– Låt mig säga så här: Om rebellerna skyddar civila, hur kommer det sig då att människor flyr när rebellerna kommer till ett område? Om du vill veta sanningen är det så att två miljoner syrier lämnat sina hem och flytt till områden som kontrolleras av armén.

Agnes Mariams ord skulle inte väcka någon sensation i Syrien. Runt om i landet lever de människor som drivits på flykt av rebellerna, Fria syriska armén eller vad man vill kalla de oppositionella väpnade grupperna.

Men när hon nu uttalar sig befinner hon sig på en rund-resa i Europa, och då sticker hennes ord ut. De motsäger nämligen den bild som den politiska och mediala överheten i vår del av världen basunerar ut.

– Västländerna säger att de vill ha fred i Syrien, att de vill ha demokrati. Men de behandlar det syriska folket som en minderårig. De väljer å syriernas vägnar. När verkligheten i Syrien inte passar skapar de en annan verklighet. Och mediernas information är en skandal.

När Proletären intervjuar Agnes Mariam via Skype befinner hon sig i Bryssel. Besöket EU-huvudstaden är en del av en rundresa i Europa där hon möter politiska och religiösa ledare, kulturpersonligheter och journalister. Syftet är att informera om situationen i Syrien och om fredsinitiativet Mussalaha, försoning, som initierades av lokalbefolkningen i den våldsdrabbade Homsprovinsen.

Vad är det då som hänt i Syrien de gångna 18 månaderna?

Agnes Mariam förklarar att syrierna i decennier levt under en slags totalitär regim, med makten i ett fåtal personers händer. Men det var samtidigt ett land där medborgarna levde i säkerhet och hade mat för dagen och utbildning.

När demonstrationerna inleddes i mars förra året med krav på demokrati och bättre levnadsförhållanden såg Agnes Mariam det som något positivt. Syrien var och är i stort behov av förändring.

Oppositionella gavs möjlighet att hålla möten i klostret, och när regimen inledningsvis grep massvis av demonstranter förhandlade klostrets företrädare med regimen för att få dem frisläppta. Men protesterna ändrade snabbt karaktär.

– Vi fick väldigt snart rapporter om att upproret blivit våldsamt och börjat innehålla sekteristiska paroller. Våldet ökade mer och mer för att övergå i rent terror mot civilbefolkningen. Vad är resultatet av de 18 månaderna av ”revolution”? Det är död, förstörelse och allt negativt man kan tänka sig. Folk är rädda. Men inte så mycket för armén, den är den vana vid, utan för rebellerna. Människor har förlorat sina hem, sina jobb och tron på framtiden.

Agnes Mariam kallar de väpnade gängen för ”banditer” som försöker rättfärdiga sina brott genom att tala om den syriska revolutionen, om demokrati och frihet. Många av dem är inte ens syrier.

Hon berättar om åtskilliga förbrytelser begångna av dessa krafter. Om shiamuslimska alawiter i Homs som hals-huggits på grund av sin etnisk-religiösa tillhörighet. Om en man från hennes by som anklagades för att stödja regimen och därför styckades i bitar och lämnades på gatan. Om sabotage av infrastrukturen. Om förstörelse av landets kulturarv och vandalisering och plundring av kyrkor.

– Det de förstör är Syrien, summerar hon.

 

Under hela konflikten har det i stora delar av Syrien varit relativt lugnt. I Aleppo, landets största stad och ekonomiska centrum, bröts lugnet i slutet av juli. I svenska medier rapporteras om hur regimen beskjuter och bombarderat delar av staden till grus och om växande flyktingläger i Turkiet. Har Syriens folkrikaste stad vänt sig mot regimen?

– Nej, om Aleppo hade anslutit sig till upproret hade staden fallit inom 48 timmar. Det som hänt är inte en revolution utan en invasion. När Aleppo invaderades ringde en vän till mig och berättade att de som kom till staden var främlingar. De kom från byar i norr nära gränsen till Turkiet och från andra länder.

