”Nu går det återigen framåt för Venezuelas kommunister.” Så lyder en direkt översättning från den kongressöppning, som hördes flera gånger under eftermiddagen då Venezuelas kommunistiska parti (PCV) öppnade sin 14:e kongress.
”Avanza el PCV – otra vez, otra vez!” Så heter det på spanska, och det ropas rytmiskt av de omkring tusen människorna, så det verkligen ger intryck. Det är mycket folk här i en stor byggnad mitt i Venezuelas huvudstad Caracas.
Först de 526 valda delegaterna från partiets avdelningar i hela landet. Därtill kommer några hundra gäster – däribland upp mot 60 internationella gäster från nästan lika många partier från ett motsvarande antal länder. Samt tiotalet ledare från Venezuela, bland annat president Hugo Chávez, som deltog via en mobiltelefon som var kopplad till högtalaranläggningen.
Chávez talade till kongressdeltagarna från sjuksängen i Kuba, där han genomgår en behandling för att hindra en cancersjukdom.
Men de politiska ledarna på plats är många fler: Venezuelas vicepresident, talmannen i parlamentet och utrikesministern för att nu ta några av de mest framträdande. Och pressbevakningen är massiv. Radio och tv sänder direkt från kongressens öppnande. Därtill kommer omkring 30 journalister och fotografer från andra delar av pressen.
Visst, det är Venezuelas kommunistiska parti, som håller kongress. Partiet har tre ledamöter i parlamentet och stödjer Hugo Chávez som president. De tre parlamentsmedlemmarna stärker den majoritet som presidentens eget socialistiska enhetsparti, PSUV, har i den lagstiftande församlingen.
Vad som gör alliansen med kommunisterna viktigare än maktbalansen i nationalförsamlingen och röstetalen i samband med de direkta presidentvalen, gav han själv svar på i sitt korta telefontal:
– Vår allians är mycket mer värd än röster på en valdag, även om det är avgörande och viktigt att vinna valet 2012. Ni är med och ger vår boliviarianska revolution en inriktning.
– Se på Europa. I Latinamerika står vi tillsammans och skapar resultat. År 2005 kallade vi vår revolution socialistisk, och vi är på väg.
– En hälsning till er från djupet av mitt hjärta.
Chávez hälsning skapade en rörd stämning i kongressalen och tusen människor svarade med orden: Avante! Avante! – Avante commendante! Vilket inte behöver någon översättning.
Oscar Figuera är generalsekreterare i Venezuelas kommunistiska parti. Han höll ett medryckande och på några punkter skarpt tal i samband med kongressöppningen, där de närvarande ledande ministrarna och politiska ledarna från PSUV var tvungna att lyssna på ord från en partiordförande, som är övertygad om att det kommunistiska partiet bidrar med något, som de själv inte kan eller vill:
– PSUV har många medlemmar som med hjärtat säger ja till socialism, men som inte vet vad det är. Men vad är det i dagens situation, vägen till socialismen är mer en sak för hjärnan och för medvetandet än för hjärtat?
Det är här Figuera och Venezuelas kommunistiska parti fyller en av sina centrala roller.
– Vi visar dagligen att det kommunistiska partiet är nödvändigt i den boliviaranska revolutionen, fastslog Figuera.
Han pekade bland annat på en aktuell strid i parlamentet där PSUV och kommunisterna är oeniga.
Partierna i parlamentet förhandlar om en ny arbetsmarknadslag, och PSUV-majoriteten satsar på kortare arbetstid, längre semestrar, högre minimilön och bättre arbetsmiljö. Och detta är kommunisterna med på. Men Figuera kritiserar att lagen saknar det viktigaste, nämligen att ge arbetarna mer makt och öppna upp för steg mot socialismen.
– Era förslag skulle vara riktiga och korrekta, utifrån Venezuelas gamla grundlag. Men nu har vi fått en ny grundlag, vilken sätter socialismen på dagordningen. Därför är det viktigaste med en ny arbetsmarknadslag, att den ger arbetarna mer makt genom arbetarråd. Och den skall inte endast gälla inom offentlig sektorn. Lagen skall även gälla inom de privata företagen.
Orden är direkt riktade till Fernando Soto Rojo, som sitter vid sidan om talarstolen. Rojo som för övrigt betyder ”röd”. Röde Fernando är ordförande i Nationalförsamlingen och ingår i ledningen för socialistpartiet PSUV tillsammans med Hugo Chávez.
Han är pressad av Figueras klara logik, men verkar inte vilja förhandla här på kommunisternas hemmaplan, där påhejarnas stora flertal är på Figueras sida.
Arbetarråden är ett av kommunisternas viktigaste krav. PCV bygger upp dem på alla de platser där de har möjlighet att göra det. Råden har idag ingen formell makt eller formulerad behörighet. Men det kan de ju få!
Det är knappt två år sedan, sedan kommunisterna gav sig in på att bygga upp arbetarråd. Det var partiets politiska komplement till Chávez och PSUV:s initiativ med att upprätta kommunala råd på gräsrotsnivå över hela landet.
Kommunisterna utropar sig som arbetarklassens parti, och räknar med att det är arbetarklassen som kan och kommer att ge revolutionen en socialistisk karaktär och inriktning. Av det skälet skall arbetarklassen organiseras och ha makt.
– En ny arbetsmarknadslag är inte ett socialt initiativ. Det är ett politiskt initiativ, som skall placera och stärka arbetarklassen och hela det arbetande folket i samhället. På det sättet kan den ta steg mot revolutionen och socialismen, sade Figuera i sitt tal.
Venezuelas kommunistiska parti är exakt 80 år gammalt. Grundat i mars 1931. Men det var först i 1946, som tre kommunistiska partier slog sig samman och bildade det PCV som nu håller sin 14:e kongress. Omkring 50 unga medlemmar från partiets ungdomsorganisation är med och det präglar stämningen, med glada tillrop och taktfasta slagord och olika ramsor från rörelsens sånger.
Efter välkomstöppningen sjungs Internationalen. Det är en fin, men lite överraskande upplevelse av att stå bland 60 gäster från olika länder, som nästan alla sjunger med – alla på sina respektive språk. Men sången Internationalen slår broar över alla hav.
Tv-kamerorna är på. Mikrofonerna lika så. Herr och fru – eller som det här i sammanhanget bör heta, señor och señora, Venezuela kan se, lyssna och sjunga med.
Men efter ett tag blir det pinsamt och nervöst. Nationalsången skall spelas upp, medan Venezuelas flagga placeras jämte scenen. Men cd-spelaren fungerar inte.
Den ena mötesledaren är på väg att meddela att på grund av tekniska svårigheter så hoppar man över nationalsången. Det finns en överhängande fara att radio och tv kommer att sprida intrycket att kommunisterna inte har respekt för den nya boliviaranska nationalsången. Men den andre ledaren griper snabbt in och meddelar att ifall tekniken sviker ”så sjunger vid den bara”.
Och det gjorde de med en överväldigande styrka, som visade att i Venezuela så är nationalsången i aktivt bruk. Det är en hymn för ett folk, som är på väg att befria sig.
Sven-Erik Simonsen
Översättning från danska: Erik Anderson
