Hoppa till huvudinnehåll
Av

Lärdomar från hamnarbetarnas kamp

Det gångna årets erfarenheter visar att hamnarbetarnas motståndare är starka och välorganiserade. De lyckas samordna sina krafter, driva sin kamp både fackligt och politiskt och de har en klar klassmässig och långsiktig utgångspunkt i sitt arbete. Vägen framåt ligger i att lära av detta och bygga ett brett klassmässigt motstånd.


Storvarslet förra veckan trappade upp den pågående konflikten i Göteborgs hamn som nu varat i drygt ett år. Genom denna text hoppas arbetartidningen Proletären – som hela tiden stått 100 procent bakom hamnarbetarnas kamp för sina rättigheter och kommer att fortsätta göra det – att kunna bidra till en diskussion om hur kampen ska gå vidare och vilka slutsatser som kan dras av det gångna året.

Konflikten är skapad av arbetsköparna APMT. Det är inte Hamnarbetarförbundet som har valt den nu pågående striden och detta är ett av problemen. En grundregel i facklig kamp är att arbetarna själva ska bestämma hur och när man ska ta fighten.

Men ingen regel utan undantag och den nu pågående striden blev oundviklig genom APMT:s agerande som ställde hamnarbetarna inför alternativen total underkastelse eller motstånd. Problemet när man inte själv väljer striden är att motståndaren sitter på initiativet och att kampen oundvikligen blir defensiv, i varje fall till att börja med.

Under det gångna året har APMT lyckats behålla initiativet och drivit striden precis dit de vill ha den. För att vrida sig ur det strypgrepp som APMT kopplat på hamnarbetarna är det till att börja med nödvändigt att analysera den fight som man tvingats in i. Vem är motståndaren? Vilken taktik och strategi har motståndaren? Vem är vän och vem är fiende?

Den konkreta motståndaren är APMT och den Maerskkoncern som backar upp sitt dotterbolag. Den nya APMT-ledningen i Göteborg som tillsattes förra året hade ett tydligt uppdrag. Deras arbetar- och fackfientliga personalpolitik har uppbackning från högsta ort, både inom Maerskkoncernen och hos APMT:s uppbackare här i Sverige. Det handlar inte om den lokala ledningens personliga egenskaper eller att det har gått prestige i sakerna.

Under det gångna året har Hamnfyran försökt att rikta ljus på hur den lokala APMT-ledningen trampar på lagar och regler för att därigenom få koncernledningen att inse att den måste ta den lokala ledningen i örat. Hamnfyran har även försökt få den socialdemokratiska apparaten i Transport och Göteborgs kommun att inse att det är APMT som är boven i dramat. Genom dessa angreppspunkter har man försökt återupprätta den situation som tidigare gällde i containerhamnen. Erfarenheten visar att denna taktik inte fungerat.

Anledningen är helt enkelt att den nya APMT-ledningen inte är några enskilda rötägg, de är utskickade torpeder med målet att skapa just den situation som nu råder.

APMT:s mål är att införa en arbetsorganisation där endast en femtedel av arbetsstyrkan är fastanställd, där man rensat bordet med gamla uppgörelser och gammal praxis och där man lyckats krossa Hamnfyran som en demokratisk och stridbar fackförening.

För att uppnå detta är strategin att låta verksamheten gå i putten, möjligen även i konkurs. Det möjliggörs genom en ägarkonstruktion där ett holdingbolag står på kontraktet med Göteborgs Hamn. Detta
holdingbolag har i sin tur lagt ut verksamheten på ett underbolag som kan försättas i konkurs.

APMT:s taktik är med andra ord att vidta mått och steg – provokationer, varsel, lockouter med mera – som driver verksamheten mot sin undergång. I denna strävan har APMT uppbackning från hela den svenska korporativa apparaten – näringsliv, kommun, stat och topparna i den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen.

Det finns en samsyn och acceptans i att låta APMT köra verksamheten i botten och lägga skulden för det hela på Hamnarbetarförbundet i allmänhet och Hamnfyran i synnerhet.

Kapitalisterna i Sverige med Svenskt Näringsliv och dess vice vd Peter Jeppsson i spetsen backar upp APMT till 100 procent och utnyttjar konflikten till att attackera arbetarklassens organisations- och strejkrätt.

Sida vid sida med Svenskt Näringsliv står den socialdemokratiska apparaten – regeringskansliet, kommunledningen, ledningen för Göteborgs Hamn AB och S-märkta ledningar inom LO-facken. De har velat krossa Hamnarbetarförbundet sedan det grundades för 45 år sedan. Den socialdemokratiska apparaten kan inte acceptera en stridbar och demokratiskt styrd fackförening som står bortom deras kontroll.

