Kampen för rimliga hyror

Pennygången är inte bara namnet på ett bostadsområde i Göteborg, utan även synonymt med en relativt framgångsrik hyreskamp. Exemplet Pennygången kan också användas som ett exempel på den sociala bostadspolitikens haveri och ställer frågor om hur människors boende egentligen ska organiseras.

Pennygången är som så många andra lägenhetsbestånd i stort behov av renovering, eftersom underhållet halkat efter allt sedan det kommunala bostadsbolaget sålde ut det i början av 1990-talet. Den nuvarande ägaren, Stena Fastigheter, hade sedan många år utlovat att påbörja renoveringsarbetet, och därför blev många hyresgäster lättade när Stena i början 2012 meddelade att nu är det äntligen dags.

Några veckor efter beskedet om renovering, kom ytterligare ett brev från hyresvärden där de planerade hyreshöjningarna också aviserades – upp emot 60 procent. Att det skulle bli hyreshöjningar var det nog ingen som betvivlade, men ingen trodde väl på hyreshöjningar på den nivån. För de flesta hyresgäster skulle det innebära att de tvingades lämna Pennygången.

Chockhöjningen av hyrorna på Pennygången var då något nytt på svensk bostadsmarknad. Här handlade det om att Stena Fastigheter ville utnyttja den lag som trädde i kraft 1 januari 2011 och som ger fastighetsägarna möjlighet att räkna in läget i hyressättningen.

Det var alltså marknadshyrornas entré vi såg prov på. Stena Fastigheter planerade att ta ut extrahyra för att Högsbohöjd i bostadsbristens Göteborg kan betraktas som en central stadsdel. Att långtifrån alla hyresgäster har råd med sextioprocentiga hyreshöjningar är en del av konceptet. När de betalningssvaga flyttar ut trillar pengarna mer stadigt in på Stena Fastigheters konton.

Men för att verkligen förstå exemplet Pennygången och vad som hände för tre år sedan måste det sättas i ett större sammanhang. Vi måste gå ännu längre tillbaka i tiden, så långt tillbaka som till 1918 då Ernst Wiggfors, sedermera socialdemokratisk finansminister, skrev att ”Ett samhälle kan inte låta tio personer bo i en etta när revolutionerna rasar runt om i Europa”.

Bostadsnöden var skriande och den dåvarande arbetarrörelsen började diskuterade hur den skulle lösas. Olika initiativ togs, men det dröjde ända till 1960-talet innan det verkligen började hände något. Då satte miljonprogrammet som mål att bygga 1000000 nya lägenheter på tio år, ett mål som överträffades med några tusen lägenheter när programmet avslutades i mitten på 1970-talet.

Många rynkar på nästan åt miljonprogrammets fastigheter, som anses fula och dåligt byggda. Men då skall man komma ihåg att det var miljonprogrammet som avskaffade bostadsnöden i Sverige. Ännu i början på 1960-talet bodde många arbetare i omoderna och undermåliga bostäder

Miljonprogrammet var något nytt, just för att samhället tog ansvar för människors boende, och det gemensamma stod för finansieringen genom att ta medel från AP-fonderna, alltså pensionsfonder. Först då satte byggandet fart, och det löste bostadsnöden. För stunden.

För nu är bostadsbristen skriande igen. Vad är det då som har hänt?

Det handlar om den sociala bostadspolitikens haveri, som är tätt sammankopplat med välfärdsstatens fall.

Man kan säga att det började med den skattereform som genomfördes 1990, som finansierade stora skattesänkningar med sänkta bostadssubventioner. Tidigare hade alltså staten gjort det billigare att ta lån för att bygga bostäder genom de så kallade räntebidragen.

Genom detta beslut slutade staten och samhället återigen att ta ansvar för bostadsförsörjningen. Det skulle lämnas till den så kallade marknaden, alltså till privata bolag.

På bara några få år förvandlades boendet från en nettoutgift om 25-30 miljarder kronor i statens årsbudget till en nettoinkomst i samma storleksordning. Men skiftet syns också i den beryktade verkligheten.

För det första steg hyrorna kraftigt. Mellan 1991 och 1997 handlade det om hyreshöjningar på 50 procent. Enligt forskaren Anders Lindblom kan tre fjärdedelar av dessa höjningar hänföras till politiska beslut.

Man kan säga att hyrorna marknadsanpassades under 90-talet, trots att vi inte fick det som i debatten kallas marknadshyror. Hyrorna anpassades helt enkelt till en situation utan statligt ansvar för boendet.

