Bra sagt, Jonas Sjöstedt – nu gäller handling

På presskonferensen i måndags inför Vänsterpartiets kongress i februari meddelade Jonas Sjöstedt att han ser regeringens utspel om att inskränka strejkrätten som en provokation. Sjöstedt påminde om att Vänsterpartiet en gång tidigare har fällt en socialdemokratisk regering och att detta var när S-regeringen 1990 ville attackera just strejkrätten.

Bra sagt, Jonas Sjöstedt! Regeringar som vill inskränka strejkrätten skall inte stödjas, de ska fällas. Sjöstedt har helt rätt när han stämplar Ylva Johanssons utspel som en provokation.

Ett av världens största företag, Maersk, försöker genom lockout och en hel rad av försämringar och varsel att krossa, eller i varje fall knäcka ryggraden på, Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborgs hamn. Maersk backas upp av den politiska eliten i Göteborg som bär ansvaret för att ha sålt ut hamnverksamheten och som sedan länge har velat bli av med Hamnarbetarförbundet.

Som bakblåsare finns Svenskt Näringsliv, kapitalisternas generalstab, som alltid har haft en inskränkt strejkrätt överst på önskelistan. Kampanjen dirigeras skickligt av pr-företaget JKL. När detta skrivs återstår det att se om veckans avsnitt av Uppdrag granskning kommer att dra fram denna ljusskygga verksamhet i ljuset. Men det är sedan länge känt att Ulrica Messing, styrelseordförande i Göteborgs Hamn, redan i ett inledningsskede kontaktade sin förre överordnade Göran Persson som arbetar för JKL.

Kampanjen är välorganiserad, långsiktig och strategisk. Militanta stridsåtgärder – lockouter och försämringar – går hand i hand med propagandistiska utspel. Var och en av deltagarna använder sina kanaler för att nå ut med det gemensamma budskapet. Och hela tiden går det gemensamma klassintresset – att slå mot strejkrätten och arbetarnas organisering – före de enskilda delarnas särintressen.

Genom att slå mot Hamnarbetarförbundet, som står utanför LO, har kampanjen lyckats skapa osäkerhet inom fackföreningar. Skickligt spelas på splittringen i hamnarna. Inomfackliga strider och revirpinkande tillåts skymma den stora och avgörande frågan, att det handlar om alla arbetares rätt att välja sin fackliga organisering och använda sig av strejkvapnet. ”Strejken är arbetarens enda maktmedel”, som den förre LO-juristen Kurt Junesjö återkommande påminner om.

Men Ylva Johanssons utspel om att hon och regeringen ämnar inskränka strejkrätten har fått saken att klarna. Fackförbund efter fackförbund sätter nu ner foten. Det verkar bara vara Stefan Löfvens kompisar i IF Metalls ledning som är för en inskränkning, en åsikt de förmodligen är ganska ensamma om även inom det egna förbundet.

Jonas Sjöstedts hot om att fälla regeringen om de lägger fram sitt förslag är ord i rättan tid. Men nu gäller det att gå från ord till handling. Om attacken mot strejkrätten ska stoppas måste arbetarklassen lära av kapitalisterna. Motkampanjen måste vara välorganiserad, långsiktig och strategisk. Handling – politisk strejk, protester när Ylva Johansson är ute i offentligheten, arbetardemonstrationer, organisering ute på arbetsplatserna och hotande regeringskris – måste gå hand i hand med propagandistiska utspel.

Det gemensamma klassintresset – att försvara strejkrätten och organisationsfriheten – måste gå före partipolitiska vinster och inomfackliga motsättningar. Det här är en fråga som gäller hela arbetarklassen och om arbetarklassen sätter sig i rörelse kan vi vinna.

Ett avgörande steg är en bred enighet ute på arbetsplatserna bakom kravet på en politisk strejk.