Kaoset i Libyen är Natos fel

Publicerad 9 februari 2017
Rök på gatorna i huvudstaden Tripoli efter väpnade strider i slutet av förra året.
Rök på gatorna i huvudstaden Tripoli efter väpnade strider i slutet av förra året.

I Libyen råder totalt kaos. Det erkänns numera öppet av både politiker och medier i väst. Men orsakerna till att landet med Afrikas högsta levnadsstandard slagits sönder är det tyst om. Det är dags att påminna om Natos – och Sveriges – skuld.

Bilder

Natos bombkrig ledde till instabilitet, våld och ökade flyktingströmmar i hela regionen när libyska vapen spreds till terrorister och kriminella

Under årets första veckor har det varit mycket tal om Libyen.

FN varnade vid årsskiftet för fortsatt sönderfall om inte omvärlden pumpar in pengar till stöd för den av FN och västmakterna tillsatta regeringen i huvudstaden Tripoli.

Dagens Nyheter och Aftonbladet anklagar Putin för att utnyttja kaoset till att flytta fram Rysslands positioner genom att stödja den oppositionelle generalen Khalifa Hifter.

Och EU-ledarna diskuterar möjligheten att stabilisera landet, för de vill hindra flyktingar på libysk mark att fly över Medelhavet till Europa. Ungefär så som Donald Trump vill stoppa flyktingar från Mexiko.

Att kaoset i Libyen erkänns och uppmärksammas är bra. Läget är katastrofalt och har varit så länge.

2011 hade Libyen Afrikas högsta levnadsstandard. 2014 konstaterade FN:s utvecklingsorgan UNDP att Libyen var ett av de tre länder i världen där levnadsförhållandena försämrats allra mest. Och situationen har förvärrats sedan dess.

Men när det gäller att förklara orsakerna till att den libyska staten kollapsat, och till att landet har två konkurrerande ”regeringar” och flera tusen väpnade miliser så blir medierapporteringen närmast absurd.

Några exempel:

Dagens Nyheters Erik Ohlsson skriver den 7 januari om ett stegrande kaos sedan upproret 2011 som störtade den libyske ledaren Muammar Gaddafi. Inte en enda gång nämns att Nato samma år bombade Libyen sönder och samman.

Tidningarnas Telegrambyrå rapporterar den 3 februari från EU-ledarnas möte på Malta. Här talas om svårigheten att arbeta med Libyen på grund av ”det kaos som rått i landet ända sedan inbördeskriget och diktatorn Muammar Gaddafis död 2011”.

Inte ett ord om Natos sju månader långa militära insats i vilken Sverige och flera av kungadiktaturerna i Gulfen deltog.

Det är inte alltid så illa som i exemplen ovan. Ibland existerar kriget också i den officiella historieskrivningen.

Martin Schori skriver i Aftonbladet den 5 februari helt korrekt att ”Natoalliansen” störtade Gaddafi. För det var i huvudsak ett verk av Nato, inte av upproriska libyer vilket vanligen påstås.

Men inte heller här läggs ansvaret för dagens kaos på den västliga krigsalliansen. Istället är det Rysslands påstådda intrigerande i Libyen som Aftonbladet riktar blickarna mot.

Naturligtvis var Libyen innan bombkriget inte något demokratiskt välfärdsparadis. Här fanns politiskt förtryck, korruption och sociala orättvisor.

Men det är absurt att inte låtsas om att bombkriget är den huvudsakliga orsaken till den dramatiska, negativa utveckling som Libyen genomgått sedan 2011.

Bombkriget förde med sig massdöd och massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Bombkriget förstörde infrastrukturen och möjliggjorde för IS och liknande extremistgrupper att växa sig starka på libysk mark.

Bombkriget ledde till instabilitet, våld och ökade flyktingströmmar i hela regionen när libyska vapen spreds till terrorister och kriminella.

Det är också absurt att blunda för den skuld till dagens kaos som Nato liksom Sverige, Qatar och Förenade Arabemiraten och andra inblandade har.

Och Natokriget handlade aldrig om att rädda det libyska folket. Bakom det fanns snarare ekonomiska intressen, som olja och gas, och politiska intressen, som att få bort den ibland samarbetsvillige, ibland oberäknelige, Gaddafi från makten.

Hur var det Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen uttryckte sig när han i oktober 2011 formellt avslutade Libyeninsatsen? Jo, han kallade den ”en av de mest framgångsrika i Natos historia”.

Det uttalandet är det värt att påminna om idag. Kaoset i Libyen är resultat av en ”framgångsrik” Natoinsats.

Men det tar inte slut med det. Flera Natoländer är på nytt militärt aktiva Libyen. Det är som i Irak där USA ständigt hittar nya ursäkter för att återvända.