För det andra havererade bostadsbyggandet, framförallt av lägenheter och alldeles särskilt av hyreslägenheter.

1992 färdigställdes 37254 lägenheter i Sverige, vilket i stort motsvarade det beräknade behovet. 1995 var den siffran nere i 8039 och 2001 i bottennoteringen 6074 nya lägenheter. Allt detta enligt Boverket.

I det läget insåg till och med Göran Persson att det var kris, så den socialdemokratiska regeringen införde ett investeringsbidrag för bostadsbyggande, som i kombination med bättre konjunktur fick effekt. I mitten på 2000-talet kravlade sig byggandet därför upp till en bit över 20000 nya lägenheter per år.

2006 rivstartade dock Reinfeldt och Borg med att avskaffa detta bidrag, vilket omedelbart minskade byggandet igen. 2010 var vi åter nere i under 10000 nya lägenheter.

Det byggs för lite helt enkelt. Men det byggs också fel, eftersom det bara byggs för de rika. Tittar man på bostadsbyggandet i det perspektivet är statistiken förskräcklig. Sedan systemskiftet slog igenom med full kraft 1995 byggs det i stort sett bara bostadsrätter i så kallade flerbostadshus.

Men inte nog med det. Alltfler hyresrätter har dessutom ombildats till bostadsrätter. Det gör att antalet bostadsrätter i beståndet har ökat med 50 procent sedan 1990. Medan antalet hyresrätter har minskat sedan 1995.

En annan viktig förändring under 1990-talet som berör Pennygången är utförsäljning av allmännyttan, alltså de kommunalt ägda och drivna bostadsbolagen. Allmännyttan fanns innan miljonprogrammet, men genom dess genomförande så blev allmännyttan den dominerande ägandeformen.

Bolagen drevs som regel i stiftelseform och enligt självkostnadsprincipen. Syftet var inte att gå med vinst, utan att sörja för bostäder till rimliga priser.

Att inte gå med vinst innebar inte ett förbud mot överskott i verksamheten. Också allmännyttan behövde ett eget kapital för nyinvesteringar. Men något överskott delades inte ut till de kommunala ägarna, utan användes i verksamheten.

Som sagt, med miljonprogrammet blev allmännyttan Sveriges största fastighetsägare. En bit över 40 procent av lägenhetsbeståndet ägdes 1975 av allmännyttiga bostadsföretag.

Idag är siffran nere i 30 procent och bostadsrättsföreningarna är på väg att passera allmännyttan som största fastighetsägare, om man ser också dem som ett kollektiv.

Enligt kommunallagen har de allmännyttiga bostadsföretagen ett särskilt socialt ansvar, men det är ett ansvar som snart bara finns på papperet. Det har urholkats steg för steg, också det under 1990-talet.

Det första steget togs 1993, då riksdagen på regeringens Bildts förslag beslutade att kommunal fastighetsförvaltning inte längre skall omfattas av självkostnadsprincipen, ett beslut som Ingvar Carlssons regering inte rev upp. Nu skulle alltså de kommunala bostadsbolagen gå med vinst.

Nyordningen fick till följd att de flesta kommuner ombildade sina allmännyttiga företag till aktiebolag och att dessa i sin tur började drivas som vilka kapitalistiska företag som helst. Kommunallagens sociala ansvar kom på undantag.

Även om avskaffandet av självkostnadsprincipen var ett avgörande steg, så var det inte tillräckligt för de privata fastighetsägarna.

Inget tvingade kommunala bostadsbolag att gå med vinst, även om de fick göra det, vilket de privata fastighetsägarna såg som snedvriden konkurrens. De kommunala bolagen kan ju ta ut mindre i hyra utan vinstkrav. Fastighetsägarna anmälde därför Sverige till EU-domstolen. Med krav på lagstiftning om att kommunala bostadsbolag skall drivas efter affärsmässiga principer.

Den nytillträdda regeringen Reinfeldt backade genast upp de privata fastighetsägarna genom att förse en redan tillsatt ensamutredning med ett tilläggsdirektiv. Kommunminister Mats Odell krävde att utredaren Koch skulle lägga konkreta förslag på förändring av svensk lagstiftning, så att den överensstämde med EU-lagen.

Detta krav restes alltså innan det ens var konstaterat att lagen stred mot EU:s regler.

Det lustiga är att EU-kommissionen ställde sig frågande inför fastighetsägarnas anmälan. EU-lagen medger nämligen undantag från konkurrensreglerna vad gäller offentliga tjänster, som kommunal bostadsförsörjning kan sorteras under.

