I veckan sa en enig LO-styrelse ja till att inleda förhandlingar med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal, som ersättning för de nu 70-åriga Saltsjöbadsavtalet.
Vi säger bara: Bevara oss väl! För arbetare kan det inte komma något gott ur dessa förhandlingar.
Det är Svenskt Näringsliv som tagit initiativ till förhandlingarna. Utifrån bestämda utgångspunkter. Enligt Svenskt Näringsliv är Saltsjöbadsavtalets långtgående freds-plikt inte längre tillräcklig, trots att Sverige är ett av de mest strejkfattiga länderna i hela världen. Kapitalisterna vill ha ytterligare inskränkningar i strejkrätten, inte minst för att stoppa sådana otyg som Byggnads blockad av den låglönekonkurrerande lettiska firman Laval i Vaxholm.
Dessutom vill kapitalisterna luckra upp anställningsskyddet, framförallt genom ändrade turordningsregler. Företagen skall ges rätt att avskeda bäst de gitter.
Mot detta sätter LO krav på hjälp vid omställning efter uppsägning och på rehabilitering.
Man kan tycka att det finns fog för ett nytt huvudavtal. Efter 70 år med ett Saltsjöbadsavtal som i sina huvuddrag fortfarande gäller. Men den avgörande frågan är inte det nuvarande avtalets ålder, utan styrkeförhållandet mellan de parter som skall sluta ett nytt avtal. Vad har LO att sätta emot ett aggressivt Svenskt Näringsliv?
Saltsjöbadsförhandlingarna inleddes 1936, i tysthet och som ett svar på allt mer högljudda krav på en lagstiftad inskränkning av strejk- rätten. De resulterade i ett avtal där parterna frivilligt kom överens om en mycket långtgående inskränkning av strejkrätten. Så grundlade Saltsjöbadsavtalet den svenska modellen, där arbetsmarknaden i långa stycken regleras via avtal. Vilket i sin tur gav det vi kommunister kallar klassamarbetet. Klasskampen bannlystes. Istället gjorde LO och dåvarande SAF upp i samförstånd.
Som socialistisk strategi var Saltsjöbadsavtalet förkastligt. Men det verkade i en tid då styrkeförhållandena mellan klasserna var någotsånär jämbördiga, inte minst efter 1945, då kapitalismen på allvar utmanades av ett socialistiskt alternativ. Det gav LO och socialdemokratin möjlighet att utkräva och få ett visst utbyte för den arbetsfred man garanterade. Klassamarbetets tid var också en tid av reformpolitik.
Idag är situationen en helt annan. Redan i början av 1990-talet sa SAF upp klassamarbetet för att istället driva en konfrontationslinje i förhållande till arbetarklassens rättigheter. Det som gavs under klassamarbetsåren skulle tas tillbaka i en tid då kapitalismen betraktar sig som ensam herre på täppan.
SAF:s efterträdare Svenskt Näringsliv har varit framgångsrikt i detta värv. Men kapitalisterna är ändå inte nöjda. Därav initiativet till ett nytt huvudavtal, som slutgiltigt skall bekräfta kapitalets företräde.
”Vi visar nu att vi står upp för den svenska modellen tillsammans”, säger Wanja Lundby-Wedin till LO-tidningen.
Det är sanslöst i sin aningslöshet. Hur kan någon inbilla sig att Svenskt Näringsliv står upp för den svenska modellen när det är Svenskt Näringsliv som drivit Vaxholmsmålet i EU-domstolen?
Visst. Svenskt Näringsliv vill ha ett nytt huvudavtal och vill därmed behålla en modell som ger arbetsmarknadens parter en avgörande roll. Men helt på egna villkor. Om LO vackert accepterar de inskränkningar av strejkrätten som Svenskt Näringsliv kräver, med stöd av EU, så får Wanja Lundby-Wedin gärna inbilla sig att hon spelar jämbördig roll. Det kan kapitalisterna bjuda på och skratta gott åt.
Detta är grundfrågan. LO har inget att sätta emot i förhandlingarna, har inte ens viljan att sätta något emot. Naturligtvis kommer Svenskt Näringsliv att bjuda på något litet, det hör förhandlingstraditionen till. Men ett nytt huvudavtal kommer att skrivas helt på kapitalisternas villkor.
Man skall inte förvåna sig över att Wanja Lundby-Wedin & Co inlåter sig i detta. I sina elfenbenstorn vet de inte bättre. Men LOmedlemmarna måste redan nu förbereda sig för strid. Det nya huvudavtalet kommer att göra ont värre.
Proletären 19, 2008