Agnes Mariam poängterar att rebellerna förde kriget till staden mot invånarnas vilja. Folket i den relativt välmående staden med industrier, affärer och stor självständighet från regeringen hade inte något intresse av att förvandla sina bostadsområden och Aleppos centrum till stridszoner.

– Varför valde de Aleppo? Om de nu vill strida mot regimen, varför kan de inte göra det i öknen? Varför måste de gå in i städerna och använda civilbefolkningen som mänskliga sköldar? Rebellernas invasion av Aleppo är ett brott mot Genèvekonventionen. Det är en tragedi som skördat många offer.

 

Det är inte särskilt överraskande att Agnes Mariam av regimkritiker anklagas för att stödja president Bashar al-Assad. Själv har hon gång på gång bestämt avvisat alla band till regimen.

– Jag försvarar inte någon sida, jag intar en etisk ståndpunkt för fred och för att skydda civilbefolkningen.

Med civilbefolkningens bästa för ögonen är hon mycket kritisk mot USA:s och Europas agerande i konflikten. De säger sig värna om mänskliga rättigheter och ett mångkulturellt och öppet samhälle, men stöder islamistiska fundamentalister som står för allt annat än frihet för folket. De säger sig värna om demokrati, men vägrar inse att det syriska folkets majoritet inte står bakom det våldsamma upproret. Och de vägrar låta syrierna själva välja vilka som ska företräda dem, för att istället påtvinga dem Syriska nationella rådet (SNC) vars ledare inte varit på plats i Syrien på 30 år.

 

– Lämna det syriska folket i fred, och sluta finansiera rebellerna och ge vapen till dem.

• USA, Europa och Gulfstaterna har låst fast sig vid att problemet i Syrien heter Bashar al-Assad och att den enda lösningen på konflikten är att han försvinner från makten. Hur ser du på det?

– Jag känner inte honom och jag tänker inte värdera honom politiskt. Men se på Irak, där de tog bort Saddam Hussein. Det har fört med sig kaos och splittring av landet. Och se på Libyen. Det har knappast blivit bättre idag. Vad jag inte förstår är hur det kommer sig att Assad plötsligt förvandlades till Dracula. Varför accepterade väst honom 2010 då han togs emot i Paris av Frankrikes president Nicolas Sarkozy?

 

De krafter som stöder det väpnade upproret – USA, Europa och Gulfstaterna – har trots ihärdiga försök inte lyckats få igenom en FN-resolution som godkänner någon form av väpnad intervention. Agnes Mariam varnar dock för att västländerna försöker skapa en inhemsk folklig acceptans för någon form av militärt agerande mot Syrien.

Vad de hittills lyckats med är att skjuta sönder varje internationellt försök att få till stånd en lösning på konflikten, som FN-medlaren Kofi Annans fredsplan.

Men det finns många människor i Syrien som i sina byar och städer försöker få ett slut på våldet genom dialog och försoning.

Anges Mariam berättar om initiativet Mussalaha, Försoning, som skapades i Homs av invånare som var trötta på kriget och den sekteristiska splittringen. De första mötena hölls i juni förra året och samlade representanter från alla etnisk-religiösa grupper i regionen.

 

Agnes Mariam är själv medlem i Mussalaha. Hon framhåller att katolska ledare menar att det är en räddningsplan för Syrien.

 

– Den syriska befolkningen kommer till varandra och bestämmer sig för att skapa en ny verklighet. Det sker i hela områden i landet, och även i Damaskus förorter. De säger till rebellerna: Lämna ifrån er vapnen eller åk härifrån. Förstör inte statens infrastruktur. Förstör inte vårt kulturarv och låt oss leva i fred. Mussalaha, försoning, är ett verktyg för att nå en överenskommelse. En sådan kan man inte nå genom att döda folk.