Ett liv mitt i kampen

Jag var med och skapade studentföreningen på högstadiet. Det var tufft. Vi förföljdes. Det var ett brott att vara ung! För att vara trovärdiga var vi tvungna att vara bra elever, samtidigt som vi skulle kombinera jobb och studier.

Vi arbetade ihop med studenterna på universitetet och koordinerade demonstrationer, vägspärrar och bakhåll mot soldaterna. Skolchefen var agent för Somozadiktaturen. Vi kidnappade honom, men han fritogs av Nationalgardet.

Jag greps när jag målade slagord och togs tillsammans med tre andra till fästningen i staden, som användes som fängelse. Den gången lyckades jag muta mig fri. 1979, i samband med det segerrika upproret, ledde jag ”Comando Popular”. Vi slogs och studerade. Vi var unga studenter, medan diktaturen hade välutbildade och tungt beväpnade soldater och också legoknektar från Sydkorea.

Så fort vi segrat började Contras, som till en början bestod av före detta soldater från Somozas armé, att bekämpa den nya regeringen. Man mördade hälsovårdsarbetare, lärare och bönder som stödde Sandinisterna. 1980 vann Ronald Reagan presidentvalet i USA och kampen mot oss skärptes dramatiskt.

Jag var då ansvarig för säkerheten vid gränsen till Honduras (från vilket USA organiserade kriget mot Nicaragua). Det gällde att skydda de som jobbade med kaffeskörden och de som arbetade med alfabetiseringskampanjen.

Jag var mobiliserad fram till 1988 och känner knappt mina egna barn. Jag var alltid i bergen. Tusentals dog. Ja, det var en annan tid.

Valförlusten 1990 var smärtsam. Ingen hade trott att det skulle ske. Vi grät. Vi fick tre nyliberala regeringar och över 16 år av högerstyre. Vi organiserade och kämpade.

De lyckades privatisera energisektorn, men de misslyckades med att privatisera vattnet. De ville också privatisera hälsovården och vi kämpade stenhårt mot det. Efter att högern återkommit till makten så greps jag totalt åtta gånger fram till 2006 i olika protester när vi ockuperade obrukad jord och krävde att bönderna skulle få marken.

2006, när vi vann valen, var vi lyckliga. Idag är högern svag i Nicaragua. I valet 6 november har de inget att komma med. De kan inte enas, utan är splittrade.

Vi i FSLN har kunnat utnyttja högerns splittring. Högern har fått en del viktiga poster av oss, vilket är en del i vår taktik för att söka allianser. Enligt opinionsundersökningar har FSLN runt 70 procent stöd. Och det trots att partiet inte jobbat på ett bra sätt med det stora kanalprojektet, vilket medfört att folk som bor i zonen där kanalen ska dras i många fall är negativa till regeringen.

Självklart har vi problem. Förutom den infekterade striden om kanalen har bygget av ett utlovat raffinaderi, som Venezuela skulle leverera, avstannat på grund av krisen där. Och det är ingen hemlighet att det finns före detta militanta Sandinister som är besvikna på utvecklingen och har lämnat partiet.

Folk har politisk frihet här. Vi har ingen presscensur och vi har full yttrandefrihet. Folk bestämmer själva vad de vill göra.

När det gäller Kuba har vi alltid haft möten och utbyten med kubanska CDR (Kommittéer för Revolutionens Försvar), som vi ser som MCN:s systerorganisation i Kuba. På 1980-talet träffade jag kubanska instruktörer i Nicaragua och jag skickades dit av FSLN 1987.

Jag har också en mer personlig relation till Kuba. Det beror på att jag 2008 var inblandad i en svår mc-olycka i vilken jag skadade höger ben allvarligt. Läkarna ville amputera. Men en kubansk läkare som undersökte mig sade att de kunde försöka rädda benet i Kuba. Jag hade inte ens ett pass, men fick flyga direkt till sjukhuset CIMEQ i Havanna.

Det tog åtta månader, inklusive rehabilitering. Men kubanerna räddade benet och idag går jag riktigt bra. Så jag är försås otroligt tacksam.

Jag vill avsluta med att varna för kapitalismen. Vi måste vara ideologiskt medvetna och fasta i vår övertygelse, samtidigt som vi är kritiska och nogrannt analyserar fakta.

Berättat för Zoltan Tiroler