”De boxande systrarna” samlas för att lära sig hur man försvarar sig med tomma händer. Det är den ideella or­ganisationen The Lotus Flower (Lo­tusblomman) som startat projektet för att hjälpa flyktingkvinnor som ut­satts för övergrepp av terrororganisationen Islamiska staten, IS. Målet är att förbättra deltagarnas fysiska och psykiska hälsa genom kurser i box­ning och självförsvar.

Det låter kanske som en förenk­lad lösning, men träningsprogram­met har tagits emot med öppna ar­mar av de som bor i Rwanga, ett flyktingläger i Kurdistanområdet i Irak med omkring 15.000 interna flyktingar. Det är ett läger där alla kvin­nor har traumatiska minnen av be­sinningslöst våld och dödade nära och kära.

Med tiden försöker allt fler av kvinnorna att komma över de hem­ska mardrömmarna och hitta nya sätt att bevisa för sig själva och andra vad de egentligen klarar av. 17-åriga Husna och hennes vän­ner har valt boxningen. 

De struntar i att sporten fortfarande är dominerad av män. Det stoppar dem inte från att utveckla sina förmågor och framför allt njuta av varandras sällskap i ett positivt och stödande sammanhang.

Dessutom vet yazidikvinnor och flickor hur viktigt det är att kunna försvara sig själva. Det är en konst Husna och hen­nes lagkamrater hade behövt när de misshandlades och utnyttjades av IS-extremisterna.

Med tiden försöker allt fler av kvinnorna att komma över de hem­ska mardrömmarna och hitta nya sätt att bevisa för sig själva och andra vad de egentligen klarar av.

Vian, Lotusblommans regionchef, säger att den första boxningskursen redan har inspirerat mellan 35 och 40 kvinnor att delta i de följande kurserna. Än så länge är den enda ordinarie tränaren en manlig kickboxare från den närliggande staden Dohuk, men då och då får kvinnorna besök av kvinn­liga världsmästare. I september 2018 ledde den ka­nadensiska boxningstränaren Ros­ana Burgos en två dagars workshop i lägret.

– Kvinnorna kände igen sig i Rosa­na, hon är en kvinna som också blivit utnyttjad och misshandlad av män, säger Vian.

På besök i lägret nu är Cathy Brown, pensionerad brittisk proffs­boxare och kognitiv beteendetera­peut. Under en intensiv workshop tränar hon en utvald grupp flick­or som sedan i sin tur får lära ut kne­pen till andra kvinnor i lägret.

Husna är begåvad och satsar allt på boxningen, så hon är för­sta kandidaten i gruppen. Hon har alltid varit idrottsintresserad och ser fram emot att göra något hon gillar, och samti­digt hjälpa andra.

– Att känna sig stark och få andra flickor att också göra det är en un­derbar känsla.

Det här är inte första gången Husna känner sig stark.

– Jag har alltid vetat hur man ska tampas med utmaningar i livet, sä­ger hon.

– Min pappa var soldat. Han dog någon månad innan jag föddes, och min mamma följde honom så tidigt att jag inte minns henne heller. Det har gett mig gnistan att alltid klara mig själv.

Hon bor i en kärleksfull familj som hon beskriver som sin största kraftkälla och sin enda svaga punkt. Tillsammans med sin syster, mor­mor, morbror och några andra flyk­tingar lämnade hon allt och kom till lägret i Rwanga i augusti 2014 för att överleva och fly IS och brutaliteten i deras krigföring.

– Allt sedan dess har livet varit på paus, säger hon.

Trots att deras hemort Sinjar re­dan förklarats IS-fri är det bara någ­ra få familjer som bestämt sig för att återvända dit. Som så många andra av dem som lever i Rwangalägret är Husnas släktingar kluvna inför si­na framtidsplaner. Hennes mormor kan inte tänka sig något annat än att återvända till sin egen by och sina förfäders hem, men de yngre känner annorlunda.

När IS invaderade Sinjar blev i syn­nerhet yazidibefolkningen, den största lokala etniska gruppen, en måltavla för våld, mord och sexuel­la övergrepp.

– Husen är förstörda, odlingarna har bränts ner och boskapen har stu­lits, säger Husnas trettioåriga mor­bror.