EU krävde alltså ingen ändring av svensk lag. Men lagen ändrades ändå och godkändes av Hyresgästföreningens centrala ledning, som sålde ut allmännyttan för sin egen förhandlingsrätt, som ansågs hotad av högerregeringen.

Hyresgästföreningens ledning skrev helt enkelt under på ett lagförslag som säger att ”kommunala bostadsbolag skall bedriva verksamheten efter affärsmässiga principer och åläggas marknadsmässiga avkastningskrav”.

Samtidigt gick Hyresgästföreningens centrala ledning med på att i praktiken avskaffa bruksvärdessystemet och allmännyttans hyresnormerande roll, detta i utbyte mot att Odell gick med på att behålla systemet med kollektivt förhandlade hyror.

Så då är vi tillbaka i nuet och på Pennygången 2012 med besked att Stena i praktiken skulle vräka majoriteten av hyresgästerna, vilket inte fick stå oemotsagt. Snabbt samlades vi hyresgäster för att diskutera hur vi skulle bjuda motstånd.

Nätverket Pennygångens Framtid organiserades. Redan från början kunde vi enas kring ett klart och tydligt krav: Alla ska kunna bo kvar! Det var ett bra krav just för tydligheten och för att det inte förnekar behovet av renoveringar, men Stena Fastigheter ska göra det så att alla kan bo kvar och ta det från vinsten om det så krävs.

Det var också avgörande att göra våra krav synliga och få uppmärksamhet kring det för att på så sätt sätta press på Stena Fastigheter. Ganska snart genomfördes en stor demonstration i området som tågade till Stenas informationskontor.

Demonstrationen följdes upp med protestmöten i samband med Stena Fastigheters möten. Nätverket menade att vi måste hålla uppe trycket i frågan, och inte låta Stena fastigheter komma undan efter de inledande, större protesterna.

Allt detta ledde till stor uppmärksamhet. Pennygången debatterades i SVT Debatt och till och med dåvarande bostadsministern Stefan Attefall tvingades uttala sig om att det inte verkade rimligt med 60-procentiga hyreshöjningar.

En del i protesterna var att alla de hyresgäster som först skulle beröras av renoveringarna inte gav sitt medgivande, vilket var en förutsättning för att Stena skulle kunna fortsätta, och till slut vände sig bolaget till Hyresnämnden i slutet av 2012.

I nio fall av tio dömer Hyresnämnden till bostadsbolagets fördel, vilket man också gjorde nu. Pennygångens Framtid svarade med att överklaga till nästa instans, hovrätten, och processen stannade av igen.

Under hela 2013 fortsatte protesterna i olika former. Till exempel så förvandlades den årliga boendedagen med hoppborg, fiskdamm och grillning som varje år anordnas av Hyresgästföreningen tillsammans med Stena Fastigheter till en protestfestival. Stena fastigheter svarade med att vi inte fick använda fastigheternas el, men det stoppade oss inte utan ett aggregat ordnades fram på kort tid.

Tämligen överraskande så backade Stena Fastigheter i oktober 2013 och meddelade att nu är det ”omtag och dialog” som gäller, och de planerade lyxrenoveringarna är upphävda. Hyresgästerna förhöll sig avvaktande och var skeptiska till att det verkligen skulle innebära en dialog från bolaget sida.

Mycket riktigt blev det inte mycket till dialog, det hela landade i ett antal möten våren 2014 där de deltagande fick äta korv och sätta upp post-it lappar med önskemål. Därefter blev det återigen tyst från Stenas håll, tills det plötsligt meddelades att Hyresgästföreningen accepterat en ”minimirenovering” som i korthet innebar stambyten och att badrummen renoverades. Detta till en hyreshöjning på ungefär 14 procent.

Renoveringarna av den första etappen genomfördes under våren 2015 och dessa lägenheter är nu fyllda med hyresgäster från framförallt andra lägenheter på Pennygången. Alltså är den tre år långa kampen mot hyreshöjningarna på Pennygången över, och frågan är hur det ska värderas. En höjning av hyran på 14 procent är naturligtvis inte bra, men samtidigt en seger jämfört med utgångsbudet.

De flesta hyresgäster på Pennygången känner att resultatet är acceptabelt och att de faktiskt kan bo kvar. Till segerkontot kan också läggas att de ungefär 200 hyresgäster som bara fått rivningskontrakt sedan 2012 nu också har besittningsrätt tack vara nätverket Pennygångens Framtids kamp.

Det som gäller nu är att bevaka framgången och att Stena Fastigheter håller sina muntliga löften att nuvarande hyreshöjningar ska gälla för renoveringarna på hela Pennygången.