10.000-kronorsfrågan för att bryta sig loss ur det strypgrepp som kapitalisterna tagit på hamnarbetarna är: Vilka stridsåtgärder kan en fackförening vidta mot en motståndare som spekulerar i sjunkande
profiter eller att rent av försätta verksamheten i konkurs?


Någon väg tillbaka, till det som gällde innan förra året, finns inte. Någon taktisk reträttväg är också svår att se, i ett läge när APMT och deras uppbackare har samlat kraft i ett helt år och går in för knockout.

Vägen fram är att göra som motståndarna och se den pågående striden för vad den är, en fråga om klasskamp och inte som en lokal facklig konflikt. Motståndarna inser detta, vilket märks i den välorganiserade och rasande kampanj mot hamnarbetarna som pågår från den ekonomiska, politiska och mediala eliten i Sverige.

Sett ur klasskampens perspektiv blir frågorna inte yrkesmässiga, utan klassmässiga. De är inte lokala, utan nationella och internationella. De är inte enbart fackliga, utan politiska.

Konkret innebär detta för det första att hela Hamnarbetarförbundet måste dras in i striden. Göteborgs hamnarbetare kan inte tillåtas stå ensamma mot APMT, samtidigt som kapitalisterna kan styra om verksamheten till andra hamnar.

Men kampen är inte en yrkesmässig kamp, utan en klassmässig strid. Hamnarbetarförbundet bör därför vända sig till alla arbetargrupper och fackföreningar i Sverige med begäran om solidaritet och även avsätta krafter till att åka ut till arbetsplatser och informera om den pågående striden och begära solidaritet.

Detta kommer givetvis att motarbetas av den socialdemokratiska apparaten, men det är ute på jobben som kraften i solidariteten finns. Kampen för trygghet på jobben är en av vår tids viktigaste arbetarfrågor och den attack som APMT genomför i Göteborgs hamn är samma attack som kapitalisterna genomför över hela linjen.

Hamnarbetarnas strid är och måste tydligare bli en del av den växande rörelsen ute på arbetsplatserna mot otrygga anställningar, bemanningsföretag, arbetskraftsimport och allmän otrygghet.

Striden i Göteborg är ingen exklusiv yrkesmässig eller facklig angelägenhet, utan en del i en klassrörelse och det är varje klassmedveten arbetares plikt att ge sitt aktiva och praktiska stöd till de arbetare som för tillfället står i stridslinjen.

Men kampen är inte bara nationell, utan även internationell. Erfarenheterna från hamnarbetarnas kamp i Liverpool på 1990-talet visar på vikten av internationell solidaritet, samordning och kamp.

Bakom APMT:s lokala torpeder står APMT:s globala koncern och bakom denna står Maersks imperium vars gigantiska penningpåse står som garant för den pågående taktiken i Göteborgs hamn.

Om strypgreppet i Göteborgs hamn ska släppa gäller det att slå mot penningpåsen och då är stridsåtgärder mot APMT i Göteborgs hamn meningslösa. Däremot har hamnarbetarnas internationella samordning genom IDC muskler nog att slå mot Maersk.

Och avslutningsvis så är den pågående striden i allra högsta grad politisk. I Göteborg växer det politiska kravet på en återkommunalisering av stuveriverksamheten och att kasta ut APMT ur hamnen. Kommunistiska Partiets Ulf Nilsson har lämnat in ett medborgarförslag i saken, ledande vänsterpartister har rest kravet och det finns en bred opinion mot den nyliberala privatiseringspolitik som förstör Göteborg. Med ett drygt år kvar till valet finns alla möjligheter till att samla kraft bakom kravet på en återkommunalisering.

Frågan gäller även rikspolitiken och måste rikta sig mot arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och regeringens planerade attacker mot strejkrätten. Var än Ylva Johansson visar sig den kommande tiden bör hon mötas av protesterande arbetare. En minister som vill tafsa på strejk- och organisationsrätten ska inte få en lugn stund.

Det gångna årets erfarenheter visar att motståndaren är välorganiserad. De lyckas samordna sina krafter, driva sin kamp både fackligt och politiskt och de har en klar klassmässig och långsiktig utgångspunkt i sitt arbete. Vägen framåt ligger i att lära av detta och bygga ett brett klassmässigt motstånd.
  • Inrikes
  • Utrikes
  • EU
  • Ledare
  • Kultur
  • Krönikor

  • E-tidning
  • Prenumeration
  • Om Proletären
  • Kontakta oss