Ove Allansson till minne – en skarpsynt arbetarförfattare är död

”Ska man skriva en bok måste det finnas en tagg, ett budskap. I botten måste jag ta ställning för arbetarklassen. Jag får dåligt samvete, ja det låter lite högtidligt, när fantasin skenar iväg med mig och jag glömmer den saken.” Så uttryckte Ove Allansson sitt ställningstagande i en omfångsrika intervju i Kommunisternas kulturtidskrift Röda Rappet 1976.

Då hade han sju-åtta böcker bakom sig sedan debutboken 1967, Resa till Honduras. Redan en driven arbetarförfattare, men fortfarande 1976 vilse i politiken: ”Jag är besviken på att Socialdemokraterna, eller rättare sagt de styrande inom socialdemokratin har samma värderingar som industriledarna. Socialdemokraterna har gjort mycket gott med sociala reformer och så. Men samtidigt…” förklarar han i intervjun i Röda Rappet. ”Jag räknar mig som oberoende socialist. Det kanske är fegt…?”

När jag 32 år senare intervjuar Ove i Proletären sedan han 2008 tilldelats det förnämliga, av flera fackförbund instiftade, Stig Sjödin-priset är samhällsanalysen glasklar när Ove svarar på frågan: Hur ser du på Sverige idag?

”Egentligen skulle jag ta till en svordom…men jag har sagt att vi kastas långt tillbaka, som till 30-talet. Tack vare EU har sossarna och högeralliansen kunnat förverkliga det som borgarna inte orkade själva, att förborgerliga Sverige. Kollektivavtalen hotas, kemikalielagstiftningen sviktar. I EU har Sverige inget att säga till om, samtidigt som allt fler människor gnags sönder av marknadskrafterna.”

Ove Allansson föddes 1932 i Lidköping och växte upp i arbetarorten Kvänum på Vara-slätten. Kom redan som 14-åring ut i arbetslivet genom jobb på plåtslageri och andra småindustrier på hemorten. Efter metallstrejken 1945 började han som nitare på Svenska Block sedan utbildade han sig till svarvare.

Tidigt fanns litteraturintresset och när jag intervjuar honom 1998 berättar Ove om boklotterierna på arbetsplatsen som förvarades i gamla nitaskar och hur bokombuden från Folket i Bild och Tiden ”agiterade inifrån overallen”.

Fadern var folkpartist men jobbarkompisarna socialdemokrater och i diskussionerna i hemmet försvarade Ove sossarna. Vid 22 års ålder gick han till sjöss.

Först en kort tid på däck men sedan som svarvare, eller reparatör vilket var yrkesbeteckningen ombord. Ett jobb som var ”…ganska bra och självständigt. Man kände en viss yrkesstolthet. Det var inte så monotont som många andra jobb”, förklarade Ove Allansson i Röda Rappet. Skillnaden var tydlig mot de ackordsjobb som montör och mekaniker på olika industrier som blev hans utkomst sedan han gått iland.

Inalles blev det 22 år på sjön och i industrin innan han 1969 blev författare på heltid. Men skrivandet hade börjat långt dessförinnan. Författardebuten skedde 1963 med dikter i Sjömannen och en novell i Metallarbetaren. Efter det var han medarbetare i en rad tidningar och tidskrifter och bokdebuten kom som sagt 1967.

Genom åren blev det dryga 30-talet böcker. Romaner mest men också novellsamlingar, lyrik och självbiografin Författare 2012. Tillsammans med Anders Wällhed skrev Ove Allansson 1985 Spökmatrosens sånger. Ett antal av deras sjömansvisor har tonsatts och framförs av Musikgruppen KAL.

Dessutom en omfattande medverkan i fackföreningstidningar, främst Sjömannen. Men också i tidskrifter som FiB/Kulturfront, där Ove medverkade med en novell i det allra första numret 1972. Inte att förglömma Proletären där han genom åren medverkat med noveller och som baksideskrönikör, för att inte tala om ett antal intervjuer.

Givetvis är Ove Allansson också flitigt recenserad, exempelvis som när Frank Baude presenterade en antologi med berättelser ur tidningen Sjömannen: ”Dikt Babord, under redaktion av Ove Allansson, är ett praktverk som kommer att få betydelse som ett historiskt dokument…”.

Ett annat ännu större arbete är Sjölivets berättare som han arbetade med åren 2005 till 2009. Ove Allansson var redaktör och skrev själv 80 procent av texten. Ett oerhört omfattande verk som presenterar hela 312 svenskspråkiga författare och 515 böcker från segelskeppens tid till containertrafik.

Givetvis måste sjömännens kanske främsta skildrare i modern tid ha en plats i Sjölivets berättare. Det är en presentation signerad vännen Anders Wällhed som med sin pregnanta och samtidigt målande stil tydliggör Ove Allanssons storhet som författare:

”Produktionen är överväldigande och genom att ofta skifta genre har han i princip skapat sin egen paradox. Den till synes orimliga uppgiften att på en språklig, folklig nivå samtidigt göra det hermetiskt tillslutna sjömanslivet begripligt för alla läsare. Och dessutom med samma språkliga penseldrag öppna den globala världen utan att tveka i sitt handhavande av egna politiska ställningstaganden. Några satansverser har han hållit sig för god att skriva, men nog har det luktat svavel om formuleringarna mer än en gång.”

Ove Allansson framhöll själv gärna vikten av sin första roman Ombordarna skriven efter en av hans sista resor med Sahléns supertanker Sea Spray. Uttrycket Ombordarna var Oves egen uppfinning, en pricksäker beskrivning av de sjömän som aldrig kommer iland när båtarna lossas på ett dygn eller två.

Romanen som är en svidande vidräkning med arbets- och bostadsförhållanden ombord kom ut 1972 och ledde till en intensiv flerårig samhällsdebatt i fackförbunds- och dagspressen. Ombordarna kom att användas som underlag för studiecirklar i fartygen och ett annat resultat var tre riksdagsmotioner om sjöfolkets arbets- och boendemiljö.

Själv vill jag gärna framhålla Sjöliv där Ove Allanssons grepp att blanda poesi med kortprosa och rena faktarapporter ger spänst åt Oves tydliga ställningstagande i viktiga klassfrågor, i framtidsfrågor.

”Utveckling/ kan också skrivas avveckling/ av arbetstillfällen eller yrkesstolta/ arbetsmoment.”

I Sjöliv följer vi ett yrke i förvandling under drygt 100 år. En förvandling bestämd och genomdriven av ett fåtal och som för flertalet betytt utflaggning, färre arbetskamrater, hotande EU-regler, minskad facklig sammanhållning, liberal politik, ständiga olycksrisker, usla avtal…

Men bortom mörkret lever hos Ove Allansson, självklart och naturligt, också ljuset…

”Ännu korsar inga obemannade/ fartyg oceanerna.”

…och hoppet om en bättre värld:

”Vänner kamrater/ Ingen av oss vill dö på knä/ ni som makten haver ska veta: Vi står upp/ in i det sista./ Vi har inte gett upp, kampen fortsätter.”

Ove Allansson finns inte mer, men hans texter lever som en inspirationskälla i vår kamp för arbetarrätt och socialism.