Sedan Ryssland inledde sin brottsliga invasion av Ukraina har så gott som fullständig enighet rått mellan riksdagspartierna när det gäller ”stödpaketen” till Ukraina, liksom kring ökade försvarsutgifter för att uppfylla Natos högt ställda krav.

Man frågar sig om det finns någon gräns för de inom vänstern som annars brukar kritisera krig och upprustning? Avsaknaden av egna initiativ är tydlig. Förhållningssättet är fullständigt passivt – man bara sätter sin signatur under vad än Kristersson och Zelenskyj kokat ihop. 

Man anar en tanke om att till varje pris inte sticka ut eller riskera att framstå som ”ryssvänliga”. Jag tror att det skulle finnas utrymme i rikspolitiken för en självständig utrikespolitik, och att en logiskt sammanhängande sådan baserad på tydliga principer skulle kunna vinna respekt. 

Men den kalkylerande synen på utrikesfrågor provocerar också. Dessa frågor rör, kanske mer än något annat politikområde, liv och död. Inte bara i den direkta krigszonen, utan i förlängningen i hela världen. Den utveckling med kapprustning och fördjupad blockbildning som nu inletts kan visa sig få dramatiska konsekvenser.

Ett såhär allvarligt läge i historien kräver en vänster som förmår se ett vidare perspektiv och våga stå upp för det man anser är rätt. Man kan inte bara låta sig bli ett löv i luften som blåser dit vindarna för en. 

Det krävs mod och ansvarstagande. Vi måste återuppväcka vänsterns antimilitaristiska traditioner.

Försvarsindustrin gör strålande affärer, samtidigt som frontlinjen i princip inte har rört sig någonstans på snart ett år. Dödssiffrorna blir dock bara högre och högre. Städer jämnas med marken, vidsträckta frontlinjer mineras, tusentals och åter tusentals osprängda klustergranater lämnas på slagfältet.

Det som behövs är inte ännu fler och tyngre vapen. Nej, det som behövs är en ny fredsrörelse i såväl väst som öst, nord som syd, mot kapprustning och stormaktsövergrepp. Byggd på ett konsekvent motstånd mot all form av militarism och imperialism.

Även detta krig kommer få ett slut. Fler och fler runt om i världen har börjat få upp ögonen för att en ständigt eskalerande våldsspiral inte kommer att uppnå de mål om frihet och rättvisa för det ukrainska folket som deras falska vänner åberopar sig på. Och när dessa falska vänner blir allt mindre tillfreds med ”avkastningen” på sina ”investeringar” i Ukraina kommer vapenleveranserna gradvis avta. 

När röken lagt sig kommer Ukraina vara ett sönderslitet land, än mer utlämnat åt sina falska vänner i väster och öster. Genom dyrköpta erfarenheter kommer den ukrainska arbetarklassen en dag inse att vägen till genuin frihet och självständighet går genom gemensam kamp, utan att sätta sin tilltro till någon av stormakterna. Det är den enda vägen framåt.

Erik Andersson Palm
Vänsterpartist och antimilitarist