Det vi idag förknippar med välfärd – som en stark offentlig sektor och en viss social grundtrygghet vid arbetslöshet eller sjukdom – är inget vi fått gratis. Det är ett resultat av kamp.
De två första decennierna av 1900-talet i Sverige präglades av klasskamp och strejker. Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 inspirerade arbetare över hela Europa och skrämde dåtidens makthavare. Borgarklassen insåg att deras hela existens hotades och att det var nödvändigt att ge efter för arbetarrörelsens krav.
I Sverige utbröt samma år hungerkravaller och stora protester med krav på rösträtt och sociala reformer. Samtidigt splittrades Socialdemokraterna, där Socialdemokratiska Vänsterpartiet (senare Sveriges Kommunistiska Parti) drev på för en revolutionär förändring. Två år efter revolutionen i Ryssland införde Sverige allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag.
När Socialdemokraterna 1920 bildade regering tillsattes flera utredningar om socialiseringar och ekonomisk demokrati. Redan nu visade sig reformismens begränsningar – av utredningarna blev ingenting.
Något var Socialdemokraterna ändå tvungna att leverera inför en fortfarande välorganiserad och mäktig arbetarklass. Efter två decennier av klasskamp och ett världskrig, där socialistiska Sovjetunionen gick segrande ur kriget, var manegen krattad för att bygga den svenska välfärden.
År 1944 lade arbetarrörelsens organisationer, med Socialdemokrarna i spetsen, fram arbetarrörelsens efterkrigsprogram, med förslag på priskontroller, bostadsbyggande, arbetstidsförkortningar, socialiseringar och allmän välfärd. Programmet antogs även av SKP.
Målet sades vara att ”omdana samhället i socialistisk riktning” men det var inget revolutionärt program i sig. Visserligen talades om socialiseringar men fokus låg på arbetarinflytande och statlig styrning av ekonomin. Den fria företagsamheten skulle råda och rent av främjas genom kampen mot monopolen.
Det så kallade folkhemmet, ett begrepp som myntades av Per-Albin Hansson, innehåll heller inte bara välfärdsreformer – utan också samförståndspolitik. De revolutionära stämningarna i arbetarklassen skulle bekämpas med hjälp av fredsplikt, kollektivavtal och olika typer av antifacklig lagstiftning.
För att finansiera välfärden höjdes skatterna för företag och rika, men även för vanliga arbetare. Skatterna ökade från cirka 26 procent av BNP 1945 till att i början av 1970-talet ligga på över 40 procent. De allra flesta vanliga människor hade inget emot att betala mer i skatt för att få ökad trygghet och välfärd.
Idag är det som ännu finns kvar av välfärden under ständig attack. Nedskärningar, privatiseringar och avregleringar gör att grundläggande samhällsservice inte längre fungerar. Precis som det var klasskamp och politik som ledde till att välfärden byggdes upp så är det klasskamp och medveten politik som idag raserar den.
Skillnaden är att klasskampen idag är nästintill ensidig. Ombudsmannatänkande och klassamarbete har lagt en våt filt över arbetarklassens kamp. Istället är det kapitalistklassen som går på offensiven.
Ska välfärden räddas måste vi ändra på detta!
