Så blev då Annie Lööf vald, som föreskrivet och planerat var. Centerstämman hälsade henne med oförställt jubel, som den nya frälsare som den självupptagne Lööf själv gärna ser sig som. Men frågan är om ännu en vulgärliberal kan frälsa ett väljarmässigt landsbygdsparti i djup kris. Vi tror det inte.
På stämman tog Maud Olofsson ett tårfyllt farväl efter tio år som partiledare. Man måste säga att Olofssons insats varit remarkabel, inte för att hon i fjol ledde Centern till det sämsta valresultatet i modern tid – partiets utförsbacke började långt tidigare – utan för att hon med oförtruten entusiasm rensat ut den ena traditionella centerståndpunkten efter den andra.
Efter tio år med Olofsson är Centern ett nyliberalt parti på yttersta högerkanten, fjärran från den mittenposition som under mer än ett halvt sekel gjorde partiet till en frekvent socialdemokratisk samarbetspartner.
Det ideologiska lappkastet har som sagt inte gett några opinionslyft. Det är trångt på högerkanten. Men som en skock får lufsar Centerstämman ändå än djupare in i Olofssons vulgärliberala återvändsgränd. För på något annat sätt kan valet av Annie Lööf inte tolkas.
En liberal lokalpatriot betecknar Lööfs sk Värnamoliberalism som Gnosjöandans politiska uttryck. Det är inte utan relevans. Gnosjöandans individualistiska ”sköt dig själv och skit i andra”, inkluderande en närmast sjuklig avoghet mot kollektiva lösningar och ett kollektivt uppträdande, passar Lööf som hand i handske. Så är hon som sina småföretagarvänner för platt skatt och naturligtvis för avskaffade turordningsregler och sänkta ingångslöner.
Inte undra på då att Annie Lööf har Margret Thatcher som idol och politisk förebild. Ingen har som Thatcher bekämpat den kollektivism som representeras av en stark arbetarrörelse.
I sitt installationstal tvingades Lööf tona ner sin egen liberalism. För att inte skrämma slag på kvarvarande traditionalister i parti och väljarkår. Istället bedyrade hon sina rötter i centertraditionen genom att presentera sig själv som flickan från de småländska lingonskogarna.
Vad spelar då de ideologiska preferenserna för roll? Har man som barn strövat i en lingonskog är man för evigt utskriven som miljökämpe.
Lööfs installationstal var totalt intetsägande, vilket kan tolkas som osäkerhet. Uppgiften är sannerligen inte lätt. Hur förena en extrem nyliberalism med gamla profilfrågor som värn av landsbygd och miljö när det är uppenbart för allt-fler att det är nyliberalismens glorifiering av den fria marknaden som hotar både landsbygden och miljön?
Osvuret är alltid bäst. Men vårt bud är att uppgiften är omöjlig. Inte ens Eskil Erlandssons trygga bondenuna kan rädda Centern när Annie Lööf travar ännu djupare in i vulgärliberalismens återvändsgränd.
Människor i glesbygd bör tänka efter. Vad behövs för att hela Sverige skall leva. Är det mer eller mindre kapitalism? Den som svarar ”mindre” har ett litet men naggande gott alternativ.