– Framför allt skulle vi aldrig kän­na oss säkra där längre.

När IS invaderade Sinjar blev i syn­nerhet yazidibefolkningen, den största lokala etniska gruppen, en måltavla för våld, mord och sexuel­la övergrepp. Det var långt ifrån första gången i historien. Eftersom Sinjar ligger vid en strategiskt viktig korsning mel­lan Syrien, Turkiet och Irak har or­ten ofta hyvlats över av olika armé­er under historiens gång.

Yazidierna har inslag av både kristendom och islam i sin tro, och eftersom de samtidigt inte tillåter konvertiter har de alltid varit utsat­ta för misstänksamhet och förföljel­se. Omgivande makthavare har sett olika anledningar att demonisera dem och göra dem till lätta måltav­lor. De tre generationerna i Husnas familj delar alla samma erfarenhet av att leva under hot från närliggan­de makthavare.

– Det var några av våra mus­limska grannar som gick med i IS och angav oss. Hur skulle IS ha hittat oss utan hjälp av lokalbefolkningen?

Det här är en ständig fråga för Hus­nas familj och många andra yazidier. Vian tror att det framför allt är den sociala sammanhållningen i regio­nen som fått de största skadorna.

– Yazidiernas oro är berättigad, anser Vian, men hon berättar också om många muslimska familjer som brukade bo nära yazidierna och som lidit lika mycket av IS-attackerna. De vägrar också att återvända eftersom de befarar att fientligheterna också kommer att riktas mot dem.

– Att reparera vägar och hus är den lättaste biten. Den verkliga ut­maningen i efterkrigstidens Irak är att återställa förtroendet mellan oli­ka samhällen och grupperingar, sä­ger hon.

Husna verkar mest bli uttråkad av vår diskussion. För henne är allt så mycket enklare.

– Jag älskar att leva och jag hatar ingen. Jag kan lita på vem som helst och vara vän med alla så länge de vill hjälpa andra utan att tänka på religi­on, ras eller kön.

För Husna betyder framtiden me­ra än det förflutna.

– Jag vill ut och se världen och lära mig så mycket som möjligt. Se­dan kan jag komma tillbaka och hjäl­pa dem jag älskar.

Det största pro­blemet i flyktinglägret, menar Husna, är att skolan har så få lektioner.

– Jag hade goda betyg och jag är fortfarande en av de bästa på mate­matik, men vi har alla fått sämre be­tyg eftersom vi inte får ordentlig ut­bildning.

Husna är inte den enda kvinnan som brinner för utbildning. Lotus­blommans läsklass är fylld med unga och medelålders kvinnor som inte ti­digare haft möjlighet att gå i skola. Förutom i skolklasserna lär sig kvinnorna av varandra. En IS-över­levare leder sykurserna, en annan som tidigare hölls fången en lång tid har lärt sig hur man gör extra gott kaffe i Syrien. Nu tänker hon öppna ett kafé för kvinnor i flyktinglägret.

Vian har också noterat andra po­sitiva detaljer i lägrets vardag.

– Det har till exempel blivit vanli­gare att kvinnor anmäler våld i hem­men. Tidigare var det ett stort tabu. Dessutom har de positiva sociala normerna i lägret och de mest ak­tivas insatser lett till att de familjer som förr inte släppte i väg sina dött­rar och söner till skolan nu ändrat inställning. Det sociala trycket har fungerat på rätt sätt.

Berättelserna i lägret i Rwanga må vara positiva, de kan ändå inte dölja den tunga verkligheten. Fem år i ett läger med den oro man känner efter ett krig har drabbat yazidikvin­norna hårdare än andra överlevare. Samtidigt blir de starkare och effek­tivare tack vare sina kollektiva lös­ningar på de kollektiva problemen.

De boxande systrarna vet att det inte räcker med bara boxnings­handskar mot beväpnade vildar som IS. Lägret de bor i markerar också en skarp gräns som skiljer dem från professionella boxare. Men, som Vi­an säger:

– Att skapa ett systerskap som får rädslan att försvinna, och att lära sig hur man går samman för att stödja varandra, det är något som är stör­re än allt man kan uppnå som elitidrottare.