Samtyckeslag är ett steg framåt

Regeringen tog i förra veckan emot Sexualbrottskommitténs förslag till ny sexualbrottslag. Förslaget innebär genomgripande förändringar av lagstiftningen, bland annat kommer det att bli straffbart att genomföra en sexuell handling med någon som inte deltar frivilligt. Detta är vad som i debatten har kallats samtyckeslagstiftning och utgör ett viktigt steg mot en mer jämställd syn på sexuella relationer.

Ett ”äntligen” kan vara på sin plats efter att Proletären i många år har förordat samtyckeslagstiftning som en markering av kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.

Även om lagstiftningen har förbättrats på vissa punkter under 2000-talet, det är till exempel inte längre tillåtet att ha sex med någon som sover eller är medvetslös, så har utgångspunkten i lagstiftningen alltid varit att våldtäkt är att tvinga till sig sex med våld eller hot om våld.

Denna skrivning speglar den förlegade uppfattningen att kvinnan är sexuellt tillgänglig så länge ingenting annat anges. Särskilt om hon är klädd på ett visst sätt eller vid tidigare tillfällen har visat sig villig.

Denna uppfattning förklarar delvis också förnedringen i alla de omskrivna rättegångar där offret ställs till svars för sitt beteende och där förövaren bara behöver hävda att han trodde att hon ville för att han ska bli friad.

Av 6 000 våldtäktsanmälningar varje år leder endast 200 till fällande dom.

Utgångspunkten att kvinnan måste göra fysiskt motstånd för att ett övergrepp i lagens mening ska betraktas som en våldtäkt stämmer inte heller överens med hur de flesta offer faktiskt reagerar under övergreppet.

En undersökning bland patienter på Södersjukhuset i Stockholm visar att 70 procent av alla våldtäktsoffer paralyseras. De får en ”frysreaktion” som gör att de blir orörliga och oförmögna att göra motstånd.

Föreställningen att motstånd är den normala reaktionen skapar skuld och skam hos offret. Nuvarande lagstiftning innebär också att rättsprocessen lägger stor vikt vid fysiska skador, vilka kan vara små om offret har varit paralyserat.

Med den föreslagna lagstiftningen skulle passivitet hos offret inte längre vara en ursäkt för förövaren. Den som vill ha sex med någon måste vara säker på att hen är med på noterna, antingen verbalt eller genom aktivt deltagande.

Detta ansvar förstärks genom att Sexualbrottskommittén föreslår ett oaktsamhetsansvar för sexualbrott, vilket innebär att gärningsmannen inte måste ha något uppsåt att våldta. Det blir alltså straffbart att inse risken för att den andra personen inte deltar frivilligt men ändå fortsätta den sexuella handlingen.

Ur jämställdhetssynpunkt innebär de nya skrivningarna att det ansvar för sexualiteten som i århundranden lagts på kvinnan nu i viss mån också läggs på mannen.

Sexualbrott kommer även fortsättningsvis att vara svåra att bevisa eftersom de ofta sker utan vittnen, men den normerande effekten på lite längre sikt av en ny lagstiftning ska inte underskattas.

På samma sätt som när förbudet mot barnaga infördes på 1970-talet kan lagstiftningen bidra till sociala förändringar och en ny syn på mellanmänskliga relationer.

Även om det nya oaktsamhetsansvaret också kan leda till fler fällande domar så kommer mäns sexuella våld mot kvinnor minska först när värderingar och kvinnosyn förändras hos kommande generationer.