Hoppa till huvudinnehåll
Av
Lokförare

Järnvägssatsningen är ett luftslott – dags att förstatliga

Avregleringen av järnvägen drabbar både de anställda och miljön. Hade regeringen menat allvar med sin satsning hade de gjort upp med avregleringen.


I regeringsförklaringen påstod Stefan Löfven att regeringen skulle genomföra den största satsningen på järnvägen i modern tid. Inga summor nämndes men det som presenterats hittills är skralt. Den 14 september presenterade regeringen ett ägartillskott till det statliga godstågsbolaget Green Cargo på 1,4 miljarder kronor.

Green Cargos fordonsflotta är föråldrad och företaget har uppgett att man de kommande åren avser att fasa ut över 100 stycken Rc-lok som i ett halvt sekel varit stommen i Sveriges lokflotta. Ska man köpa lok är 1,4 miljarder ingen stor summa. De nya lok som Green Cargo avser köpa kostar mellan 35-40 miljoner styck. Det innebär att om hela det nya ägartillskottet läggs på att shoppa loss blir det i bästa fall inte mer än 40 moderna lok.

Även om de nya loken är starkare och energieffektivare än de snart 50 år gamla Rc-loken så räcker det inte för att ersätta trafiken rakt av. Oavsett om ett nytt lok teoretiskt kan transportera dubbelt så mycket gods kommer det bli färre lok än idag. Det kan inte leda till något annat än att Green Cargo måste minska antalet avgångar och krympa sitt godsnätverk. Det kommer hota både jobb och miljömål och leda till att allt mer gods flyttas över från järnväg till landsväg.

Hade regeringen varit allvarlig med en satsning på miljö hade den gjort upp med järnvägens avreglering. Järnvägens styrkor är samordning och stordriftsfördelar. Detta förstod redan 1936 års järnvägskommitté i sin utredning om ett förstatligande av järnvägen:

”Splittringen medför allt för höga driftskostnader, en onödig mångfald av taxor med därav föranledda svårigheter att beräkna avgifter och att kunna snabbt genomföra taxeregleringar, tyngd och långsamhet i det nödvändiga samarbetet mellan de olika järnvägsförvaltningarna, en onödigt stor uppsättning av personal för förvaltning och drift samt hinder för transporternas genomförande på snabbaste och billigaste sätt.”

Avregleringen av järnvägen sätter inte bara press på klimatet utan leder också till försämrad arbetsmiljö och arbetsvillkor. I den upphandlade trafiken blir järnvägsföretagen simpla bemanningsföretag. De äger själva varken infrastrukturen eller fordonen, som istället ägs av staten genom olika länstrafikbolag och trafikverket.

I en sådan situation finns det i princip inga andra sätt att konkurrera på än genom lönekostnaderna. Det vill säga längre scheman, färre pauser, mindre personal, mer ändringar med kort varsel i scheman och så vidare. Detta spiller över i hela branschen.

För några dagar sedan kom ett nödrop från mitt eget fackförbund Seko som organiserar anställda på järnvägen. Från SJ kan de rapportera om att många anställda under våren mer eller mindre arbetat på scheman som delgivits dag för dag. Under sommaren har situationen gått från usel till värre. ”Det har varit planeringsmässigt katastrofalt”, skriver Seko SJ.

Att heltidsanställd personal, i ett yrke där arbetet kan förläggas under veckans alla dagar och dygnets alla timmar, inte kan få scheman med mer än en dags varsel gör det omöjligt för de anställda att planera sin lediga tid. SJ skyller på både corona och försenade planeringssystem men i grund och botten handlar det om makt. Vem äger rätten till din fritid, till ditt liv?

I ljuset av regeringens luftslott till järnvägssatsning borde därför miljörörelsen och arbetarrörelsen göra gemensam sak. Kravet på ett hållbart klimat och ett hållbart yrkesliv kan gå hand i hand. Förstatliga järnvägen!