Pennygången var den första i raden av renoveringar av gamla miljonprogramfastigheter som skulle innebära stora hyreshöjningar, och därför är exemplet Pennygången viktigt och visar att det går att stå emot och att kamp lönar sig. Men samtidigt att det är starka krafter i rörelse och att utvecklingen går åt fel håll. Bostadsbristen fortsätter att vara ett akut problem, även i städer utanför storstadsregionerna.

Sedan kampen på Pennygången inleddes 2012 har vi fått en ny regering och Mehmet Kaplan är ny bostadsminister. Han har deklarerat att marknaden inte kan lösa bostadskrisen, utan samhället måste ta ansvar för att det byggs mer. Den insikten har resulterat i ett investeringsbidrag för att öka byggandet av hyresrätter till ”rimlig hyra”.

I regeringsdirektivets riktlinjer betyder det exempelvis 9000 kronor i månadshyra för en lägenhet på 80 kvadrat. Stödet kommer att vara 3,2 miljarder per år, vilket ska jämföras med att före det nyliberala systemskiftet på 1990-talet utgjorde bostadspolitiken en statlig nettoutgift på 25-30 miljarder kronor per år.

Ändå är det en förbättring jämfört med högerregeringens passivitet, som i själva verket var en mycket aktiv politik för att överlämna bostadsförsörjningen åt en marknad som varken kan eller vill lösa bostadskrisen. En mer samhälleligt aktiv bostadspolitik öppnar upp för en debatt om marknadens oförmåga att tillgodose människor behov.

Sannerligen känner regeringen påtryckningar inte bara från de bostadslösa och hyresgäster. En mer aktiv bostadspolitik är också nödvändig för att möta kapitalets behov. Bostadsbristen är så pass stor att det kan inverka på företagens behov av arbetskraft, framförallt i storstadsregionerna. Stockholms handelskammare är en av de kapitalistorganisationer som beklagat sig och fört fram att nästan vartannat bolag i hotell- och restaurang har svårt att hitta ny personal eftersom de inte hittar någonstans att bo.

Här finns paralleller till miljonprogrammets byggande som inte bara var en stor social reform utan samtidigt en process som svarade mot kapitalismens behov utifrån de speciella förutsättningar som rådde i folkhemmets klasskompromiss. Det handlade om att miljonprogrammet löste industrins behov av arbetskraft i urbaniseringen som tagit rejäl fart i efterkrigstiden.

Dessutom löste miljonprogrammet den svenska kapitalismens ackumulationskris, alltså att kapitalet i efterkrigsboomen inte fann produktiv avkastning. Genom det massiva byggandet öppnades det upp för investeringar i byggsektorns alla delar. Staten stod för finansieringen och i processen monopoliserades cement-, trä- och stålindustrin och den handfull stora byggföretag vi har idag blev helt dominerande.

Kapitalismen har i tider mått mycket bra av statlig styrning och investering. Under tiden från 1930-talet kom den ekonomiska skola som kallas keynesianismen att bli förhärskande, uppkallad efter brittiske ekonomen John Maynard Keynes, och som kortfattat går ut på att möta de ekonomiska kriserna under kapitalismen genom att stimulera efterfrågan genom en rad statliga åtgärder.

Lite felaktigt så ses ibland keynesianismen som likvärdig med välfärdsstaten och klasskompromissen. Kompromissen handlade istället om det sociala innehållet i bostadspolitiken, och berodde på arbetarrörelsens styrka under efterkrigstiden.

Även om en stor del av allmännyttans hyresuttag gick till räntor till kapitalistiska banker, och att miljonprogrammet svarade mot kapitalismen ackumulationskris då, så innebar det ändå att arbetarklassens bostadsproblem för stunden löstes, genom lägenheter med bra standard och med subventionerade hyror genom den icke-vinstdrivande allmännyttans hyresnormerande roll.

Mehmet Kaplans investeringsbidrag kommer att innebära att det byggs fler hyresrätter, men betyder inte på långa vägar en mer social bostadspolitik.

Så för att återknyta till Pennygången, så går det att konstatera att Stenas försök till chockhöjningar av hyran 2012 ingår i ett större mönster och är en logisk konsekvens av att samhället inte tar ansvar för bostadsförsörjningen, utan låter den bli kassako för privata kapitalintressen. Det går att pressa tillbaka bostadsbolag, men för att kampen för bra och billiga bostäder ska bli verkligt framgångsrik, måste en sådan kamp också sammankopplas med kampen mot det samhälle vi har i dag – mot kapitalismen.