Morsan ligger på sjukhus igen. Inte lika allvarligt den här gången. Men nog så läskigt ändå.
Hon börjar bli till åren. Fyller 80 om en månad. Snackar om att hon vill att Frank Sinatras My Way spelas på begravningen. Jag säger att det inte är dags för det riktigt än. Men jag vet med mig att det snart kan bli.
Det skrivs mycket om att vi lever längre och längre. Och självklart ska det också jobbas längre…
Tidningarna ger oss personporträtt av 75-åriga joggande entreprenörer. Vi får stories om läkare, mellanchefer och rektorer som minsann inte tänker gå i pension. Och det ryktas om att The Rolling Stones ska släppa en ny skiva senare i år.
Jag känner en äldre kvinna i fredsrörelsen. En riktig eldsjäl. Hon är en bra bit över 80, men makalöst pigg. Springer runt och delar ut flygblad, går på demonstrationer. Hon hade ett hyfsat bekvämt akademikerjobb och har nu en hyfsat bekväm ålderdom.
Jag tänker på morsan, som knappt klarar av att gå runt hemma. Hon hade ett väldigt obekvämt arbetarjobb, följt av en väldigt obekväm ålderdom, med trasig kropp och allehanda åkommor. Och kass pension som grädde på moset.
När morsan gick i pension fick hon ett smycke som tack för att ha jobbat kommunalt i över 25 år. Hon blev också bjuden på trerättersmiddag i kommunens representationslokaler. Jag fick följa med som sällskap.
Salen var full av nyblivna pensionärer – före detta vårdbiträden, skötare, städare, bambatanter, vaktmästare. De var bara några år äldre än kommunpamparna och verksamhetscheferna som pliktskyldigt tagit sig dit för att tacka av dem, men såg betydligt slitnare ut.
En av pensionärerna hade rullator, en annan hade kryckor. En tredje klagade på ryggont under hela middagen. När kvällen var över väntade flera färdtjänstbilar utanför.
