Minnen från Libyen innan kriget

Publicerad 4 september 2014

Det är svårt att få minnena från Libyen 1995 att gå ihop med dagens krigshärjade land på väg mot totalt sönderfall.

Då vandrade jag ensam runt i Tripolis trånga gränder utan minsta oro för att kidnappas eller hamna i kläm mellan stridande miliser.

Då talade jag med studenter på al-Fatahuniversitetet som berättade att oljepengarna användes till gratis utbildning.

Då möttes jag av ett land som stolt visade upp en nybyggd medicinfabrik i öknen utanför huvudstaden, och lika stolt lät oss utländska besökare med egna ögon se skapandet av världens största bevattningsprojekt, ”Great man-made river”.

Detta projekt syftade till att leda vatten från källor i söder till de tätbefolkade områdena i norr och låta öknen blomma.

Ovanstående är inte sagt för att idyllisera Muammar Gaddafis styre och den ”gröna revolution” han initierat efter militärkuppen 1969.

Förtrycket av oppositionella var ofta brutalt, korruptionen utbredd och det demokratiska systemet betydligt bättre på pappret än i verkligheten. Det är uppenbart att det 2011 fanns ett missnöje som Nato och islamistrebeller drog nytta av.

Trots det framstår Libyen anno 1995 som något av en idyll jämfört med det kaos och den förödelse som bombkriget resulterat i.

Då, 1995, var landet utsatt för FN-sanktioner framdrivna av USA. Dessa innebar kraftiga begränsningar av oljeexporten och försvårade handeln med västvärlden. Men Libyens styrande såg ändå till att använda landets rikedomar i befolkningens intresse.

Det gav resultat. Libyerna hade Afrikas högsta levnadsstandard.

Så är det inte längre.

FN-organet UNDP mäter utvecklingen i världens länder utifrån faktorer som fattigdom, läskunnighet och förväntad livs-längd. I UNDP:s rapport 2014 pekas Libyen ut. Det är ett av tre länder där utvecklingen tagit störst kliv – bakåt.

Medan striderna pågår på gatorna i Tripoli är det märkligt tyst från alla de som 2011 hejade på Natokriget.