Kärlek räcker inte

I kampen mot terrorn behöver vi en politisk rörelse

Publicerad 12 april 2017
Tiotusentals människor samlades på Sergels Torg för en kärleksmanifestation efter terrorattentaten i Stocholm förra fredagen. Men det behövs mer än kärlek för att bekämpa terrorismen.
Tiotusentals människor samlades på Sergels Torg för en kärleksmanifestation efter terrorattentaten i Stocholm förra fredagen. Men det behövs mer än kärlek för att bekämpa terrorismen.

Stockholmarnas kärleksmanifestation på Sergels torg efter terrordådet är ett styrkebesked i mörka tider. Men folket måste också samlas bakom politiska krav.

Om vi inte talar om hur USA skapar grogrund för och göder terrorismen så kan vi inte heller bekämpa den.

I söndags samlades tiotusentals stockholmare på Sergels torg för en kärleksmanifestation. Två dygn efter terrorattentatet på Drottninggatan som tog fyra människors liv fanns ett uppenbart behov bland stadens invånare att demonstrera enighet och styrka.

Samlingen på Sergels torg sände ett tydligt budskap. Vi låter oss inte skrämmas till tystnad och passivitet. Vi vägrar att låta terrorn vinna.

All heder åt de stockholmare som så nära inpå fredagens mardröm valde att närvara istället för att låta rädslan styra.

Att så många människor ställde sig bakom budskapet om kärlek och medmänsklighet är glädjande i en tid då högerkrafterna i och runt Sverigedemokraterna skamlöst utnyttjar terrordådet för att piska upp hat mot svenska muslimer.

I den inbjudan som bloggaren Damon Rasti la ut på Facebook under lördagsmorgonen stod att syftet med manifestationen var att visa kärlek och omtanke. Att inga politiska budskap var välkomna, bara ”ren och skär medmänsklighet”.

Det är lätt att förstå ambitionen. Genom att lägga politiska meningsskiljaktigheter åt sidan, och av hänsyn till offren och deras anhöriga undvika att plocka billiga politiska poäng, vill arrangören skapa förutsättningar för största möjliga enighet i en stad i chock.

Och som sagt. Att så många människor väljer att enas istället för att sprida hat är ett styrkebesked i mörka och reaktionära tider.

Samtidigt väcker söndagens manifestation tankar om hur vi kan gå vidare för att det värsta inte ska hända igen.

Politik i dess parlamentariska form är fulspel, ljug och följsamhet gentemot den ekonomiska makten. Att värva människors röster med brödsmulor och skådespel. Och detta politiska spel hör inte hemma på en manifestation efter ett terrorbrott.

Men politik är också folkets kamp för ett anständigt liv. När vi säger att vi inte vill ha politik säger vi också att världen inte kan eller ska förändras.

Risken är att terrorattentat likt det i Stockholm behandlas som nyckfulla och oförutsägbara naturkatastrofer. Att mana till kärlek och medmänsklighet är naturligtvis alltid rätt, men om vi nöjer oss med det blir världen en plats som varken kan förstås eller förändras.

Terrorism är varken obegriplig eller för alltid given. Precis som med alla andra samhällsfenomen går den att förstå om den sätts i sitt sammanhang. Och detta sammanhang är politiskt.

Bara timmar innan terroristen löpte amok på Drottninggatan i Stockholm bombade USA det syriska flygvapnet. Ett flygvapen som används för att bekämpa just IS och andra terrororganisationer. Om vi inte talar om hur USA skapar grogrund för och göder terrorismen så kan vi inte heller bekämpa den.

Ändå är de svenska riksdagspartierna och de svenska medierna ytterst följsamma gentemot USA:s och Natos katastrofala terrorpolitik. Karin Wanngård (S) och Anna König Jerlmyr (M) som talade på manifestationen i Stockholm bär genom sina partier ett ansvar för uppslutningen kring imperialismen och dess konsekvenser. Hur trovärdigt blir då deras medlidande med offren? Och hur kan deras medverkan betraktas som opolitisk?

Samma riksdagspartier bär ansvar för EU-politiken som raserat vår välfärd och ökat klyftorna mellan de som äger och de som arbetar. En politik som berövat många människor känslan av samhörighet och framtidstro.

Terrorismen i alla dess samtida former, från de fascistiska attackerna på Utöya och i Trollhättan till IS bestialiska våld i många delar av världen, är ett uttryck för reaktionära krafters utbredning. Att bekämpa dessa krafter kräver politiska svar, det kräver organisering för en progressiv politik som bekämpar både imperialismen och den gigantiska omfördelningen av pengar och makt från fattiga till rika.

För att minska grogrunden för terrorism behövs mer än kärlek. Vi behöver en folklig rörelse som är politisk i ordets bästa mening.